Det vi låter andra se

Jag har en period av enorm trötthet och utmattning just nu och där saker och ting inte känns så kul men tittar man på mitt instagram- eller facebookflöde är detta inte uppenbart. Någon utsiktsbild, lite champagnedrickande och annat son verkar skoj hittar man där, facebook är det vanliga artikeldelandet. Och det är ju inte osant på ett sätt för jag fascineras fortfarande av en vacker solnedgång och både lakritsfestivalen och champagnedrickandet har inträffat och varit trevligt. Men bilden vi ger av oss själva är ofta begränsad och trots att vi intellektuellt förstår att det gömmer sig mer bakom än vad vi ser så är det lätt att få för sig att alla andras liv är så mycket mer glamorösa än vårt eget. Men våra kameralinsar höjs ovan tvätthögen, de rymmer bara det vi vill dela med oss av och att min instagram för tillfället inte uppdateras med några selfies är inte ett tecken på att hur nöjd jag är utan att där i mitt ansikte syns tröttheten jag väljer att inte dela med mig av. Men i mötet med andra och i diskussionerna som uppstår så blir det uppenbart att det alltid finns mer än det ögat möter. Det är skönt att få välja vad vi delar med oss av men kanske skulle vi tjäna på att våga dela annat än bara de små ljusglimtarna.

20140331-084150.jpg

20140331-084220.jpg

Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

20131110-013902.jpg

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Jag är en blödig jävel…

I alla fall periodvis så kan sorgliga saker, eller någon som bara gör något fint verkligen få tårkanalerna att jobba. Oftast använder jag mig av en eufemism för det och hävdar att någon hackar lök, att det blåser grus i ögonen etc. som att känsloyttringar vore av ondo. Därför tycker att blixas inlägg är intressant, jag är ju inte heller någon särartsfeminist men jag ser tendenser ibland att man liksom för att markera att man inte är det och kanske pga påverkan av att det manliga är norm ser med någonslags förakt på det som traditionellt förknippats med kvinnor. Men jag ägnade flera år åt att försöka förtränga känslor och jag har lärt mig att det är fan inte nyttigt. Att titta på självmordsstatistik* eller på medelålders män i min närhet säger mig att det är fan inte nyttigt. Men trots att jag vet detta så fortsätter jag använda dessa eufemismer som om att bli berörd vore något dåligt.

Saker jag har gråtit till nyligen:

Det här klippet från 4 bröllop och en begravning är så fint och sorgligt och berör mig varje gång.

Jag läste på Lottens blogg om Nicholas Winton som strax innan andra världskrigets utbrott såg vad som var på gång och räddade massa barn till england och när jag avslutade läsande av blogginlägget med att se youtubevideon i slutet så började tårkanalerna att jobba igen. Här kan ni läsa om det och se klippet.

Självklart vore det inte heller nyttigt om jag gick omkring och grät hela tiden, mest för att det skulle vara ett ganska tydligt tecken på att jag inte skulle må bra. Men att ha ord för känslor, kunna känna dem, särskilja olika känslor från varandra och att kunna prata om saker är av godo och något jag bör bli bättre på inte skämmas över.

*apropå sån statistik så kan jag säga att viss diskrepans i totala antalet självmord mellan länder kan bero på hur det rapporteras, drunkning/självmord, råkade trilla in i snara/självmord, överdos/självmord etc.

Om kontroll och bristen på densamma…

Tystnaden är total. Jag har varit trött, en trötthet som gör mig mindre uppdaterad på världsläget och debatter (utkasten har ökat dock). Mitt känsloliv leker berg- och dalbana också, ena dagen säger jag ja, ja, ja, andra nja, nja, nja och ytterligare andra nej, nej, nej. Det växlar och jag är inte förankrad i vilken del av mig som ska få styra. Jag har insett att jag är en trygghetsnarkoman, jag vill ha kontroll och många dagar är jag beredd att låta livet bara förbli detsamma bara för att då vet jag vad jag har. Men jag vill ju inte heller sluta utvecklas, jag vill leva och inte bara finnas så visst måste även jag ta risker. Så hur vet man om det är värt det? eller hur lär man sig att chansa och om det inte skulle vara det bara ha utökade erfarenheter. En del av mig vill veta precis hur allt kommer gå, men det är inte möjligt och skulle mest troligt vara trist som fan. Det är ju inte rimligt med detta kontrollbehov, rent intellektuellt vet jag ju att känslor inte är farliga, så hur lär jag mig att låta mig känna allt utan att rygga bakåt? Jag skulle vilja ha en hjärna som lugnar ner sig ibland inte bara skickar nya tankar, impulser och funderingar jämt, jag vill ha en ro som ibland är långt borta. Jag vill ta modet i handen och lämna rädslan hemma.

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Belfast

Ja jag vet att det varit segt med bloggandet, dels så har jag varit så fruktansvärt trött (sådär så jag drabbas av någon förvirringsdemens som är skrämmande) men så är det alltid så om jag kommer av mig med bloggandet en period det är svårt att komma igång igen.

Förra torsdagen tog jag ju ett plan till Dublin och efter ungefär två timmars bussresa därifrån så var jag framme i Belfast, där vandrade jag omkring, fikade och så i några timmar innan Jonas slutat jobbet. Hade problem med att jag först köpt en defekt adapter och sen när jag köpt en fungerande så visade det sig att min uråldriga applesladd fått glapp men som tur är klarade sig batteriet tills vi fått tag i varandra, jobbigt annars (eller jag hade backup iofs). Vi tog min väska, skaffade oss en taxi och åkte hem till Jonas där vi beställde indisk take away och tog det lugnt och bara umgicks med varandra. Tittade på första avsnittet av Dancing on the edge, bra tv-serie borde komma till Sverige men känner jag mig själv rätt kommer jag ha råkat se hela innan den visas på svensk tv.

