Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Saker som är ok så länge de drabbar någon annan

Häromdagen läste jag den här artikeln och den skavde, den gjorde mig minst sagt obekväm. Det känns som att inställningen är denna: vi är vita, snälla, laglydiga svenskar från en kulturell medelklass så varför registrerar ni oss. Ingen kritik mot registret som sådant, det som är dåligt är att de och deras familj är registrerade ingenting mer. Och det känns som att det är en allt vanligare utgångspunkt, man gör ingen strukturanalys, man ifrågasätter enbart det som drabbar en själv eller ens närmaste. Det pekas åt ett annat håll, titta inte på oss titta på dem. Men jag kommer ju från en bra invandrargrupp, titta på dem från det landet istället, istället för att ifrågasätta själva sättet att dela upp människor på så ifrågasätter man enbart vart gränsen ska dras och att den ska dras på rätt sida om en själv. Och jag kan säga att jag har lättare att acceptera när det är en invandrargrupp som pekar mot den andra, inte så att jag tycker att det är ok eller bra men det handlar om utifall du sparkar uppifrån eller nerifrån. Den här familjen i artikeln, kommer inte ha problem med att få jobb på grund av sitt namn, inget problem att ta lån, de kommer inte förföljas i mataffären för att man tänker att de ska snatta, de har en ganska privilegierad position i det svenska samhället, Och de får prata ut i en av sveriges största dagstidningar, men de utnyttjar inte sin position till att på något sätt kritisera de rasistiska strukturerna bakom registret eller något sådant utan istället så säger de såhär:

– Jag har egentligen inget emot övervakning. Varken kameraövervakning eller övervakning av kriminella. Men att registrera mig och min fru för att bekämpa kriminella nätverk går så långt bortom det.

Det viktiga tycks inte vara registreringen i sig det viktiga tycks vara att det nu drabbat just dem och det är ju inte ok, om lite romer råkar registreras så visst bara man inte själv drabbas. Jag längtar så efter ett samhälle med mer solidaritet, med mer insikt i och kritik mot systematisk rasism. Jag önskar ett samhälle som såg bortom det egna jaget och faktiskt valde att inte göra skillnad på vi och dom.

/Åsa

Till elitismens försvar

Jag gjorde för ett tag sen en pod om konsumtionen och vem som egentligen betalar, jag har tidigare bloggat om ämnet och jag bad i programmet om ursäkt för om jag lät elitistisk, men sedan på vår facebooksida så tog jag tillbaka det.

ursäktelitism

Detta är varför

Jag tänker att kanske har både elitismen och moralismen sin plats i utvecklingen. Det behövs en elitist som kräver att vi höjer nivån, för ja problemen med överkonsumtion, dåliga produktionsvillkor, miljöförstöring etc. kommer inte lösas av enskilda individer MEN om inte enskilda individer tar upp och ifrågasätter, ser till att frågan hamnar på dagordningen, får oss att skärskåda vårat handlade (ja i dubbel bemärkelse) så kommer inte frågan bli aktuell på en högra nivå, den nivå som verkligen har makten att förändra. Men kanske har också moralisten en plats, den som påpekar att det inte är individens ansvar utan att det ligger högre upp, den som påpekar att andra kan ha svårare att göra de val jag kan göra. Jag går gärna en del elitister och moralister till försvar för jag tycker att de är att föredra framför människor som är likgiltiga, som istället för att diskutera var ansvaret ska ligga inte bryr sig om ansvaret för någonting utanför dem själva. Vi behöver elitister, moralister, realister, pessimister och optimister alla dem har sin plats i att för utvecklingen framåt, det vi inte behöver är folk som bara rycker på axlarna och säger äh, varför ska man bry sig.

/Åsa

Radio Jenkins

Jag nämnde ju någon gång i februari att jag skulle börja med redaktörskap i Radio Jenkins, nu har jag publicerat tre avsnitt och under morgondagen ska jag spela in det fjärde som ska publiceras på söndag. Varannan vecka jag och varannan vecka Joel som är den som startade podden för ett antal år sen.

Mina avsnitt hittills är

Våldtäktskultur och samtyckeskultur
Kaffepod
Könsroller, patriarkala system och internaliserat mans- och kvinnohat

I söndagens avsnitt ska jag prata om kroppssyn, självhat och sinnenas utvidgande.

Ni kan lyssna antingen via hemsidan eller t.ex. via itunes app podcaster.

/Åsa

om schemalagd smärta och en sjukvård med ohållbart system.

