Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Saker som är ok så länge de drabbar någon annan

Häromdagen läste jag den här artikeln och den skavde, den gjorde mig minst sagt obekväm. Det känns som att inställningen är denna: vi är vita, snälla, laglydiga svenskar från en kulturell medelklass så varför registrerar ni oss. Ingen kritik mot registret som sådant, det som är dåligt är att de och deras familj är registrerade ingenting mer. Och det känns som att det är en allt vanligare utgångspunkt, man gör ingen strukturanalys, man ifrågasätter enbart det som drabbar en själv eller ens närmaste. Det pekas åt ett annat håll, titta inte på oss titta på dem. Men jag kommer ju från en bra invandrargrupp, titta på dem från det landet istället, istället för att ifrågasätta själva sättet att dela upp människor på så ifrågasätter man enbart vart gränsen ska dras och att den ska dras på rätt sida om en själv. Och jag kan säga att jag har lättare att acceptera när det är en invandrargrupp som pekar mot den andra, inte så att jag tycker att det är ok eller bra men det handlar om utifall du sparkar uppifrån eller nerifrån. Den här familjen i artikeln, kommer inte ha problem med att få jobb på grund av sitt namn, inget problem att ta lån, de kommer inte förföljas i mataffären för att man tänker att de ska snatta, de har en ganska privilegierad position i det svenska samhället, Och de får prata ut i en av sveriges största dagstidningar, men de utnyttjar inte sin position till att på något sätt kritisera de rasistiska strukturerna bakom registret eller något sådant utan istället så säger de såhär:

– Jag har egentligen inget emot övervakning. Varken kameraövervakning eller övervakning av kriminella. Men att registrera mig och min fru för att bekämpa kriminella nätverk går så långt bortom det.

Det viktiga tycks inte vara registreringen i sig det viktiga tycks vara att det nu drabbat just dem och det är ju inte ok, om lite romer råkar registreras så visst bara man inte själv drabbas. Jag längtar så efter ett samhälle med mer solidaritet, med mer insikt i och kritik mot systematisk rasism. Jag önskar ett samhälle som såg bortom det egna jaget och faktiskt valde att inte göra skillnad på vi och dom.

/Åsa

dumheter och trötthet

Igår var jag trött rent allmänt när jag kom hem och sen gick jag in på kurirens hemsida och läste lite mer om situationen på Tunaskolan och gjorde misstaget att gå in och läsa kommentarerna och blev då trött på ett helt annat sätt, ett vad är det för värld jag lever i-sätt och kände att jag inte ville vara med. (Botades med lite läsning på www.gamlanyheter.se)

Läste dock en eminent artikel på feministiskt perspektiv som ni hittar här. Sen är artiklarna hos kuriren bra bara man undviker kommentarerna. Men allra mest känner jag att Astrid som var den som gjorde att diskussionen kom upp till ytan verkar så vettig och bra, dels de citat man sett i artiklarna men också i tv4:s nyhetsmorgon.

Idag är tron på världen bättre igen, ska bara vara försiktigare i vad jag läser.

Här hittar ni en krönika om Tunaskolan.
Här resonerar Åsa Petersen om att skolan behöver en haverikommission pga den mobbing de utsatte Astrid för i samband med allt detta.
Och här kan ni se Astrid i Nyhetsmorgon.

/Åsa

Om rätten till någon annans kropp…

Jag ska inte skriva ännu ett våldtäktsblogginlägg nu (det skulle jag visst), jag tänker bara länka till systern till hon som blev gruppvåldtagen i sundbyberg och också skicka med en tanke. Vi förfäras av fallet i indien med kvinnan som blev våldtagen på en buss, kastades ur bussen i farten och sen slutligen dog. Vi förfäras över deras, kvinnosyn, över detta fall. Men ändå så är det så många av oss, som tycker att det är ok att säga att du som tjej ska ta en annan väg. Det finns mer än ett Bjästa, där våldtäktsmannen försvaras, där men han är ju en schysst kille en av oss används för att ogiltigförklara offrets upplevelser och återigen förstärka bilden av våldtäktsmän som den fula gubben som lurar runt hörnet. Istället för att inse att det inte syns på honom, det hörs inte på rösten, han går sällan i en blottarrock. Det är killar inte så annorlunda än de flesta du mött, kanske till och med någon du mött. Det handlar om makt mer än om kåthet. Det handlar om att vissa saknar spärrarna som gör att man inser att någon annans makt över sin egen kropp är viktigare än att du ska få makt över denna kropp.

