Saker som är ok så länge de drabbar någon annan

Häromdagen läste jag den här artikeln och den skavde, den gjorde mig minst sagt obekväm. Det känns som att inställningen är denna: vi är vita, snälla, laglydiga svenskar från en kulturell medelklass så varför registrerar ni oss. Ingen kritik mot registret som sådant, det som är dåligt är att de och deras familj är registrerade ingenting mer. Och det känns som att det är en allt vanligare utgångspunkt, man gör ingen strukturanalys, man ifrågasätter enbart det som drabbar en själv eller ens närmaste. Det pekas åt ett annat håll, titta inte på oss titta på dem. Men jag kommer ju från en bra invandrargrupp, titta på dem från det landet istället, istället för att ifrågasätta själva sättet att dela upp människor på så ifrågasätter man enbart vart gränsen ska dras och att den ska dras på rätt sida om en själv. Och jag kan säga att jag har lättare att acceptera när det är en invandrargrupp som pekar mot den andra, inte så att jag tycker att det är ok eller bra men det handlar om utifall du sparkar uppifrån eller nerifrån. Den här familjen i artikeln, kommer inte ha problem med att få jobb på grund av sitt namn, inget problem att ta lån, de kommer inte förföljas i mataffären för att man tänker att de ska snatta, de har en ganska privilegierad position i det svenska samhället, Och de får prata ut i en av sveriges största dagstidningar, men de utnyttjar inte sin position till att på något sätt kritisera de rasistiska strukturerna bakom registret eller något sådant utan istället så säger de såhär:

– Jag har egentligen inget emot övervakning. Varken kameraövervakning eller övervakning av kriminella. Men att registrera mig och min fru för att bekämpa kriminella nätverk går så långt bortom det.

Det viktiga tycks inte vara registreringen i sig det viktiga tycks vara att det nu drabbat just dem och det är ju inte ok, om lite romer råkar registreras så visst bara man inte själv drabbas. Jag längtar så efter ett samhälle med mer solidaritet, med mer insikt i och kritik mot systematisk rasism. Jag önskar ett samhälle som såg bortom det egna jaget och faktiskt valde att inte göra skillnad på vi och dom.

/Åsa

Advertisements

Till elitismens försvar

Jag gjorde för ett tag sen en pod om konsumtionen och vem som egentligen betalar, jag har tidigare bloggat om ämnet och jag bad i programmet om ursäkt för om jag lät elitistisk, men sedan på vår facebooksida så tog jag tillbaka det.

ursäktelitism

Detta är varför

Jag tänker att kanske har både elitismen och moralismen sin plats i utvecklingen. Det behövs en elitist som kräver att vi höjer nivån, för ja problemen med överkonsumtion, dåliga produktionsvillkor, miljöförstöring etc. kommer inte lösas av enskilda individer MEN om inte enskilda individer tar upp och ifrågasätter, ser till att frågan hamnar på dagordningen, får oss att skärskåda vårat handlade (ja i dubbel bemärkelse) så kommer inte frågan bli aktuell på en högra nivå, den nivå som verkligen har makten att förändra. Men kanske har också moralisten en plats, den som påpekar att det inte är individens ansvar utan att det ligger högre upp, den som påpekar att andra kan ha svårare att göra de val jag kan göra. Jag går gärna en del elitister och moralister till försvar för jag tycker att de är att föredra framför människor som är likgiltiga, som istället för att diskutera var ansvaret ska ligga inte bryr sig om ansvaret för någonting utanför dem själva. Vi behöver elitister, moralister, realister, pessimister och optimister alla dem har sin plats i att för utvecklingen framåt, det vi inte behöver är folk som bara rycker på axlarna och säger äh, varför ska man bry sig.

/Åsa

Åter i landet där allt är lite modernare men sängen lite tommare….

