Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Saker som är ok så länge de drabbar någon annan

Häromdagen läste jag den här artikeln och den skavde, den gjorde mig minst sagt obekväm. Det känns som att inställningen är denna: vi är vita, snälla, laglydiga svenskar från en kulturell medelklass så varför registrerar ni oss. Ingen kritik mot registret som sådant, det som är dåligt är att de och deras familj är registrerade ingenting mer. Och det känns som att det är en allt vanligare utgångspunkt, man gör ingen strukturanalys, man ifrågasätter enbart det som drabbar en själv eller ens närmaste. Det pekas åt ett annat håll, titta inte på oss titta på dem. Men jag kommer ju från en bra invandrargrupp, titta på dem från det landet istället, istället för att ifrågasätta själva sättet att dela upp människor på så ifrågasätter man enbart vart gränsen ska dras och att den ska dras på rätt sida om en själv. Och jag kan säga att jag har lättare att acceptera när det är en invandrargrupp som pekar mot den andra, inte så att jag tycker att det är ok eller bra men det handlar om utifall du sparkar uppifrån eller nerifrån. Den här familjen i artikeln, kommer inte ha problem med att få jobb på grund av sitt namn, inget problem att ta lån, de kommer inte förföljas i mataffären för att man tänker att de ska snatta, de har en ganska privilegierad position i det svenska samhället, Och de får prata ut i en av sveriges största dagstidningar, men de utnyttjar inte sin position till att på något sätt kritisera de rasistiska strukturerna bakom registret eller något sådant utan istället så säger de såhär:

– Jag har egentligen inget emot övervakning. Varken kameraövervakning eller övervakning av kriminella. Men att registrera mig och min fru för att bekämpa kriminella nätverk går så långt bortom det.

Det viktiga tycks inte vara registreringen i sig det viktiga tycks vara att det nu drabbat just dem och det är ju inte ok, om lite romer råkar registreras så visst bara man inte själv drabbas. Jag längtar så efter ett samhälle med mer solidaritet, med mer insikt i och kritik mot systematisk rasism. Jag önskar ett samhälle som såg bortom det egna jaget och faktiskt valde att inte göra skillnad på vi och dom.

/Åsa

Valresultatet och den stora sorgen…

Jag brukar inte skriva om politik, jag var politiskt aktiv i min ungdom men jag har lagt ner det nu.

Men jag känner fortfarande väldigt starkt när det kommer till vissa saker och det är att det där med att gå och rösta det är inte bara en möjlighet och en rättighet utan en skyldighet. Det är att alla människor har lika värde, att vi tjänar på ett öppet samhälle där rasism inte ska ha någon plats. Att vi ska ha ett solidariskt samhälle med plats för alla och plats för fler än de som är precis som oss själva.

Jag kanske har släppt mitt politiska engagemang. Men någonstans finns den där tjejen som satt hemma och gjorde egna antirasistiska flygblad kvar. Hon som ringde och intervjuade Magda Eggens, en av förintelsens överlevare för att hennes böcker berört mig så mycket. Den där tjejen som blev vald att vara delaktig i när Ungdom mot Rasism hade sitt pow-wow-projekt som gick kurser och åkte på läger och sen höll i temadagar mot rasism. Den tjejen finns kvar inom mig, för att så lätt sviker jag inte mina ideal.

Jag förstår att folk kan tycka att det är svårt att göra ett val, ibland känns inget alternativ riktigt rätt men det är bättre att gå och välja det man kan stå för längre fram och ha gjort ett val än att lämna makten till andra. Jag vet att de säger att valdeltagandet är ovanligt högt i år. 82-84% men det innebär att det fortfarande är 16-18% som inte gått och röstat. Det är för många enligt mig.

Jag är så sjukt besviken på valresultatet i större delen av landet, jag har vänner av många olika partifärg och även om jag inte alltid håller med dem så är deras åsikter något jag respekterar. Men jag har svårt att acceptera och respektera rasism, det kommer inte hända och jag vill säga att det är inte ok. Det är inte ok att döma folk efter deras hudfärg, religion, politiska åsikter, sexuell läggning etc. Det är inte ok att lägga över ansvaret för det som man inte är nöjd med i samhället på en enskild grupp. Det är inte ok med rasism och jag hoppas att fler med mig poängterar det och står upp mot det.

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/detta-vill-sverigedemokraterna-1.1173571

/Åsa