IMG_0267

Den lilla blomman betyder ägglossning, fertilitet och smärta. Sen jag var på akuten för min cysta så har jag haft schemalagt ont, först kring ägglossning, sen vid mensen, ingen vanlig mensvärk, för trots att jag varit relativt förskonad på det området har jag ändå haft tillräckligt för att veta hur det känns. Jag har ju en stark motvilja mot att gå till läkare, så så fort smärtan är över för den här gången så tänker jag att det inte är något värt att kolla upp. Visst det gör ju ont, men inte på ‘det där dubbelvikta ögonen tåras-sättet’ som jag åkte in för innan. Så jag bara accepterar att det känns som någon jävligt stark, tar mina äggstockar i sin knytnäve och klämmer åt hårt som attan, och att det ibland strålar ut i hela buken. Jag accepterar att den smärtan återkommer vid mens, ibland med en kombination av att det känns som någon hugger med en kniv vid själva slidan. Att jag drabbas av trötthet som får mig att somna med telefonen i handen, glasögonen på kudden bredvid mig och ibland med kläderna på, vaknar mitt i natten gör mig i ordning på riktigt ser till att sätta telefonen på laddning innan jag lägger mig ned igen för att inte vakna utan batteri och sover sen massa timmar igen.

Jag kan skylla att jag inte går och kollar upp saker på min oförmåga att ta tag i saker, men det är inte hela sanningen. Sanningen är att jag har svårt för sjukvården, den är inte gjord för mig, den är gjord för de som orkar kämpa, som orkar överdriva, som inte förminskar, som är bra på att kommunicera med läkare. Inte för oss som efter varje misslyckat möte med vårdcentralen blivit mer övertygade om att det inte finns någon läkare som är intresserad av att hjälpa (har träffat bevis på motsatsen men de har alltid varit tillfälliga). Men jag vet att det i många fall är systemets fel, ett system som vill ha snabba lättdiagnosticerade patienter, för att de får betalt för antalet patienter och inte för tiden de lägger ner. Ett system som får de flesta som jobbar inom det att avskärma sig, avtrubba sig för att det är enklast så. Kanske därför jag ändå orkar gå när jag har just något lättdiagnosticerat och snabbt.

Ibland säger jag till någon att jag kanske skulle kolla upp det och sen fortsätter jag som vanligt och vet att min smärta ändå är relativt schemalagd, jag vet när jag kommer ha ont och ungefär när det kommer ta slut till nästa gång kanske det är någon tröst, sen om det bara kunde vara det samma med den där tröttheten, men man kan inte få allt här i världen, men kanske ska jag kolla upp det någon dag jag ska bara få upp orken först.

Åter i landet där allt är lite modernare men sängen lite tommare….

Nu är jag åter i moderlandet, ja alltså jag kom ju inte just in men jag har inte haft tid förrän nu helt enkelt. Jag kom ju hem natten till tisdagen, sen när jag lyckades kravla mig upp ur sängen på tisdagen så åkte jag till mariatorget där jag åt lunch med Joel på Drop coffee. Vi drack kaffe också, väldigt gott kaffe, men först och främst så diskuterade vi podcast, alltså inte fenomenet i stort utan hans podcast som i framtiden även kommer bli min podcast, ja ni kommer få höra mer om detta. Sen när han var tvungen att sticka så hade jag lite tid att fördriva så jag stack in hos Johan och Nyström för lite oolongte och sen en koppning (den har ni aaaldrig hört förut). Därefter åkte jag till Lidingö till den årliga tandläkarkontrollen, detta nödvändigt onda och tyvärr så kommer det ju göra ont och svida lite i plånboken då jag hade hål som måste lagas. Sen eftersom jag var på ön på första gången på månader så passade jag på att träffa David, äta lite mat, plocka ihop de prylar jag har där och snacka lite grann. Kom hem vid halv tio, snackade på skype, uppdaterade mig på omvärlden letade låtar i mitt ganska stora arkiv på datorn och kom sedan i säng alltför sent. Nu menar jag alldeles alldeles för sent, för dels han klockan bli mycket innan tanken shit jag måste upp snart infann sig, sen kom tanken var har jag jobbnycklarna och då lägenheten inte var i sitt finaste skick så var det inte det lättaste att lokalisera och när jag väl landade där i sängen så kunde jag inte sova direkt, tror att klockan var 01.20 när jag kollade på den sista gången och sedan var den 04.14 när första väckarlarmet ljöd. Mina kollegor var övertygade att de inte skulle kunna jobba efter så lite sömn och lite förvånade över hur lite det märktes och på hur gott humör jag var trots detta. Grejen är ju att jag kan gå till synes opåverkad av sömnbristen (bortsett från förvirring) rent humörmässigt vilket kan inbilla andra och mig själv att det är helt ok, men kroppen vet ju, allas kroppar vet ju att det inte kommer hålla i längden så det är ju något jag helt klart behöver ta tag i. Jag åkte iaf till Alvesta idag i första klassen och därefter så passåkte jag tillbaka till Stockholm, lyckades kanske sova 30-45 minuter av den resan vilket åtminstone var någonting men mindre än jag hade hoppats på. Åter i Stockholm efter avslutat värv, stack jag in och testade Mean coffee som har tagit över fanan efter V. Street coffee där åt jag mig en god gulaschsoppa och drack lite kaffe och därefter tog jag tunnelbanan till Vällingby och Joel. Och det är här kära vänner som vi återkommer till detta med podcast, för från att jag i fredags bildligt talat stack upp handen när Joel annonserade att han ville ha någon kvinnlig medredaktör till sin pod så gick det rätt fort. Så helt enkelt dagen efter jag kommit hem så blev det lunchmöte om det här med podcast och dagen efter det, alltså idag, så spelades första avsnittet in. Framöver så ska det ju till en viss regelbundenhet i det hela men innan dess så är ju tanken att jag ska skaffa den utrustning jag kan  tänkas behöva, förstå mig på själva inspelningstekniken etc. Så när det sätter igång på riktigt kommer ni få höra det helt enkelt.