Det kan vara vem som helst men ändå inte, de flesta killar som ligger kåta bredvid en sovande tjej slår bort tankarna, eller runkar tills tankarna lugnat sig. De flesta som går förbi en tjej en sen kväll och tänker att hon var het hon skulle vara något för mig  fortsätter gå. De flesta killar som har sex med en tjej som säger att hon fått ont och fått nog respekterar detta och avbryter. De flesta killar är inte våldtäktsmän, men det betyder inte att just den som är det inte kan vara vem som helst.

Men den retorik som säger att en tjej inte skulle gått den vägen, inte haft den kjolen, inte skulle ha druckit, inte flörtat.  Den är en förolämpning mot alla vettiga killar, den säger inte att det kan vara en av dessa hundra killar, den säger att alla dessa hundra killar är potentiella våldtäktsmän och att det är upp till tjejen att inte väcka odjuret inom honom.

Jag tror på tjejers rätt till sin egen kropp, till att själv få välja vad hon har på sig, vem hon flörtar med, hur mycket alk0hol hon dricker och fortfarande ha minst lika mycket rätt att till makten över sin egen kropp.

Jag tror på killars rätt att bli betraktade som anständiga människor, med kontroll över sina handlingar, med empatisk förmåga och som bara har sex med den som visar att hon vill. Jag tror att de flesta killar är anständiga människor och jag tycker att våldtäktsmännen är de som bör dömas för sina handlingar, inte alla killar, inte den tjej som haft fräckheten att klä upp sig, druckit något glas vin och gått ut för att ha roligt.

Vi som ett samhälle är smartare än så, vi är mer empatiska än så och vi är anständigare än så.

Här kan du läsa tjejens systers inlägg.

Här kan du läsa ett utmärkt inlägg om the myth of the boner werewolf

Och här kan du läsa om våldtäktskultur.

Nu blev det visst ett inlägg om våldtäkt igen, vad kan jag säga det där med att människor tar sig rätten till andra människor och deras kroppar upprör mig, det kommer det nog alltid att göra. Så visst detta ska inte bli en våldtäktsblogg men det var nog inte sista inlägget på temat.

Fy fan!

Jag vet inte vem du är, jag vet inte vilka ni är men jag säger: Skämmes ta mig fan! Hur kan man vara så naiv, hur kan man vara så inskränkt och hur kan man vara så dum att man röstar på Sverigedemokraterna? Du som röstade på dem, vad tänkte du på?
Ni som inte gick och röstade, var det detta ni ville ha?
Detta parti som pratar om stoltheten över vårat land, det är ni som får mig att skämmas.
Jag skäms, jag är arg och jag är besviken och jag är ledsen.

Det som jag har fruktat har hänt, ett rasistiskt parti har fått plats i riksdagen. När jag gick hem ikväll så kände jag en kyla inombords och det beror inte bara på att temperaturern var under 10 grader utan även på att jag fruktar vad detta kommer leda till. Jag är mörkrädd och livrädd.

Jag känner lite att jag tappar hoppet om mänskligheten, men jag vill tro att de antirasistiska krafterna är större och starkare och kan stå emot, sätta hårt mot hårt gör att de får så lite makt som möjligt. Jag hoppas att våra rumsrena politiker håller en öppen debatt, pratar med varandra, sväljer stoltheter och visar hur långt från detta avgrundshål till parti som de står.

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/valresultatet-kommun-for-kommun-1.1173528

/Åsa