Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Livet…

Ibland när man är osäker och känslorna far fram och tillbaka så har det sina anledningar. Det jag hade hoppats på blev inte. Jag fick mitt hjärta krossat igen, trots att jag bett honom vara försiktig med det. Vissa människor blir kanske aldrig redo, jag vet att det inte görs av elakhet, men däremot av obetänksamhet. Jag har insett att även om det alltid finns en del av mig som kommer vara rädd när känslor är involverat så är jag redo att försöka ändå, för jag faller, jag reser mig upp och jag är redo att göra saker även när jag inte riktigt vågar. Att inte leva på grund av rädslan skrämmer mig mer än något annat. Så jag grät några dagar, jag kommer vara besviken längre men jag reser mig upp och fortsätter gå. Så det jag tar sats mot blir något annat men jag ska ändå göra massa sånt jag inte vågat, se till att få lite mer utveckling på det dära livet.

Jag hoppas att du en dag vågar leva, hittar ett sätt att få kontakt med dina känslor, alla dina känslor och hittar ord för dem. Livet är bättre när man vågar blunda och hoppa.

Jag går vidare och jag går längre, tiden går och jorden snurrar runt sin egen axel och runt solen oavsett vad jag gör, så jag bör fortsätta innan allt annat förändrats men inte jag.

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Om det där med mående…

Jag uppfattas ofta som en glad och positiv person och kanske är de inte helt fel ute men ibland fastnar jag i ett beteende som nästan kan upplevas som deprimerat trots att jag inte direkt ägnar mig åt att gråta mig igenom dagarna. Men jag fastnar i att göra ingenting och runt omkring mig gror mitt hem och mitt liv igen och jag orkar inte göra något åt det. För mig har det varit så så länge att det har blivit det normala men kanske är det inte normalt. För tillfället är det ganska bra, jag behöver inte allt för lång tid för att komma ur sängen vissa dagar, jag orkar ta hand om disken. Jag hör folk säga att alla mår dåligt ibland, men mitt ibland varar ibland lite längre och när jag då är på väg att resa mig upp är det så mycket skräp som trillar ner på mig. Jag ska ta tag i mitt hem, mitt liv, allt jag inte orkat läsa inför kurser och det blir mig övermäktigt.

Oavsett vad den där oförmågan att ta itu med saker kommer ifrån, teorierna är många, så är det något som hindrar mig i vardagen. Jag skjuter inte bara upp saker till det är dags för deadline och sen blir klar i sista sekunden. Jag skjuter upp saker tills det aldrig blir färdigt. Jag låter ångest ta bort det bästa av mig, låter den sluka min tid och energi. Ångest är inte bara något som finns där ibland det är något som äter mig. Men om jag inte ändrar beteende när jag möts av den så växer den, kanske är det därför jag satt alla mål, för att ändra fokus. För jag behöver hitta sätt att göra allt det där jag inte klarat tidigare. Så att jag lär mig att jag inte kommer att dö, gå under, krevera. Så jag inser att mitt undflyende beteende är mer troligt leda till dessa saker än när jag tar tag i saker och ting.

Kanske denna gång om jag känner att det blir mig övermäktigt så orkar jag sträcka ut en hand, till en vän, till en vårdcentral, inte bara slå på mig själv och tänka att jag borde, borde, borde klara detta trots att det blivit mig övermäktigt så många gånger tidigare.

Jag fyller snart 30 år och jag hoppas och vill att det blir året då jag orkar leva fullt ut, utan att fastna i några hål som jag gräver själv. Jag hoppas att det blir året då jag orkar be om hjälp, inse att jag är starkast i sällskap av andra. Jag hoppas att det blir året då jag slutar stirra in i en skärm samtidigt som måstena lägger sig på hög.

Jag hoppas på ork, på mod, på vänskap. 2013 ska få bli året då demonerna får stryk.

hemmingsson070220_231960w

hemmingsson060406_209756w

Hemmingsson_438_361232w

/Åsa

Ett sammelsurium av känslor att sammanfoga….

Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med eller hur jag ska tolka mina känslor. Det kan vara en berg- och -dalbana, hur vet man vad som är rätt? Det är som är problemet är väl att veta om det är min flyktinstinkt som talar och jag som jobbar mot den eller om det är rationella tankar som jag ignorerar för att jag inte vill att det ska vara så. Vad är äkta och vad är sånt som sägs för att hålla mig nöjd. Hur pass olika kan man resonera kring saker, hur pass olika kan man kommunicera kring saker och det kan fortfarande funka. Ibland skulle jag vilja döda lite hjärnceller, stänga av den analyserande delen av hjärnan och klara av att inte tänka och bara göra. Men det är inget jag klarar (iaf inte om jag inte är med om någon tragisk olycka och det är inget jag planerar). Men hur lär man sig slappna av och känna tillit, hur lär man sig att inte överanalysera allt i sitt liv. Hur lär man sig acceptera saker. Hur stänger jag av flyktmekanismen och hur stänger man av känslan av att om det inte är perfekt så är det inte bra nog.

Hjärnan går på högvarv, jag vill ha kontroll över allt trots att jag är medveten om att det inte går. Men jag vill också våga, jag vill också lyckas och för det så krävs det att jag tar risken att misslyckas. Men hur för jag samman dessa delar av mig själv hur kan jag utlämna mig själv till andra och till risken att allt går åt pipsvängen?

/Åsa

Suck…

Egentligen är allt bra nu, ändå blir jag trött på mig själv. Trött på att jag har så svårt att komma igång och göra något så enkelt som att laga mat när jag är hungrig. Trött på att jag har uppgifter som ska in och som jag inte gör men som antagligen inte är så jobbiga när jag väl gjort dem och att jag vet att känslan efteråt är så mycket bättre. Trött på att trots att jag vet typ precis vad jag vill säga på morgondagens seminarie (gjorde typ texten i huvudet på väg från förra seminariet på väg till tunnelbanan) så sätter jag mig inte och gör det. Det vore så lätt att göra alla dessa saker, men ändå så förmår jag mig inte, inte förrän det är typ jätteakut och det gör att jag blir så trött på mig själv. Nu är iofs middag på gång till slut. Pasta med svampstuvning, gott. Jag vet ju att jag kan, jag kan väldigt mycket till och med och ändå så har jag så svårt att prestera och inte för att jag försöker och misslyckas, utan för att jag ger upp innan jag försökt. Trams, lägg av med det där.

/Åsa