Det är ju snart påsk igen så jag rebloggar väl detta från förra året…

asansvarld

Eftersom det snart är påsk så hade jag lite roligt och gjorde en video av den fina påsklåt jag och pappa improviserade ihop efter att mamma uttryckt tacksamhet över det faktum att det inte fanns några påsklåtar som man kunde bli plågad med såsom med vissa jullåtar. På såna påståenden så måste det ibland sägas joho, det finns det vällan visst det och snabbt ordna med en sådan låt. Jag är inte kristen själv och hoppas att ingen som är det tar illa vid sig av våran lilla sång som är gjord på melodin till strålande jul. Videon är bara ihopslängd och uppladdat direkt från telefonen, såg när det var klart att jag borde filmat på andra ledden men orkar inte göra om. Håll till godo.

View original post

Advertisements

Livet…

Ibland när man är osäker och känslorna far fram och tillbaka så har det sina anledningar. Det jag hade hoppats på blev inte. Jag fick mitt hjärta krossat igen, trots att jag bett honom vara försiktig med det. Vissa människor blir kanske aldrig redo, jag vet att det inte görs av elakhet, men däremot av obetänksamhet. Jag har insett att även om det alltid finns en del av mig som kommer vara rädd när känslor är involverat så är jag redo att försöka ändå, för jag faller, jag reser mig upp och jag är redo att göra saker även när jag inte riktigt vågar. Att inte leva på grund av rädslan skrämmer mig mer än något annat. Så jag grät några dagar, jag kommer vara besviken längre men jag reser mig upp och fortsätter gå. Så det jag tar sats mot blir något annat men jag ska ändå göra massa sånt jag inte vågat, se till att få lite mer utveckling på det dära livet.

Jag hoppas att du en dag vågar leva, hittar ett sätt att få kontakt med dina känslor, alla dina känslor och hittar ord för dem. Livet är bättre när man vågar blunda och hoppa.

Jag går vidare och jag går längre, tiden går och jorden snurrar runt sin egen axel och runt solen oavsett vad jag gör, så jag bör fortsätta innan allt annat förändrats men inte jag.

/Åsa

Jag är en blödig jävel…

I alla fall periodvis så kan sorgliga saker, eller någon som bara gör något fint verkligen få tårkanalerna att jobba. Oftast använder jag mig av en eufemism för det och hävdar att någon hackar lök, att det blåser grus i ögonen etc. som att känsloyttringar vore av ondo. Därför tycker att blixas inlägg är intressant, jag är ju inte heller någon särartsfeminist men jag ser tendenser ibland att man liksom för att markera att man inte är det och kanske pga påverkan av att det manliga är norm ser med någonslags förakt på det som traditionellt förknippats med kvinnor. Men jag ägnade flera år åt att försöka förtränga känslor och jag har lärt mig att det är fan inte nyttigt. Att titta på självmordsstatistik* eller på medelålders män i min närhet säger mig att det är fan inte nyttigt. Men trots att jag vet detta så fortsätter jag använda dessa eufemismer som om att bli berörd vore något dåligt.

Saker jag har gråtit till nyligen:

Det här klippet från 4 bröllop och en begravning är så fint och sorgligt och berör mig varje gång.

Jag läste på Lottens blogg om Nicholas Winton som strax innan andra världskrigets utbrott såg vad som var på gång och räddade massa barn till england och när jag avslutade läsande av blogginlägget med att se youtubevideon i slutet så började tårkanalerna att jobba igen. Här kan ni läsa om det och se klippet.

Självklart vore det inte heller nyttigt om jag gick omkring och grät hela tiden, mest för att det skulle vara ett ganska tydligt tecken på att jag inte skulle må bra. Men att ha ord för känslor, kunna känna dem, särskilja olika känslor från varandra och att kunna prata om saker är av godo och något jag bör bli bättre på inte skämmas över.

*apropå sån statistik så kan jag säga att viss diskrepans i totala antalet självmord mellan länder kan bero på hur det rapporteras, drunkning/självmord, råkade trilla in i snara/självmord, överdos/självmord etc.

Det är ju inte bara Pär Lagerkvist det är ju annat också

Jag insåg att det kunde verka på de senaste uppdateringarna som om jag inte gör annat än att gå omkring och har ångest, det är ju naturligtvis inte sant, jag jobbar också, eller nä jag går omkring och har det rätt bra rätt ofta. Hade jag bara haft ångest hade svaret på om det är värt det varit så självklart nej. Jag bara har vissa dagar då hjärnan går på högvarv och där varje domedagsscenario som utspelar sig i mitt huvud känns så på riktigt.

Men för det mesta har jag det rätt bra, som i onsdags slutade jag tidigt efter överliggning, sov någon timme sen ringde mamma och bjöd över mig på middag, pappa hade vägarna förbi så han hämtade upp mig. Blev bjuden på middag, fika och whisky och fick hjälp med stickning och låna badkar, fixade uppdatering på mammas iPhone också. Sen var jag ledig hela torsdagen och började sent idag, hur skönt som helst.

Imorgon slutar jag vettig tid så efter jag varit hemma och ätit lunch ska jag träffa Malin för kaffe och promenad, alldeles lagom lördagsnöje på en jobbhelg.

Så helt enkelt livet är rätt ok för det mesta.

Nu ska jag återgå till tedrickandet och chokladätandet i min hotellsäng i Arvika.

/Åsa