Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

En fortsättning på tankar om vänskap…

Här kommer jag med lite kvällsfunderingar. Ett sammelsurium av olika diskussioner och hur livet är betingat har lämnat mig med nya tankar. Eller gamla kanske, men fler perspektiv på tankar och funderingar om sakers beskaffenhet. För den som läst det här inlägget så kommer vissa tankar inte vara helt nya, det handlar om vänskap men kanske kanske med aningen nya perspektiv.

Idag diskuterade vi min förmåga att bli stammis och häromdagen var det en annan diskussion om svårigheten att skaffa vänner i vuxen ålder och sen har jag haft en hel mängd andra diskussioner och tankestunder. Och jag kan konstatera att jag å ena sidan tycks besitta en social kompetens som gör att jag har lätt att bli stammis på ställen och lätt fungerar med kunder och kan prata rätt obehindrat med en hel mängd olika typer av människor. Och att har en del fantastiska vänner, det visade sig inte minst i höstas när min bror gick bort, och att jag inte verkar ha några svårigheter att ha nära relationer. Men å andra sidan kan jag uppleva att jag har så erbarmlig svårt att hitta en plats i en grupp och att lära känna nya människor. Om det finns en kod för hur man blir del av ett gäng, så saknar jag den. Det kan kanske tyckas girigt när jag redan har vänner att vilja ha mer. Men det är så enkelt som att vilja vara en del av ett sammanhang. Särskilt de gånger du redan befinner dig i ett sammanhang men du liksom upplever att du hamnar lite i utkanten av det.

När jag skriver ovan om en kod och om att sakna den så är jag inte naiv nog att tro att det verkligen är så att andra har den och bara inte delar med sig av den. Men jag tror att vissa utan att riktigt vara medvetna om det knäcker den där koden lättare än andra. Det kan vara en kombination av saker som samverkar till hur just du funkar när det kommer till denna kodknäckning. Genetik och lynne, introvert, extrovert, tidigare upplevelser, gemensamma intressen och massa annat. Och massor av såna saker samverkar och gör det olika lätt för dig i vissa sammanhang.

En av sakerna som nyligen dök upp i en diskussion var murar, alla har såna tror jag, men i olika utsträckning och olika svåra att ta sig igenom eller över. Så jag tror att det är delvis, som en faktor av många här mycket av det ligger för min del. Jag är bra på att vara trevlig och social, men jag har som någon slags gräns som gör att om du inte råkar vara den som bara direkt klickar med mig så blir det någon variant av hit men inte längre. Saker i livet påverkar en på olika sätt och vissa saker har påverkat mig till att inte vara bekväm med att bli sårbar eller på andra sätt släppa garden. Det i kombination med att många gånger ha andra intressen ibland och inte vara bäst på att relatera till saker som inte intresserar mig, kan göra att jag säkert kan upplevas som trevlig men lite otillgänglig. Ibland klickar man totalt med någon och då blir det nog en annan sak, men jag får nog jobba på att släppa den där garden om jag vill bli bättre på kontaktskapande rent allmänt.

Om det någon som har läst att riva mentala murar 15 HP så är ni välkomna med lite tips 🙂

När saker går sönder…

Det har varit en pissig höst, började läsa en kurs i höstas den är såpass intressant att jag överväger att hoppa på programmet. Det var inte det pissiga. En fredag på rasten till en föreläsning så såg jag ett missat samtal, ringde syster för att se vad hon ville. Bror låg på intensiven i Nyköping och sjukhuset hade ringt, helt plötsligt var det bara att packa ihop allting. Han var vaken, ont men vaken, såg att vi var där. Efter smärtstillande somnade han. Vi åkte hem. Lördag skulle plugga med David, han är lite sen, hinner knappt komma in i lägenheten så ringer telefonen, sjukhuset har ringt, operationen går inget bra han tappar bara mera blod. Vi måste åka. Ger David extranycklarna, han får fixa lunch medan jag sticker iväg, sitter på sjukhuset hela dagen. Läser, känns absurt att plugga just då, men att bara stirra in i väggen känns inte lönt. På kvällen kommer opererande läkare in, han har förlorat tio liter blod och haft två hjärtstopp totalt, 1h 15min utan ordentligt blod till hjärnan, hjärnan behöver blod så låter inte bra. De pratar om att överföra honom till Uppsala där han fått sina organ inopererade, vi åker och äter i väntan, får veta att han överförs till Uppsala och åker sen hem, Ulrika sover hos mig så vi ska kunna samla ihop alla snabbt om det behövs. Skriver ihop en analys till kommande tal, omdömet jag får på den sen är inte lysande men godkänt och mer bryr jag mig inte om just nu. Vi äter lunch och sticker sen till Uppsala, får gå in till Tobias två och två, jag går in med pappa. Efteråt i anhörigrummet gråter jag, pappa frågar om jag är ledsen, klarar inte riktigt av att svara. Han klappar tafatt på min arm. Tror att det är en del att inte riktigt klara att ta in det och en del känslomässigt handikapp, någonstans där på söndagen övergår det från att han andas med lite hjälp från respiratorn till att respiratorn gör jobbet själv. Åker hem, måndag förmiddag, håller tal, lyssnar på tal och sen hem till syster för lunch. Åker till sjukhuset, de berättar att de gjort tester. Hjärnan saknar tillräcklig aktivitet, vi får gå in och säga adjö, tar lite bilder. Får veta att vi ska försöka ha någon med på alla bilder, kan vara bra när man tittar på dem i efterhand för att det inte ska se så ensamt ut. Nu är vi därinne alla samtidigt. Respiratorn kopplas bort efter en stund. När vi suttit där en stund återvänder vi till anhörigrummet. Ringer lite samtal. Skickar ut några meddelanden. Får gå in till ett rum efter de gjort i ordning honom. Han ser fridfull ut, som att han aldrig behöver kämpa mer. Ingrid, Marcus och barnen kommer, går in till honom igen, när de ska gå dit. Estrid pratar om att han ska bli en ängel och göra snö för det är sånt som änglar gör, vi beställer kramsnö, pratar lite med personalen och åker sen hem. Gråter när jag kommit hem, när jag ensam.

