När saker går sönder…

Det har varit en pissig höst, började läsa en kurs i höstas den är såpass intressant att jag överväger att hoppa på programmet. Det var inte det pissiga. En fredag på rasten till en föreläsning så såg jag ett missat samtal, ringde syster för att se vad hon ville. Bror låg på intensiven i Nyköping och sjukhuset hade ringt, helt plötsligt var det bara att packa ihop allting. Han var vaken, ont men vaken, såg att vi var där. Efter smärtstillande somnade han. Vi åkte hem. Lördag skulle plugga med David, han är lite sen, hinner knappt komma in i lägenheten så ringer telefonen, sjukhuset har ringt, operationen går inget bra han tappar bara mera blod. Vi måste åka. Ger David extranycklarna, han får fixa lunch medan jag sticker iväg, sitter på sjukhuset hela dagen. Läser, känns absurt att plugga just då, men att bara stirra in i väggen känns inte lönt. På kvällen kommer opererande läkare in, han har förlorat tio liter blod och haft två hjärtstopp totalt, 1h 15min utan ordentligt blod till hjärnan, hjärnan behöver blod så låter inte bra. De pratar om att överföra honom till Uppsala där han fått sina organ inopererade, vi åker och äter i väntan, får veta att han överförs till Uppsala och åker sen hem, Ulrika sover hos mig så vi ska kunna samla ihop alla snabbt om det behövs. Skriver ihop en analys till kommande tal, omdömet jag får på den sen är inte lysande men godkänt och mer bryr jag mig inte om just nu. Vi äter lunch och sticker sen till Uppsala, får gå in till Tobias två och två, jag går in med pappa. Efteråt i anhörigrummet gråter jag, pappa frågar om jag är ledsen, klarar inte riktigt av att svara. Han klappar tafatt på min arm. Tror att det är en del att inte riktigt klara att ta in det och en del känslomässigt handikapp, någonstans där på söndagen övergår det från att han andas med lite hjälp från respiratorn till att respiratorn gör jobbet själv. Åker hem, måndag förmiddag, håller tal, lyssnar på tal och sen hem till syster för lunch. Åker till sjukhuset, de berättar att de gjort tester. Hjärnan saknar tillräcklig aktivitet, vi får gå in och säga adjö, tar lite bilder. Får veta att vi ska försöka ha någon med på alla bilder, kan vara bra när man tittar på dem i efterhand för att det inte ska se så ensamt ut. Nu är vi därinne alla samtidigt. Respiratorn kopplas bort efter en stund. När vi suttit där en stund återvänder vi till anhörigrummet. Ringer lite samtal. Skickar ut några meddelanden. Får gå in till ett rum efter de gjort i ordning honom. Han ser fridfull ut, som att han aldrig behöver kämpa mer. Ingrid, Marcus och barnen kommer, går in till honom igen, när de ska gå dit. Estrid pratar om att han ska bli en ängel och göra snö för det är sånt som änglar gör, vi beställer kramsnö, pratar lite med personalen och åker sen hem. Gråter när jag kommit hem, när jag ensam.

En vecka efteråt skriver jag tenta, genom något under blir jag godkänd, hade jag repeterat lite Herrick skulle det blivit med ett antal poäng till men jag är glad att ha klarat mig. Växlar föreläsningar, seminarier och att åka till Tobias lägenhet och gå igenom hans liv. Möte med begravningsbyrå, möte med begravningsofficient, är efter såna gånger jag gråter, gråter på ett högljutt sätt. Ingen stillsam värdig gråt. Nästa delkurs halkar jag efter, tänker att det får vara ok, att jag kan ta igen det. Allhelgona kommer. Skriver ingen hemtenta, får satsa på omtenta, klarat de flesta momenten, en gång fick mamma hämta mig för att jag satt på toaletten och grät och jag kände mig 17 år igen. Nästa kurs är nu, ligger i fas, övat på att gråta mer regelbundet. Oftast blir det tårlöst men lyssnar på begravningslistan, försöker ta mig tid. Begravningen var fin, blev ett bra avslut, grät en massa. Dagen efter skulle jag hållit tal, gick inte, en del sorg en del att jag hade svårt med talet. Skulle säkert hanterat det annorlunda om saker inte varit som de var. Tycker inte om att gråta, gillar inte att känna. Men lärt mig att skjuta undan skiten får så mycket större konsekvenser än om man bara känner rätt upp och ner. Önskar att det vore lättare att bara skjuta undan allt, spola fram när man kände för det, slippa känna. Tänker att jag skulle vilja kunna ringa om den där sista fikan vi pratade om, inte för att vi pratade om att den skulle vara den sista bara att jag skulle komma över igen. Sitta på Sköna Gertrud och fika, du med din kopp från salong betong, jag skulle kunna berätta om att din humor delvis kan innefattas i en stilfigur katakres tror du skulle gillat det. Pratat om att bränt barn luktar illa och att hellre en fågel i handen än tio i håret. Men det går inte, inga fler fikor tillsammans. Erik och Victoria kom på begravningen, kanske skulle vara skönt för dig att veta att du lämnade avtryck i människors liv. Kommer ihåg på det där som var sista fikan på riktigt, hur du pratade om att du kände dig ensam. Att du hade människor i ditt liv, men att du kände dig ensam. Jag hoppas att du förstod vad det betydde att vi kom allihop till sjukhuset den där fredagen när vi sist såg dig vid medvetande, att du kände att du ändå var älskad. Jag hoppas att det sista du kände inte var ångest utan att du kände vår närvaro och att vi älskade dig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

/Åsa

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s