Det vi låter andra se

Jag har en period av enorm trötthet och utmattning just nu och där saker och ting inte känns så kul men tittar man på mitt instagram- eller facebookflöde är detta inte uppenbart. Någon utsiktsbild, lite champagnedrickande och annat son verkar skoj hittar man där, facebook är det vanliga artikeldelandet. Och det är ju inte osant på ett sätt för jag fascineras fortfarande av en vacker solnedgång och både lakritsfestivalen och champagnedrickandet har inträffat och varit trevligt. Men bilden vi ger av oss själva är ofta begränsad och trots att vi intellektuellt förstår att det gömmer sig mer bakom än vad vi ser så är det lätt att få för sig att alla andras liv är så mycket mer glamorösa än vårt eget. Men våra kameralinsar höjs ovan tvätthögen, de rymmer bara det vi vill dela med oss av och att min instagram för tillfället inte uppdateras med några selfies är inte ett tecken på att hur nöjd jag är utan att där i mitt ansikte syns tröttheten jag väljer att inte dela med mig av. Men i mötet med andra och i diskussionerna som uppstår så blir det uppenbart att det alltid finns mer än det ögat möter. Det är skönt att få välja vad vi delar med oss av men kanske skulle vi tjäna på att våga dela annat än bara de små ljusglimtarna.

20140331-084150.jpg

20140331-084220.jpg

Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

20131110-013902.jpg

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Var kom alla vackra människor ifrån?

Jag vet inte om det är våren/försommaren, att jag trots sånt jag skrev om i förra inlägget är rätt livsglad just nu, men jag märker att jag kollar in folk rätt mycket just nu. Allt från en extra blick på stan eller kaféet till att människor jag träffar lite längre stunder väcker mitt intresse lite mer. Upptäckte att en kille på stan i London kollade in mig, han kan ju givetvis reagerat på att jag såg konstig ut/hade något i ansiktet etc. men till skillnad från tidigare versioner av Åsan så är det inte längre min första tanke.

För ett antal år sen så invigde Johan & Nyström sin konceptbutik, jag var där på invigningen och en kille sätter sig bredvid mig, presenterar sig och börjar konversera. Denna tidigare utgåva av Åsan tänker då inte att han tycker att jag ser trevlig/söt/snygg/charmig/intressant ut, utan hon tänker att oj, såg jag jag så ensam och patetisk ut. Som tur är var även denna Åsa smart nog att inse att det är skit att tänka så och tog sig ett snack med sin självkänsla och sitt självförtroende. Strax därefter var jag ute och åt middag med två vänner och jag berättade denna historia och sa att nä jag borde kanske testa detta med att dejta. Dagen efter det så var jag på en fest och där snackade jag med en kille en stor del av kvällen, när han gick så tog vi varandras nummer och bestämde att fika i veckan. Därefter så började jag snacka med den där snygga killen jag sett i rummet bredvid och vi pratade och så vidare till han följde med mig hem. Jag gick faktiskt på fika med första killen, men eftersom mina och Davids dejter ledde till att vi blev tillsammans så blev det inte så mycket dejtande den gången.

Nu funderar jag på att ge det en ny chans, jag är inte riktigt ute efter att bli tillsammans med någon riktigt än men vill gärna träffa folk och tänkte att det kan vara ett bra sätt. Men som ni förstår så är mina erfarenheter av detta ytterst begränsade. Så alltså hur gör man? Hur funkar sånt där? Måste rådgöra med någon mer erfaren på området. Vad har ni för tips? Jag är liksom rätt kass på sånt, är inte alltid den bästa på att läsa av folks intresse när det inte är väldigt tydligt (finns vissa luckor i programvaran och ibland dyker spår från tidigare versioner upp även i Åsan 3.0.)

Och hur kommer det sig att det helt plötsligt är så mycket vackra människor överallt, var kom de ifrån?

/Åsan

Jag är en blödig jävel…

I alla fall periodvis så kan sorgliga saker, eller någon som bara gör något fint verkligen få tårkanalerna att jobba. Oftast använder jag mig av en eufemism för det och hävdar att någon hackar lök, att det blåser grus i ögonen etc. som att känsloyttringar vore av ondo. Därför tycker att blixas inlägg är intressant, jag är ju inte heller någon särartsfeminist men jag ser tendenser ibland att man liksom för att markera att man inte är det och kanske pga påverkan av att det manliga är norm ser med någonslags förakt på det som traditionellt förknippats med kvinnor. Men jag ägnade flera år åt att försöka förtränga känslor och jag har lärt mig att det är fan inte nyttigt. Att titta på självmordsstatistik* eller på medelålders män i min närhet säger mig att det är fan inte nyttigt. Men trots att jag vet detta så fortsätter jag använda dessa eufemismer som om att bli berörd vore något dåligt.

Saker jag har gråtit till nyligen:

Det här klippet från 4 bröllop och en begravning är så fint och sorgligt och berör mig varje gång.