Nu är jag åter i moderlandet, ja alltså jag kom ju inte just in men jag har inte haft tid förrän nu helt enkelt. Jag kom ju hem natten till tisdagen, sen när jag lyckades kravla mig upp ur sängen på tisdagen så åkte jag till mariatorget där jag åt lunch med Joel på Drop coffee. Vi drack kaffe också, väldigt gott kaffe, men först och främst så diskuterade vi podcast, alltså inte fenomenet i stort utan hans podcast som i framtiden även kommer bli min podcast, ja ni kommer få höra mer om detta. Sen när han var tvungen att sticka så hade jag lite tid att fördriva så jag stack in hos Johan och Nyström för lite oolongte och sen en koppning (den har ni aaaldrig hört förut). Därefter åkte jag till Lidingö till den årliga tandläkarkontrollen, detta nödvändigt onda och tyvärr så kommer det ju göra ont och svida lite i plånboken då jag hade hål som måste lagas. Sen eftersom jag var på ön på första gången på månader så passade jag på att träffa David, äta lite mat, plocka ihop de prylar jag har där och snacka lite grann. Kom hem vid halv tio, snackade på skype, uppdaterade mig på omvärlden letade låtar i mitt ganska stora arkiv på datorn och kom sedan i säng alltför sent. Nu menar jag alldeles alldeles för sent, för dels han klockan bli mycket innan tanken shit jag måste upp snart infann sig, sen kom tanken var har jag jobbnycklarna och då lägenheten inte var i sitt finaste skick så var det inte det lättaste att lokalisera och när jag väl landade där i sängen så kunde jag inte sova direkt, tror att klockan var 01.20 när jag kollade på den sista gången och sedan var den 04.14 när första väckarlarmet ljöd. Mina kollegor var övertygade att de inte skulle kunna jobba efter så lite sömn och lite förvånade över hur lite det märktes och på hur gott humör jag var trots detta. Grejen är ju att jag kan gå till synes opåverkad av sömnbristen (bortsett från förvirring) rent humörmässigt vilket kan inbilla andra och mig själv att det är helt ok, men kroppen vet ju, allas kroppar vet ju att det inte kommer hålla i längden så det är ju något jag helt klart behöver ta tag i. Jag åkte iaf till Alvesta idag i första klassen och därefter så passåkte jag tillbaka till Stockholm, lyckades kanske sova 30-45 minuter av den resan vilket åtminstone var någonting men mindre än jag hade hoppats på. Åter i Stockholm efter avslutat värv, stack jag in och testade Mean coffee som har tagit över fanan efter V. Street coffee där åt jag mig en god gulaschsoppa och drack lite kaffe och därefter tog jag tunnelbanan till Vällingby och Joel. Och det är här kära vänner som vi återkommer till detta med podcast, för från att jag i fredags bildligt talat stack upp handen när Joel annonserade att han ville ha någon kvinnlig medredaktör till sin pod så gick det rätt fort. Så helt enkelt dagen efter jag kommit hem så blev det lunchmöte om det här med podcast och dagen efter det, alltså idag, så spelades första avsnittet in. Framöver så ska det ju till en viss regelbundenhet i det hela men innan dess så är ju tanken att jag ska skaffa den utrustning jag kan  tänkas behöva, förstå mig på själva inspelningstekniken etc. Så när det sätter igång på riktigt kommer ni få höra det helt enkelt.

Detta första avsnitt handlade om relationer och värderingar, vad krävs för att bygga en relation på och vad kan du offra för att få det att funka ungefär. Podden kallas Radio Jenkins – agitation och underhållning och är väl tänkt att spänna från högt till lågt, så ämnen jag kan tänkas prata om är ju inte helt olikt här på bloggen: feminism, genus, kaffe, etik och moral, miljö etc. tanken finns även med att ha någon gäst någon gång och kanske om vi när vi känner att det skulle passa kan göra något mer gemensamt program. Tills dagens avsnitt som kommer komma en söndag framöver kommer ut så kan ni ju gå in på hemsidan och lyssna på avsnitten som redan finns där, till exempel det om killar och feminism. Tyvärr krånglar prenumerationstjänsten i itunes men det kommer åtgärdas någon gång framöver men till dess så går det alldeles utmärkt att lyssna direkt på hemsidan och den finner ni här. Ni är ju även välkomna att gilla radio jenkins på facebook.

Nu är snart min middag färdig så jag tror det här får bli allt så skriver jag lite om Nordirland i ett eget inlägg lite senare.

/Åsa

En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa

dumheter och trötthet

Igår var jag trött rent allmänt när jag kom hem och sen gick jag in på kurirens hemsida och läste lite mer om situationen på Tunaskolan och gjorde misstaget att gå in och läsa kommentarerna och blev då trött på ett helt annat sätt, ett vad är det för värld jag lever i-sätt och kände att jag inte ville vara med. (Botades med lite läsning på www.gamlanyheter.se)

Läste dock en eminent artikel på feministiskt perspektiv som ni hittar här. Sen är artiklarna hos kuriren bra bara man undviker kommentarerna. Men allra mest känner jag att Astrid som var den som gjorde att diskussionen kom upp till ytan verkar så vettig och bra, dels de citat man sett i artiklarna men också i tv4:s nyhetsmorgon.

Idag är tron på världen bättre igen, ska bara vara försiktigare i vad jag läser.