På fredagen så stack vi ut på en liten biltur som tog oss till espresso elements för ganska bra kaffe med Belfast-mått och när vi varit hos Jonas en stund tog vi oss till en tågstation och hoppade på ett tåg till Helens bay där vi promenerade omkring någon timme, var en liten sneak peak på det vackra landskapet som ön har att erbjuda.

IMG_9503

IMG_9524

IMG_9513

IMG_9521

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Därefter satte vi oss på ett tåg tillbaka in mot Belfast och letade därefter upp en trevlig restaurang där vi intog kvällens utmärkta middag, förrätt, huvudrätt och ett utmärkt vin och ingen plats för dessert, mycket trevligt och mysigt.

IMG_9533

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På lördagen så promenerade vi till St George’s market och handlade mat till frukost och middag, var nere en sväng på stan och handlade lite klänning, skor och choklad och sen till Jonas för middag och därefter ut för att träffa hans vänner på en pub, tyvärr var pub-valet inte det bästa och hans vänner var pepp på att röra sig vidare men vi inväntade andra och de uppskattade tydligen stället mer än oss så vi kom aldrig vidare och istället så avrundade vi kvällen lite tidigare. Jag är lite så att jag antingen vill ha ett ställe där man kan ut och dansa eller en pub där det går att sitta och prata och detta var en pub med en decibelnivå över svenska godkända nivåer och inget dansgolv direkt. Ingen hit när man är bland nya människor alltså, särskilt när man kan tycka att det är lite svårt även där man kan prata med dem får hoppas att vi lyckas bättre nästa gång jag är Belfast.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På söndagen så var vi till Ulster museum och till botaniska trädgården där, tanken var att vi skulle gått till ett kaffeställe och dricka god chemexkaffe också men det var ju så att min hjärna hade gjort en felkoppling och trots att jag läste saturday så tänkte jag på något sätt sunday så vi missade det, men museibesöket var trevligt och vi hade en bra idé. Blev liten sväng in till stan efteråt och sen blev det återigen lite take away hos Jonas och lite choklad från besöket på hotel chokolat, därefter satt vi och pratade en del om lite allt möjligt och om framtiden och såg sen andra avsnittet av Dancing on the edge och sen blev det måndag där jag var ensam, gjorde mest ingenting och sedan åkte hem till Sverige där allt är lite modernare, med varmt vatten i alla kranar, tryck i vattenledningarna, där mögel och kondens i husen inte är obligatoriska tillbehör och där sängen var mycket ensammare men där jag tycker att skype är bästa uppfinningen någonsin.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och Belfast ni får bli bättre på kaffe för jag tänkte komma tillbaka för hälsa på och då måste ni ju ge mig gott om anledningar att gilla staden och inte bara vissa av deras invånare som herrn nedanför och Belfast när vi ändå pratar förbättringspotential så kan ni väl se över det där med antalet regndagar och om det inte är dags att dra ner på dem, eller är ni rädda att det också skulle orsaka kravaller och ungdomar som säger alltså det är som man förkastar allt brittiskt?.

IMG_9540

/Åsa

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Vuxenhet och den lilla rynkan

Apropå vuxenhet så räcker det inte med att köpa broddar man måste visst ha med sig dem också och det tar inte slut där man måste ta på sig dem också.

Sen i år köpte jag faktiskt julkort, men jag missade att få iväg dem får skriva såna nästa år då är jag trettio och officiellt vuxen.

Sen började jag nojja över rynkor när jag såg mig i spegeln såna som iofs mest beror på trötthet och torr hud. Och jag önskar att jag kunde lämna det vid att jag behöver dricka mer vatten, ta bättre hand om min hud och sluta sitta uppe sent vid datorn. Att i övrigt säga det gör mig detsamma. Jag vet att mitt utseende inte definierar mig, men det finns stunder då jag inte känner det. För ett helt samhälle säger att det spelar roll, en hel uppväxt säger att det spelar roll så även om jag sitter på vetskapen att jag inte definieras av hur jag ser ut så är jag inte alltid förvissad om sanningshalten i detta. Men ändå vet jag att oavsett hur jag ser ut så är jag densamma så hur kan det då spela så stor roll. Så vad jag önskar mest när det kommer till vuxenhet och mognad är inte främst att jag blir bättre på att använda broddar eller skicka iväg julkort. Det är en starkare förvissning om att det som är mitt skal inte definierar vem jag är trots att så många tycks hävda motsatsen.

Disclaimer

Missförstå mig rätt nu de flesta dagar tar jag på mig mina kläder utan särskild eftertanke, sätter upp håret i en hästsvans och går ut utan att vara särskilt brydd i hur jag ser ut bortom hel och ren. Andra gånger upplever jag det här med utseende som en rolig lek och det är något kul. Men det finns dagar där jag kan haka upp mig, då utseende varken är roligt eller bara ett konstaterande att jo men när du säger det så har jag ju ett utseende, utan dagar då det ses fel och där jag låter värdera mig i hur jag ser ut.

En tanke.

Jag kan inte ta bakvägen ut ur livet jämt, så mycket vet jag. Måste ta reda på vad som håller mig tillbaka, adressera det och sen leva fullt ut.