Jag läste på Lottens blogg om Nicholas Winton som strax innan andra världskrigets utbrott såg vad som var på gång och räddade massa barn till england och när jag avslutade läsande av blogginlägget med att se youtubevideon i slutet så började tårkanalerna att jobba igen. Här kan ni läsa om det och se klippet.

Självklart vore det inte heller nyttigt om jag gick omkring och grät hela tiden, mest för att det skulle vara ett ganska tydligt tecken på att jag inte skulle må bra. Men att ha ord för känslor, kunna känna dem, särskilja olika känslor från varandra och att kunna prata om saker är av godo och något jag bör bli bättre på inte skämmas över.

*apropå sån statistik så kan jag säga att viss diskrepans i totala antalet självmord mellan länder kan bero på hur det rapporteras, drunkning/självmord, råkade trilla in i snara/självmord, överdos/självmord etc.

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

kontraster

Igår var jag på förvånansvärt bra humör med tanke på hur lite jag sovit. När vi förberedde tåget innan resenärerna kommit på sjöng jag för full hals och nästan dansade genom tåget. Detta höll i sig hela dagen och sen kom jag hem skulle göra tomatsoppa, fixa lite hemma, blogga lite och vara produktiv och helt plötsligt slog tröttheten mig som ett slag bakifrån. Jag somnade någon timme och när jag vaknade vara allt jag orkade göra lite te och mackor. Så ja egentligen skulle det kommit något blogginlägg här igår, men jag får försöka kompensera lite idag. Kommer vara ledig hela dagen och har bara min klipptid inbokad.

När jag är på sånt där hoppeli studsigt humör så spelas denna i min hjärna helt ofelbart

/Åsa

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/4730313/?claim=d5dcx288r8x”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

dumheter och trötthet

Igår var jag trött rent allmänt när jag kom hem och sen gick jag in på kurirens hemsida och läste lite mer om situationen på Tunaskolan och gjorde misstaget att gå in och läsa kommentarerna och blev då trött på ett helt annat sätt, ett vad är det för värld jag lever i-sätt och kände att jag inte ville vara med. (Botades med lite läsning på www.gamlanyheter.se)

Läste dock en eminent artikel på feministiskt perspektiv som ni hittar här. Sen är artiklarna hos kuriren bra bara man undviker kommentarerna. Men allra mest känner jag att Astrid som var den som gjorde att diskussionen kom upp till ytan verkar så vettig och bra, dels de citat man sett i artiklarna men också i tv4:s nyhetsmorgon.

Idag är tron på världen bättre igen, ska bara vara försiktigare i vad jag läser.

Här hittar ni en krönika om Tunaskolan.
Här resonerar Åsa Petersen om att skolan behöver en haverikommission pga den mobbing de utsatte Astrid för i samband med allt detta.
Och här kan ni se Astrid i Nyhetsmorgon.

/Åsa

Förhoppningar för nya året…

Jag tror inte på nyårslöften som lösa saker man slänger ut sig, att i år ska jag minsann göra ditten och datten. Men jag tror på att identifiera vad man önskar sig, vad som skulle må bra av och vad man skulle må bra av att ha mindre i sitt liv. Fundera på hur man kan nå dessa grejer och sen skapa mål utifrån det.

Jag skulle till exempel må bra av mer utrymme och eftersom jag inte direkt har de ekonomiska resurserna till att skaffa en större lägenhet så får jag helt enkelt rensa ut saker. Det är lätt att tänka men tänk om, men nej jag kommer aldrig behöva mer än högst två t-shirtar för sunk/städ/målar-dagar. Jag behöver inte spara jeans som blivit för små och som dessutom ändå börjat spricka i grenen. Jag behöver inte kläderna som inte sitter smickrande, som tappat passformen eller som bara inte är jag. Jag behöver inte spara papper från varenda kurs jag någonsin har gått. Jag behöver inte spara varenda pocket jag någonsin har läst. Så jag ska rensa. Vara lite hård mot mig själv. Sälja på tradera, ge någon kasse till stadsmissionen etc. För som dem som känner mig tillräckligt för att släppts över tröskeln till mitt hem kanske känner till, det där med ordning är inte min grej, när det blir för mycket saker så blir det kaos i mitt huvud. Så massor med saker som är lätt att tänka att de kan vara bra att ha, kan för mig vara direkt skadligt att ha. Jag tror inte att jag någonsin kommer få eller eftersträva ett kliniskt rent hem, men jag kan kanske hitta ett sätt där mitt hem och ordningen i det inte riskerar att bidra till ångest.

