Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Konsumtionen och vem som egentligen betalar.

Jag köpte ju flygbiljetter häromsistens, jag ska flyga till Dublin för att därifrån ta mig till Belfast bussledes. Det fanns tre bolag att välja mellan SAS, Ryan Air och Aer Lingus, varav bara två av dem var för mig reella alternativ. Varken aer lingus eller sas är några änglar eller perfekta bolag, men det är Ryan Air jag har problem med. För att vara ärlig så har jag flugit med dem ett antal gånger i det förflutna, men har valt att aldrig mer göra det.

Dels så kallar de sina kunder dumma i huvudet, men det är inte där mitt största problem ligger. I slutänden när alla avgifter för bagage, skatter m.m. är betalda så sparar du inga jättesummor på att ha valt ryan air, företaget gör dock stora vinster det råkar till och med vara ett av de bolag som går bäst. Men dessa vinster tas från saker som säkerhet och personalvillkor. Ryan air hymlar inte med ett förakt för facket och kollektivavtal, de hymlar inte heller med ett förakt för människor och kanske framförallt för kvinnor (deras kvinnliga personal objektifieras ganska rejält). Men tillbaka till det här med kollektivavtal och facket. Deras personal har alltså några av dem sämsta villkoren på den svenska arbetsmarknaden och visst råkar du vara en av dem som säger solidaritet schmolidaritet så kan det vara lugnt. Du säger att de som jobbar där får skylla sig själv när de tar jobbet (för i ställen som nyköping kan man ju verkligen välja och vraka mellan jobben), men jag skulle uppmuntra att man tänkte längre. Om man tänker ‘men på min arbetsplats har vi ju ok löner och avtal så det där är inget som jag bryr mig om’, tänk längre. Arbetsmarknaden förändras just nu, den är definitivt annorlunda mot när mina föräldrar kom ut på den, jag vill till och med hävda att det hänt en del sen jag hade mitt första jobb. Dessa förändringar sker med vårat tillåtande. Om vi säger ‘priset är allt’ och alltid köper det vi vill ha när vi vill ha det utan en tanke på vem som betalar och hur (människor med arbetsmiljö, naturen med miljöförstöring etc.) så uppmuntrar vi dessa förändringar. Men branscher och företag påverkas av varandra och om företag ser att här kan vi få mer vinst, betala mindre i löner och förmåner och några få protesterar men de flesta fortsätter konsumera våra produkter bara priset är rätt, så kommer fler och fler få dessa villkor.

Det är självklart oerhört bekvämt med ett samhälle där man kan få det man vill ha när man vill ha det, omedelbar behovstillfredsställelse är lätt att vänja sig vid. Tröja 69 kr taget, flygresa för 500 kr som hittat etc. Men kanske kan det vara värt att bryta denna konsumtionsspiral, köpa saker som håller, köpa begagnat, spara pengar innan man köper något. Jag har numera ett sätt att tänka där utgångspunkten är att samma typ av sak har alltid ett motsvarande grundpris, det som är skillnaden är vem som betalar. Är det den som syr plagget, är det miljön, är det du? Och visst när man tänker som jag, tänker på konsekvenserna av sitt handlande (i två betydelser) hela tiden så visst komplicerar det lite grann när man vill ha något, men jag köper sällan något som jag inte använder sen, kvaliteten gör att det håller. Sen så blir det att jag står för mina värderingar fullt ut, jag kan ju inte å ena sidan prata om allas lika rättigheter, om engagemang i miljön, om vikten av ett samhälle som inkluderar och å andra sidan låta mina pengar stödja sådant som framhäver helt motsatta ideal som säger att så länge vi tjänar pengar på att folk köper produkten så är vad som helst ok.

/Åsa

Brödbrist, livet och prioriteringar…

Jag har haft semester i snart 3,5 vecka och varit hemma kanske 4 gånger totalt så när jag var in på ica och handlade på vägen hem så var jag inte medveten om den stora brödkrisen som rådde. Det som finns är (var) två små knäckebrödsbitar om 3*5cm och lite pitabröd. Får helt klart bli grötfrukost imorgon dock utan mjölk då jag inte är hemma tillräckligt länge för att göra slut på den. Hoppas dock att jag har sylt annars får jag försöka tina lite bär eller nåt. Fanns överhuvudtaget inte så mycket att bli inspirerad av matmässigt hemma, fryser rymmer en del men kylen är rätt trist just nu. är hungrig men vet inte vad jag ska äta (förutom den fantastiska chokladen jag köpte medan jag väntade på en emman som blivit försenad).

