Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Advertisements

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Var kom alla vackra människor ifrån?

Jag vet inte om det är våren/försommaren, att jag trots sånt jag skrev om i förra inlägget är rätt livsglad just nu, men jag märker att jag kollar in folk rätt mycket just nu. Allt från en extra blick på stan eller kaféet till att människor jag träffar lite längre stunder väcker mitt intresse lite mer. Upptäckte att en kille på stan i London kollade in mig, han kan ju givetvis reagerat på att jag såg konstig ut/hade något i ansiktet etc. men till skillnad från tidigare versioner av Åsan så är det inte längre min första tanke.

För ett antal år sen så invigde Johan & Nyström sin konceptbutik, jag var där på invigningen och en kille sätter sig bredvid mig, presenterar sig och börjar konversera. Denna tidigare utgåva av Åsan tänker då inte att han tycker att jag ser trevlig/söt/snygg/charmig/intressant ut, utan hon tänker att oj, såg jag jag så ensam och patetisk ut. Som tur är var även denna Åsa smart nog att inse att det är skit att tänka så och tog sig ett snack med sin självkänsla och sitt självförtroende. Strax därefter var jag ute och åt middag med två vänner och jag berättade denna historia och sa att nä jag borde kanske testa detta med att dejta. Dagen efter det så var jag på en fest och där snackade jag med en kille en stor del av kvällen, när han gick så tog vi varandras nummer och bestämde att fika i veckan. Därefter så började jag snacka med den där snygga killen jag sett i rummet bredvid och vi pratade och så vidare till han följde med mig hem. Jag gick faktiskt på fika med första killen, men eftersom mina och Davids dejter ledde till att vi blev tillsammans så blev det inte så mycket dejtande den gången.

Nu funderar jag på att ge det en ny chans, jag är inte riktigt ute efter att bli tillsammans med någon riktigt än men vill gärna träffa folk och tänkte att det kan vara ett bra sätt. Men som ni förstår så är mina erfarenheter av detta ytterst begränsade. Så alltså hur gör man? Hur funkar sånt där? Måste rådgöra med någon mer erfaren på området. Vad har ni för tips? Jag är liksom rätt kass på sånt, är inte alltid den bästa på att läsa av folks intresse när det inte är väldigt tydligt (finns vissa luckor i programvaran och ibland dyker spår från tidigare versioner upp även i Åsan 3.0.)

Och hur kommer det sig att det helt plötsligt är så mycket vackra människor överallt, var kom de ifrån?

/Åsan

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Big time recap…

Både jul och nyår och egentligen hela december har passerat utan några uppdateringar som handlar om mitt liv, det här är ju ingen nischblogg egentligen så det ska väl ha sin plats.

Jag var ledig på julafton i år så åkte hem till mamma och pappa på grötbrunch och hängde där en liten stund, slängde även ihop en god rödkålssallad (sånt borde man ju kunna äta utanför julen egentligen) och sen åkte vi över till min moster där vi spenderade resten av julaftonen. Pappa jobbade men hade långrast mitt på dagen och då passade vi på att ta middag och fika. Tittade på Karl-Bertil Jonsson som sig bör, öppnade lite julklappar. Lekte lite med mamma och pappas ena julklapp som var ett sånt där spel som består av en bok med en liten speldosa som trycker fram frågor, så spelade vi spel om Stockholm, fikade lite till och sen åkte vi hem. Jag jobbade fram och tillbaka till Sundsvall på juldagen, åkte till Farsta för att åtminstone ta del lite grand av den där klassiska kalkonmiddagen. På annandagen åkte jag till Falun, vi var nedbemannade och det var sjukt mycket att göra och när jag slutade var jag på sämsta humöret på riktigt länge. Som tur var gick det över som det brukar, just arg är väl kanske inte den känsla man som mest förknippar mig med tror jag.

Jag har gått otroligt mycket på bio såhär på slutet av året, egentligen har jag gått hyfsat mycket hela året men inte så mycket som på slutet. Det började med att jag ville se den fantastiska (fast då visste jag ju inte det) Omar dödade mig och eftersom att den snart skulle gå och jag gärna hade sällskap så la jag upp en länk på facebook och frågade om någon ville gå med och då svarade min gamla kompis Frida som jag nästan tappat kontakten med helt att hon gärna hängde på och sen dess har vi varit rätt mycket på bio. Jag och mamma går ju en del annars. Och nu veckan innan nyår så slog jag rekord genom att gå tre gånger på bio på samma vecka. Äta sova dö (jag tänker inte säga att den inte var bra, men den tilltalade inte riktigt mig men berörde ändå), Uppe på Vallmokullen (tyckte mycket om, helt klart sevärd) och Searching for Sugerman (älskade den, helt underbar).