Här hittar ni en krönika om Tunaskolan.
Här resonerar Åsa Petersen om att skolan behöver en haverikommission pga den mobbing de utsatte Astrid för i samband med allt detta.
Och här kan ni se Astrid i Nyhetsmorgon.

/Åsa

Människorna och kemikalier…

Jag sitter och har rast i Falun och läste att Underbara Clara skrivit ett blogginlägg om kemikalier jag har tidigare skrivit något inlägg om detta ämne. Jag såg Underkastelsen på bio när den kom 2010 och jag som redan var inne på eko och bra grejer blev än mer övertygad. Dock är det lättare sagt än gjort ibland, jag som nästan bara har begagnade möbler har ändå dator och skärm med plast och ingen aning om vad de består av. Och om man tittar på min lunch som jag ätit här på rasten så blev det visst lite okända plaster där också.

20130130-160635.jpg

Men det går att minska antalet plaster i sin omgivning helt klart, Clara hade färre av de hormonstörande ämnena än övriga bloggmammor som fått sitt damm analyserat. Och Naturskyddsföreningen som låtit göra analyserna har många tips på sin hemsida. Boken badskumt har mycket tips om kemikalier och jag läste tips i Claras kommentarer om en bok som hette förgiftad.

Sen kan man alltid gå med i Naturskyddsföreningen, vilket jag nog till slut ska ta tag i själv och inte bara tänka på det.

/Åsa

Konsumtionen och vem som egentligen betalar.

Jag köpte ju flygbiljetter häromsistens, jag ska flyga till Dublin för att därifrån ta mig till Belfast bussledes. Det fanns tre bolag att välja mellan SAS, Ryan Air och Aer Lingus, varav bara två av dem var för mig reella alternativ. Varken aer lingus eller sas är några änglar eller perfekta bolag, men det är Ryan Air jag har problem med. För att vara ärlig så har jag flugit med dem ett antal gånger i det förflutna, men har valt att aldrig mer göra det.

Dels så kallar de sina kunder dumma i huvudet, men det är inte där mitt största problem ligger. I slutänden när alla avgifter för bagage, skatter m.m. är betalda så sparar du inga jättesummor på att ha valt ryan air, företaget gör dock stora vinster det råkar till och med vara ett av de bolag som går bäst. Men dessa vinster tas från saker som säkerhet och personalvillkor. Ryan air hymlar inte med ett förakt för facket och kollektivavtal, de hymlar inte heller med ett förakt för människor och kanske framförallt för kvinnor (deras kvinnliga personal objektifieras ganska rejält). Men tillbaka till det här med kollektivavtal och facket. Deras personal har alltså några av dem sämsta villkoren på den svenska arbetsmarknaden och visst råkar du vara en av dem som säger solidaritet schmolidaritet så kan det vara lugnt. Du säger att de som jobbar där får skylla sig själv när de tar jobbet (för i ställen som nyköping kan man ju verkligen välja och vraka mellan jobben), men jag skulle uppmuntra att man tänkte längre. Om man tänker ‘men på min arbetsplats har vi ju ok löner och avtal så det där är inget som jag bryr mig om’, tänk längre. Arbetsmarknaden förändras just nu, den är definitivt annorlunda mot när mina föräldrar kom ut på den, jag vill till och med hävda att det hänt en del sen jag hade mitt första jobb. Dessa förändringar sker med vårat tillåtande. Om vi säger ‘priset är allt’ och alltid köper det vi vill ha när vi vill ha det utan en tanke på vem som betalar och hur (människor med arbetsmiljö, naturen med miljöförstöring etc.) så uppmuntrar vi dessa förändringar. Men branscher och företag påverkas av varandra och om företag ser att här kan vi få mer vinst, betala mindre i löner och förmåner och några få protesterar men de flesta fortsätter konsumera våra produkter bara priset är rätt, så kommer fler och fler få dessa villkor.

Det är självklart oerhört bekvämt med ett samhälle där man kan få det man vill ha när man vill ha det, omedelbar behovstillfredsställelse är lätt att vänja sig vid. Tröja 69 kr taget, flygresa för 500 kr som hittat etc. Men kanske kan det vara värt att bryta denna konsumtionsspiral, köpa saker som håller, köpa begagnat, spara pengar innan man köper något. Jag har numera ett sätt att tänka där utgångspunkten är att samma typ av sak har alltid ett motsvarande grundpris, det som är skillnaden är vem som betalar. Är det den som syr plagget, är det miljön, är det du? Och visst när man tänker som jag, tänker på konsekvenserna av sitt handlande (i två betydelser) hela tiden så visst komplicerar det lite grann när man vill ha något, men jag köper sällan något som jag inte använder sen, kvaliteten gör att det håller. Sen så blir det att jag står för mina värderingar fullt ut, jag kan ju inte å ena sidan prata om allas lika rättigheter, om engagemang i miljön, om vikten av ett samhälle som inkluderar och å andra sidan låta mina pengar stödja sådant som framhäver helt motsatta ideal som säger att så länge vi tjänar pengar på att folk köper produkten så är vad som helst ok.