En vecka efteråt skriver jag tenta, genom något under blir jag godkänd, hade jag repeterat lite Herrick skulle det blivit med ett antal poäng till men jag är glad att ha klarat mig. Växlar föreläsningar, seminarier och att åka till Tobias lägenhet och gå igenom hans liv. Möte med begravningsbyrå, möte med begravningsofficient, är efter såna gånger jag gråter, gråter på ett högljutt sätt. Ingen stillsam värdig gråt. Nästa delkurs halkar jag efter, tänker att det får vara ok, att jag kan ta igen det. Allhelgona kommer. Skriver ingen hemtenta, får satsa på omtenta, klarat de flesta momenten, en gång fick mamma hämta mig för att jag satt på toaletten och grät och jag kände mig 17 år igen. Nästa kurs är nu, ligger i fas, övat på att gråta mer regelbundet. Oftast blir det tårlöst men lyssnar på begravningslistan, försöker ta mig tid. Begravningen var fin, blev ett bra avslut, grät en massa. Dagen efter skulle jag hållit tal, gick inte, en del sorg en del att jag hade svårt med talet. Skulle säkert hanterat det annorlunda om saker inte varit som de var. Tycker inte om att gråta, gillar inte att känna. Men lärt mig att skjuta undan skiten får så mycket större konsekvenser än om man bara känner rätt upp och ner. Önskar att det vore lättare att bara skjuta undan allt, spola fram när man kände för det, slippa känna. Tänker att jag skulle vilja kunna ringa om den där sista fikan vi pratade om, inte för att vi pratade om att den skulle vara den sista bara att jag skulle komma över igen. Sitta på Sköna Gertrud och fika, du med din kopp från salong betong, jag skulle kunna berätta om att din humor delvis kan innefattas i en stilfigur katakres tror du skulle gillat det. Pratat om att bränt barn luktar illa och att hellre en fågel i handen än tio i håret. Men det går inte, inga fler fikor tillsammans. Erik och Victoria kom på begravningen, kanske skulle vara skönt för dig att veta att du lämnade avtryck i människors liv. Kommer ihåg på det där som var sista fikan på riktigt, hur du pratade om att du kände dig ensam. Att du hade människor i ditt liv, men att du kände dig ensam. Jag hoppas att du förstod vad det betydde att vi kom allihop till sjukhuset den där fredagen när vi sist såg dig vid medvetande, att du kände att du ändå var älskad. Jag hoppas att det sista du kände inte var ångest utan att du kände vår närvaro och att vi älskade dig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

/Åsa

Det vi låter andra se

Jag har en period av enorm trötthet och utmattning just nu och där saker och ting inte känns så kul men tittar man på mitt instagram- eller facebookflöde är detta inte uppenbart. Någon utsiktsbild, lite champagnedrickande och annat son verkar skoj hittar man där, facebook är det vanliga artikeldelandet. Och det är ju inte osant på ett sätt för jag fascineras fortfarande av en vacker solnedgång och både lakritsfestivalen och champagnedrickandet har inträffat och varit trevligt. Men bilden vi ger av oss själva är ofta begränsad och trots att vi intellektuellt förstår att det gömmer sig mer bakom än vad vi ser så är det lätt att få för sig att alla andras liv är så mycket mer glamorösa än vårt eget. Men våra kameralinsar höjs ovan tvätthögen, de rymmer bara det vi vill dela med oss av och att min instagram för tillfället inte uppdateras med några selfies är inte ett tecken på att hur nöjd jag är utan att där i mitt ansikte syns tröttheten jag väljer att inte dela med mig av. Men i mötet med andra och i diskussionerna som uppstår så blir det uppenbart att det alltid finns mer än det ögat möter. Det är skönt att få välja vad vi delar med oss av men kanske skulle vi tjäna på att våga dela annat än bara de små ljusglimtarna.