Men i alla fall i lördags kom min vän Jonas som var hemma från Belfast hem till mig och eftersom att jag pratat om att ha över Karin och Christer som jag känner via honom så passade det utmärkt att kombinera det med hans besök. Så efter lite sista minuten-städning så kom de över på god linssoppa, vin och saffransbullar, blev en trevlig kväll. Dagen därpå så gick vi på Searching for Sugerman med mamma och pappa och sen på en trevlig Indisk restaurang på Söder. Därefter hem för te och ännu mera film framför datorn. På nyårsafton så tog vi det väldigt lugnt på dagen och åkte på kvällen över till mamma och pappa ditt min syster, svåger och de två små söta syskonbarnen hade anslutit från Mariestad. Vi åt god mat, drack gott kaffe och hade det trevligt och sedan vid tolvslaget skålade vi i bubbel och någon timme senare åkte vi hem till mig igen. På nyårsdagen skulle jag jobba men inte förrens 18.59, så efter några timmars segande så tog vi oss bort till Nationalmuseum och tittade på bland annat en utställning om kvinnliga konstnärer. Därefter promenerade vi bort till Upplandsgatan och åt supergod surdegspizza innan jag började mitt pass. På förmiddagen när jag kom hem den andra så hade han vänt tillbaka till Belfast och lämnat osten framme 😉

IMG_8681

IMG_8675

IMG_8678 IMG_8676

I torsdags hade en lite småsnorig Åsa syster med familj över på dagen för lunch, sällskapsspel och fika och på kvällen när hon höll på tvätta så började magen kännas lite oroväckande upprörd och lagom till att jag var på väg upp med sista tvätten så var magsjukan igång. Så har spenderat några dagar med feber, illamående och när magsjukan gick över så tog förkylningen och la i en extra växel, men nu börjar det kännas bättre. Så ikväll ska jag åka till jobbet för att sova för att sen gå upp okristligt tidigt och åka till Götlaborg, där jag förhoppningsvis kan ta mig en sväng bort till Da Matteo för lite gott kaffe innan jag åker hem.

Nu har ni nog hyfsad koll på mig. Ska se om jag kan orka ta tag i alla de där väntande inläggen, har allt för mycket i utkast som är lovande men inte kommer längre än så.

/Åsa

Människor som små studieobjekt!

Människor och mänskligt beteende är saker som är väldigt intressant att studera ibland i nästan alla sammanhang. Häromdagen när jag satt och väntade på att föreläsningen skulle börja så började jag fundera på det där med att folk nästan ofelbart sätter sig med en stol emellan i föreläsningssalen, även fast man kan ana att det mest troligt kommer bli ganska fullt och komma en del folk lite sent. Jag gjorde exakt så själv, men det kan få mig att undra jag brukar ju inte ha något problem med att prata med främmande människor, gör det på jobbet hela tiden men kan även börja prata med någon i tunnelbanan eller på gymmet om det skulle vara så. Så vad är det som gör att svensken (för jag tror inte situationen är riktigt lika i en grekisk föreläsningssal om jag säger så) tycker att det är så läskigt att sätta sig bredvid någon när vi hamnar i dessa situationer? Självklart är det någon enstaka som avviker från detta mönster som killen snett nedanför mig som sträckte fram handen och hälsade på de som satt vid sidan av honom och pratade lite, behövs lite orädda 19-20 åringar ibland, självklart kommer han få lite avvisanden när han gör så där men han har även så mycket större chanser att binda kontakter och ha en riktigt trevlig kurs än de som inte vågar. Under kursen kommer vi förhoppningsvis få en del övning i det där med att bli mer orädda i sociala situationer, som en fin liten bieffekt av allt annat.

På jobbet blir det även en del människostudier (stackars tågresenärer som blir studieobjekt för en stackars nyfiken och kunskapstörstande tågvärd) vi har alla mellan de som ber om ursäkt för minsta lilla och de som tror att resten av världen har all tid i världen för just dem. De som tycker att lite tågförsening innebär mer fika- och filosofitid (även när det närmar sig två timmar) och de som blir hysteriska efter fem minuter. Men det visar ju verkligen på det där med att man väljer sina reaktioner, klart att man har olika förutsättningar någon har bråttom att hinna med ett möte och en annan ska bara strosa på stan, men det skiljer även i inställningen vissa förstår att saker händer kontaktledningar går sönder, spår är hala på vintern (handlar inte om att järnvägssverige är överraskade varje gång det blir vinter men vi har ingen teknik som smälter bort alla snö) och annat dyker upp, andra tror att världen är ute efter dem i såna situationer och går till attack.

Kan säga mycket mer om mänskligt beteende men nu ska jag dricka upp kaffet, äta upp lilla chokladbiten och sen göra mig ordning för att åka till stan.

/Åsa