/Åsa

Vuxenhet och den lilla rynkan

Apropå vuxenhet så räcker det inte med att köpa broddar man måste visst ha med sig dem också och det tar inte slut där man måste ta på sig dem också.

Sen i år köpte jag faktiskt julkort, men jag missade att få iväg dem får skriva såna nästa år då är jag trettio och officiellt vuxen.

Sen började jag nojja över rynkor när jag såg mig i spegeln såna som iofs mest beror på trötthet och torr hud. Och jag önskar att jag kunde lämna det vid att jag behöver dricka mer vatten, ta bättre hand om min hud och sluta sitta uppe sent vid datorn. Att i övrigt säga det gör mig detsamma. Jag vet att mitt utseende inte definierar mig, men det finns stunder då jag inte känner det. För ett helt samhälle säger att det spelar roll, en hel uppväxt säger att det spelar roll så även om jag sitter på vetskapen att jag inte definieras av hur jag ser ut så är jag inte alltid förvissad om sanningshalten i detta. Men ändå vet jag att oavsett hur jag ser ut så är jag densamma så hur kan det då spela så stor roll. Så vad jag önskar mest när det kommer till vuxenhet och mognad är inte främst att jag blir bättre på att använda broddar eller skicka iväg julkort. Det är en starkare förvissning om att det som är mitt skal inte definierar vem jag är trots att så många tycks hävda motsatsen.

Disclaimer

Missförstå mig rätt nu de flesta dagar tar jag på mig mina kläder utan särskild eftertanke, sätter upp håret i en hästsvans och går ut utan att vara särskilt brydd i hur jag ser ut bortom hel och ren. Andra gånger upplever jag det här med utseende som en rolig lek och det är något kul. Men det finns dagar där jag kan haka upp mig, då utseende varken är roligt eller bara ett konstaterande att jo men när du säger det så har jag ju ett utseende, utan dagar då det ses fel och där jag låter värdera mig i hur jag ser ut.

Valresultatet och den stora sorgen…

Jag brukar inte skriva om politik, jag var politiskt aktiv i min ungdom men jag har lagt ner det nu.

Men jag känner fortfarande väldigt starkt när det kommer till vissa saker och det är att det där med att gå och rösta det är inte bara en möjlighet och en rättighet utan en skyldighet. Det är att alla människor har lika värde, att vi tjänar på ett öppet samhälle där rasism inte ska ha någon plats. Att vi ska ha ett solidariskt samhälle med plats för alla och plats för fler än de som är precis som oss själva.

Jag kanske har släppt mitt politiska engagemang. Men någonstans finns den där tjejen som satt hemma och gjorde egna antirasistiska flygblad kvar. Hon som ringde och intervjuade Magda Eggens, en av förintelsens överlevare för att hennes böcker berört mig så mycket. Den där tjejen som blev vald att vara delaktig i när Ungdom mot Rasism hade sitt pow-wow-projekt som gick kurser och åkte på läger och sen höll i temadagar mot rasism. Den tjejen finns kvar inom mig, för att så lätt sviker jag inte mina ideal.

Jag förstår att folk kan tycka att det är svårt att göra ett val, ibland känns inget alternativ riktigt rätt men det är bättre att gå och välja det man kan stå för längre fram och ha gjort ett val än att lämna makten till andra. Jag vet att de säger att valdeltagandet är ovanligt högt i år. 82-84% men det innebär att det fortfarande är 16-18% som inte gått och röstat. Det är för många enligt mig.

Jag är så sjukt besviken på valresultatet i större delen av landet, jag har vänner av många olika partifärg och även om jag inte alltid håller med dem så är deras åsikter något jag respekterar. Men jag har svårt att acceptera och respektera rasism, det kommer inte hända och jag vill säga att det är inte ok. Det är inte ok att döma folk efter deras hudfärg, religion, politiska åsikter, sexuell läggning etc. Det är inte ok att lägga över ansvaret för det som man inte är nöjd med i samhället på en enskild grupp. Det är inte ok med rasism och jag hoppas att fler med mig poängterar det och står upp mot det.

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/detta-vill-sverigedemokraterna-1.1173571

/Åsa