Åsan, vänskap och osäkerheten

I stråken av osäkerheten i det som aldrig blir sagt, fyller jag i penseldragen med mina tankar.

Jag vet inte när jag började skriva på det här inlägget, allt jag vet är att det är länge sedan. Ibland så skriver jag något som blottar mina osäkerheter, svagheter och svärtan och det är svårt så jag skjuter upp att formulera allt det där. Men ibland ska vi nog titta på det som är svårare, som är personligare för att utvecklas mer och för att det är en känsla som jag säkert inte är ensam om.

Jag vet helt klart att jag har en del riktigt riktigt bra vänner, men det här med vänskaper och kanske med relationer över huvud taget kan göra mig så sjukt osäker som inget annat. Kanske är det sånt som påverkats av min skoltid, av tid med mobbing, tider där de jag trodde varit mina vänner vänt sig mot mig. Men ibland så har jag så svårt att tro att människor tycker om mig. Kanske för att jag inte helt passar in i vissa sammanhang, i större och framför allt nya sammanhang blir jag tyst. För den som känner mig sen gammalt eller träffar mig i mindre sammanhang, så kan det ibland vara svårt tro för man har bilden av mig som pratsam och med nära till skratt och den stämmer i rätt sammanhang och är falsk i fel sammanhang. Jag gillar att studera en grupp och få en bild av människor innan jag dyker in, har man väl fått mitt förtroende så är det en annan sak men jag tar tid på mig ibland. Jag har vid flera tillfällen sagt att jag inte är en sån person som andra människor tycker om, det är kanske inte riktigt sant men känslan kan finnas där då jag tycker det är svårt att bli en del av en grupp. Men sanningen är att jag kan vara lite av en acquired taste, du vet de där smakerna man vänjer sig vid och lär sig älska, för jag kanske inte är för alla men de som gillar mig brukar gilla mig ordentligt å andra sidan. Det är svårare när man är en introvert, särskilt om du samtidigt har lätt för att bygga murar och fly från situationer där du inte är riktigt bekväm. Jag tror att det är viljan att vara del i ett sammanhang, samt erfarenheten när det sammanhanget sviker som skapat en rädsla. För jag har en känsla att en del kan tycka att jag är svår att komma nära inpå så de vänder sig bort och letar någon annanstans. Kanske är det så att vissa är det bombastiska i en orkester och såna som jag är det som väcks ur tystnaden, när orkestern nästan tystnat och allt har en plats och en skönhet men vi kan inte höra dem båda på samma gång. Att i stora gäng blir jag den som försvinner men, i mindre sammanhang växer jag får luft under vingarna. Men jag älskar mina vänner, att jag har folk att vända mig till och att göra saker med men ibland så är vissa situationer som gjorda för att vara en del i ett sammanhang och där kan jag känna att jag går förlorad.

Folk har ju ibland en bild av att man vid en viss ålder ska vara färdig, färdig med vissa känslor, med osäkerheter, veta hur man ska föra sig i alla situationer. Men vi slutar nog aldrig att lära oss och att utvecklas. Svårigheterna kan göra det lättare att se vad man har och att se igenom andras masker för de är inte alltför olika våra egna.

Jag kämpar med den här texten för det är så svårt att formulera det jag vill ha sagt, att få fram vad jag menar utan att det missuppfattas, men kanske får det komma fram lite halvfärdigt och som en påbörjad tanke. Kanske är det där kärnan i allting ligger i oviljan att dela något jag inte tror är perfekt.

Och penseldragen blir ibland mörka och hårda, min bild av mig själv blandas ihop med eran och jag vet inte om det jag ser är mina egna förutfattade meningar eller någon form av sanning

AJ!

Alltså jag måste sluta samla på arbetsskador. Igår på tåget till Falun var jag tvungen att gå in i bakre förarhytten för att ropa och tåget krängde till så jag slog knät i metalbasen till förarstolen. Går som en tant och är röd och svullen.

Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

en liten uppdatering

Hej kära bloggläsare. Självklart undrar ni vad som hänt sen sist?! Jag jobbar på att sluta prokrastinera, vissa dagar går bättre än andra men det går i rätt riktning på det stora hela i alla fall. Jag kan tipsa er iphoneanvändare om appen Way of life, du sätter upp ett antal mål (i gratisversionen ingår det tre) och varje dag påminner den dig om att fylla i om du uppfyllt målet den dagen. Det är ett bra sätt att motivera sig själv till att göra saker som annars lätt skjuts upp till det magiska imorgon. I övrigt så planerar jag att sälja min lägenhet och köpa en större, så hemnetknarkar som en tok och hänger alldeles för mycket på pinterest. Efter 5 och halvt år så känner jag att jag förtjänar ett riktigt kök, ett sovrum och ett badkar, helst i en lägenhet med 50-tals kök, snygg parkett och bra förvaring. Börjat läsa lite igen, inte som när jag var yngre men mer än förut iallafall. Gör fortfarande radio varannan vecka den hittar ni på radiojenkins.se och vår facebooksida hittar ni här. I övrigt så saknar jag skrivandet så förhoppningsvis kommer jag igång snart igen.

/Åsa

Saker som är ok så länge de drabbar någon annan

Häromdagen läste jag den här artikeln och den skavde, den gjorde mig minst sagt obekväm. Det känns som att inställningen är denna: vi är vita, snälla, laglydiga svenskar från en kulturell medelklass så varför registrerar ni oss. Ingen kritik mot registret som sådant, det som är dåligt är att de och deras familj är registrerade ingenting mer. Och det känns som att det är en allt vanligare utgångspunkt, man gör ingen strukturanalys, man ifrågasätter enbart det som drabbar en själv eller ens närmaste. Det pekas åt ett annat håll, titta inte på oss titta på dem. Men jag kommer ju från en bra invandrargrupp, titta på dem från det landet istället, istället för att ifrågasätta själva sättet att dela upp människor på så ifrågasätter man enbart vart gränsen ska dras och att den ska dras på rätt sida om en själv. Och jag kan säga att jag har lättare att acceptera när det är en invandrargrupp som pekar mot den andra, inte så att jag tycker att det är ok eller bra men det handlar om utifall du sparkar uppifrån eller nerifrån. Den här familjen i artikeln, kommer inte ha problem med att få jobb på grund av sitt namn, inget problem att ta lån, de kommer inte förföljas i mataffären för att man tänker att de ska snatta, de har en ganska privilegierad position i det svenska samhället, Och de får prata ut i en av sveriges största dagstidningar, men de utnyttjar inte sin position till att på något sätt kritisera de rasistiska strukturerna bakom registret eller något sådant utan istället så säger de såhär:

– Jag har egentligen inget emot övervakning. Varken kameraövervakning eller övervakning av kriminella. Men att registrera mig och min fru för att bekämpa kriminella nätverk går så långt bortom det.

Det viktiga tycks inte vara registreringen i sig det viktiga tycks vara att det nu drabbat just dem och det är ju inte ok, om lite romer råkar registreras så visst bara man inte själv drabbas. Jag längtar så efter ett samhälle med mer solidaritet, med mer insikt i och kritik mot systematisk rasism. Jag önskar ett samhälle som såg bortom det egna jaget och faktiskt valde att inte göra skillnad på vi och dom.

/Åsa

Till elitismens försvar

Jag gjorde för ett tag sen en pod om konsumtionen och vem som egentligen betalar, jag har tidigare bloggat om ämnet och jag bad i programmet om ursäkt för om jag lät elitistisk, men sedan på vår facebooksida så tog jag tillbaka det.

Detta är varför

Jag tänker att kanske har både elitismen och moralismen sin plats i utvecklingen. Det behövs en elitist som kräver att vi höjer nivån, för ja problemen med överkonsumtion, dåliga produktionsvillkor, miljöförstöring etc. kommer inte lösas av enskilda individer MEN om inte enskilda individer tar upp och ifrågasätter, ser till att frågan hamnar på dagordningen, får oss att skärskåda vårat handlade (ja i dubbel bemärkelse) så kommer inte frågan bli aktuell på en högra nivå, den nivå som verkligen har makten att förändra. Men kanske har också moralisten en plats, den som påpekar att det inte är individens ansvar utan att det ligger högre upp, den som påpekar att andra kan ha svårare att göra de val jag kan göra. Jag går gärna en del elitister och moralister till försvar för jag tycker att de är att föredra framför människor som är likgiltiga, som istället för att diskutera var ansvaret ska ligga inte bryr sig om ansvaret för någonting utanför dem själva. Vi behöver elitister, moralister, realister, pessimister och optimister alla dem har sin plats i att för utvecklingen framåt, det vi inte behöver är folk som bara rycker på axlarna och säger äh, varför ska man bry sig.

/Åsa