Imorgon är det tvättstuga och städning som gäller, åker hem till David antingen imorgon kväll eller på onsdag. Sen på fredag så åker jag till Mariestad för att hälsa på syster. På söndag ska jag lifta hem till Stockholm med syster och Marcus och på måndag börjar jag jobba efter semestern, något som jag känner ett litet motstånd inför. Tittade på schemat för augusti idag och det är mycket överliggningar och sena kvällar, känns bra att hösten bjuder på annat än heltidsjobb (kommer dock sakna heltidslönen), gäller dock en del planering för att få in allt. Ska bolla pluggande, jobbande, tränande, att behålla mina vänner och att hålla liv i mitt förhållande, har ingen lust att ge upp något av det. Bestämde att jag bara får jobba lite extra så att jag inte behöver känna mig desperat när det kommer till pengar, men jag får helt enkelt leva med att inte kunna göra allt ekonomiskt utan prioritera då jag hellre prioriterar andra delar av mitt liv.

Känns bra att det är lite nytt på gång i livet i alla fall. Känns som att det är på tiden.

/Åsa

Åsor spekulerar!

Nu duggar inläggen helt plöstligt tätt 🙂 Nä men har haft emman över på en dricka te och prata om allt-session. I och med att det har varit en del rätt stora förändringar i mitt liv på sistone och kan komma att bli några fler så har det blivit en del funderingar om livet, relationer, framtidsmål. Har diskuterat dessa ämnen med framför allt Emma och Anette men även med lite annat håll. Sist jag var hos Anette så sa hon någon som jag tänkte lite på både innan och efter och som jag anser det ligger rätt mycket i. Att om man ska ha en relation(oavsett om det är en vänskaps eller förhållande) så får man nog ha den väldigt medvetet. För det är så lätt att tappa bort både sig själv och varandra, att ta varandra för givet och att inte ta tag i de problem som dyker upp här och nu kan nog i längden vara rätt förödande. För om vi inte är tydliga med vad vi vill och vad vi accepterar så är det så lätt att vi blir småsårade gång på gång och att den dagen som vi bestämmer oss för att faktiskt ta tag i allt så har dessa små sår blivit infekterade och blir på så vis svårare att hantera. Men vi glömmer nog lätt bort att vara tydliga, tror att den andra direkt ska uppfatta vad vi vill när det antagligen är så att den andra är så inne i sitt och sina egna små hangups att den inte märker små subtila signaler. Sen är vi människor ofta lite klumpiga och märker inte hur det vi gör och säger uppfattas. Men tyvärr så är det nog få saker som för oss människor är så svårt som att göra oss sårbara och kommunicera vad vi egentligen känner. Det är lättare att tjata om disk och städning som små prylar än att säga att det känns som personen inte bryr sig om en och vad man vill då den trots att den vet att just du vill ha ordning runt dig struntar i det. För vi vill alla känna att någon ser oss och våra behov och faktiskt bryr sig om dem, men då kan det också vara viktigt att kommunicera just det hur det får oss att känna när personen gör eller underlåter att göra något.
Sen har jag tänkt på det där med att se till att ens behov blir tillfredställda och det egna ansvaret för det. När jag gjorde mig själv till singel och nya året började med omstart som ledord så gjorde jag ett löfte till mig själv om att se till att göra saker som gör mig själv glad. Det kan vara att gå och se fler intressanta filmer, komma iväg på teater, boka in de där konserterna som verkar intressanta, ta vara på stunder med de människor som du tycker om etc. För det är lätt att bara låta livet gå på av slentrian säga att man ska ses men aldrig göra det, säga att man ska göra saker men inte göra dem och sedan skylla på tiden. Men saken är den att även när vi har mycket att göra så har vi alltid lika mycket tid och det handlar om att göra prioriteringar, att känna efter vad vi vill och vad som är viktigt för oss och sen anstränga sig för att leva efter det. För tänk att vakna upp om två år och känna att du bara gjort det du måste gör och aldrig det som gör dig glad, som tillfredställer och utvecklar dig. Att de som var nära inte längre är nära för ni gav aldrig varandra tiden som krävs för att förbli det och att du inte längre har kontakt med det som är viktigt för dig. Tänk vilken besvikelse man måste känna då och betänk att jobbet för att hitta tillbaka till det man hade(om det ens går) tar nog mycket mer energi än att någon gång stänga av teven/datorn och ringa den där människan. Och att den energi som du får av att gå och se den där fantastiska föreställningen och sen diskutera den med din vän över en kopp te kanske är precis det du behöver för att komma vidare med dina måsten. För någonstans måste vi alla landa, vi måste ibland få bara vara och vi måste skaffa intryck, energi och utvecklas och det finns inte alltid ett sen. Jag vill iaf inte vara någon bisittare i mitt eget liv, låta det traska på utan mig och sen om fem år vakna upp och undra var jag är någonstans, varför och hur jag hamnade här. Det är så viktigt att leva aktivt, det är nog inte alltid lätt men det kan nog helt klart vara värt det jobb det kräver. För om inte jag vet vad jag vill så kan jag inte förmedla det till någon annan och om inte jag kan tillfredställa mina behov, med all den information som jag besitter om mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det.