Detta första avsnitt handlade om relationer och värderingar, vad krävs för att bygga en relation på och vad kan du offra för att få det att funka ungefär. Podden kallas Radio Jenkins – agitation och underhållning och är väl tänkt att spänna från högt till lågt, så ämnen jag kan tänkas prata om är ju inte helt olikt här på bloggen: feminism, genus, kaffe, etik och moral, miljö etc. tanken finns även med att ha någon gäst någon gång och kanske om vi när vi känner att det skulle passa kan göra något mer gemensamt program. Tills dagens avsnitt som kommer komma en söndag framöver kommer ut så kan ni ju gå in på hemsidan och lyssna på avsnitten som redan finns där, till exempel det om killar och feminism. Tyvärr krånglar prenumerationstjänsten i itunes men det kommer åtgärdas någon gång framöver men till dess så går det alldeles utmärkt att lyssna direkt på hemsidan och den finner ni här. Ni är ju även välkomna att gilla radio jenkins på facebook.

Nu är snart min middag färdig så jag tror det här får bli allt så skriver jag lite om Nordirland i ett eget inlägg lite senare.

/Åsa

En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa

dumheter och trötthet

Igår var jag trött rent allmänt när jag kom hem och sen gick jag in på kurirens hemsida och läste lite mer om situationen på Tunaskolan och gjorde misstaget att gå in och läsa kommentarerna och blev då trött på ett helt annat sätt, ett vad är det för värld jag lever i-sätt och kände att jag inte ville vara med. (Botades med lite läsning på www.gamlanyheter.se)

Läste dock en eminent artikel på feministiskt perspektiv som ni hittar här. Sen är artiklarna hos kuriren bra bara man undviker kommentarerna. Men allra mest känner jag att Astrid som var den som gjorde att diskussionen kom upp till ytan verkar så vettig och bra, dels de citat man sett i artiklarna men också i tv4:s nyhetsmorgon.

Idag är tron på världen bättre igen, ska bara vara försiktigare i vad jag läser.

Här hittar ni en krönika om Tunaskolan.
Här resonerar Åsa Petersen om att skolan behöver en haverikommission pga den mobbing de utsatte Astrid för i samband med allt detta.
Och här kan ni se Astrid i Nyhetsmorgon.

/Åsa

Människorna och kemikalier…

Jag sitter och har rast i Falun och läste att Underbara Clara skrivit ett blogginlägg om kemikalier jag har tidigare skrivit något inlägg om detta ämne. Jag såg Underkastelsen på bio när den kom 2010 och jag som redan var inne på eko och bra grejer blev än mer övertygad. Dock är det lättare sagt än gjort ibland, jag som nästan bara har begagnade möbler har ändå dator och skärm med plast och ingen aning om vad de består av. Och om man tittar på min lunch som jag ätit här på rasten så blev det visst lite okända plaster där också.

20130130-160635.jpg

Men det går att minska antalet plaster i sin omgivning helt klart, Clara hade färre av de hormonstörande ämnena än övriga bloggmammor som fått sitt damm analyserat. Och Naturskyddsföreningen som låtit göra analyserna har många tips på sin hemsida. Boken badskumt har mycket tips om kemikalier och jag läste tips i Claras kommentarer om en bok som hette förgiftad.

Sen kan man alltid gå med i Naturskyddsföreningen, vilket jag nog till slut ska ta tag i själv och inte bara tänka på det.

/Åsa