Nästa grej är denna. Jag vill må bra i min kropp, senast året har jag gått upp i vikt inte extremt men ändå behövt gå upp i jeansstorlek. Men det främsta jag känner är att jag saknar att känna mig mig vältränad, när jag var på nationalmuseum så blev jag anfådd av trapporna där visst det var precis innan jag blev sjuk så kan varit bidragande men ändå. Jag saknar känslan av att känna mig stark, jag saknar känslan av att rörelse känns som en naturlig del av livet, att ha åtminstone ok kondition. Sen känner jag att när det blir för mycket socker och stärkelse så protesterar min kropp, huden mår sämre, magen mår sämre. Så till och börja med har jag och min syster bestämt att jag ska vara frisk till den 15:e januari för då ska vi börja våran hälsomånad. Den syftar till stor det till att avgifta från socker och att komma igång med riktigt bra kost och rörelse. Sen om det kommer med något kilo på vägen så är det välkommet men för åtminstone min del så har jag tänkt det främst som ett bra startskott på ett mer hälsosamt liv.

Jag vill överhuvudtaget bli mer tillfreds med mig själv så då behöver jag dels göra mer av det som får mig att må bra, jobba med mina bra sidor, men även att försöka ta itu med vissa mindre bra sidor av mig själv. Vissa saker är jag mer klar med hur jag ska göra med än andra. Jag vet att jag vill gå på mycket bio, se en del konserter, komma iväg på museum med jämna mellanrum. Jag mår bra av det, så det är något som jag ska försöka göra regelbundet. Jag och Frida har bestämt att vi ska bli zitavänner nu i vår och komma iväg mycket på bio, sen är första konserten snart nämligen 26:e januari då vi ska se Conor Oberst i philadelphiakyrkan. Sen vill jag skriva mer utveckla mitt språk, sätta ord på tankar, dels blogga, men kanske något mer vad får vi se. Jag behöver bli bättre på att ta tag i saker, oavsett vad denna oförmåga beror på så är det något som jag måste hitta redskap att ta tag i, sen om jag gör det själv eller tar hjälp får vi se. Och apropå att ta tag i saker så har jag en sak som ligger som en sur trasa i ett hörn. När jag gick på folkhögskolan så gick det ganska bra men som alltid med studier så sköt jag upp allt till sista stund, så med en dag kvar till inlämning så skulle det göras ett arbete i samhällskunskap och ett i historia och dessutom läsas litteratur till båda och jag hann bara göra ett med ok resultat. Men min snälla lärare som såg att jag gjort bra ifrån mig hela terminen erbjöd mig att skriva det under sommaren och skicka till henne. Det gjorde jag aldrig, utan det ligger där som en sak som jag borde ta tag i så jag till slut får den där historiakursen avklarad. Så jag har anmält mig till en kurs i historia a på komvux nu i vår som jag hoppas bli insläppt på och tillslut få avklarad. Jag börjar hyfsat bra med hela få saker gjort grejen, idag har jag tagit hand om tvätten från när jag blev sjuk, diskat undan all disk som blev då.

Andra saker som jag behöver ta tag i är min läkarskräck, jag har sen jag fick cystan förra hösten haft ont varje ägglossning och det kan vara bra att kolla upp för att se om det går att göra något åt. Sen så föreslog min syster en lösning för mitt kök som faktiskt kändes görbar även med ganska lite pengar så när Disa går att lämna i från sig lite längre stund väntar jag att hon kommer och hjälper mig 😉 (vad säger du systeryster?).

Det är det jag tänker dela med mig av just nu.


Att känna skrämmer mig, att inte våga känna skrämmer mig ännu mera…

Hur gör man när ens flyktmekanism är så stark så man bara vill lämna allt och ge upp när det känns svårt? Vissa är rädda för att vara ensamma, jag tycker att vara ensam är lätt, att vara med någon och jobba sig igenom alla missförstånd och åsikter som går isär är svårare.

Men jag antar att det inte är så konstruktivt att säga vi skiter i det här så fort det kommer lite motstånd och friktion. Att bara ignorera det som är bra och det som funkar på grund av rädslan för den där ensamhet, att bli besviken, att bli ledsen. Bara för att man vet att ju längre tid det går, ju mer känslor du investerar desto ondare gör det när det brister. Och för att man har så svårt för att tro på det som är bra, på att det kommer funka, på att det jobbiga och svåra går att gå igenom och ta sig igenom hel.

Att försöka inte falla tillbaka i gamla mönster med att trycka undan känslorna, inte låtsas om, bli känslokall istället fast man egentligen känner så väldigt mycket där under ytan. Hälla bort alla känslor som vatten på en segelduk ovanför och sen inte låtsas om det till det till slut blir för mycket, helt plötsligt inte håller för tyngden och du översvämmas av allt det du försökt ignorera.

Det är svårt att vara människa ibland, att våga vara, att våga känna, att våga släppa kontrollen och chansa trots vetskapen om hur det kan kännas när det brister. Men det är också så att chansen att få det bra, att bli älskad, prioriterad, fångad när man faller, ökar med riskerna man tar och att det gäller att komma ihåg det, då när man helst av allt vill fly för att skydda sig och sitt ömtåliga hjärta.

//Åsa (som råkat gå in i en liten fight med sitt inre)