Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

20131110-013902.jpg

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Om kontroll och bristen på densamma…

Tystnaden är total. Jag har varit trött, en trötthet som gör mig mindre uppdaterad på världsläget och debatter (utkasten har ökat dock). Mitt känsloliv leker berg- och dalbana också, ena dagen säger jag ja, ja, ja, andra nja, nja, nja och ytterligare andra nej, nej, nej. Det växlar och jag är inte förankrad i vilken del av mig som ska få styra. Jag har insett att jag är en trygghetsnarkoman, jag vill ha kontroll och många dagar är jag beredd att låta livet bara förbli detsamma bara för att då vet jag vad jag har. Men jag vill ju inte heller sluta utvecklas, jag vill leva och inte bara finnas så visst måste även jag ta risker. Så hur vet man om det är värt det? eller hur lär man sig att chansa och om det inte skulle vara det bara ha utökade erfarenheter. En del av mig vill veta precis hur allt kommer gå, men det är inte möjligt och skulle mest troligt vara trist som fan. Det är ju inte rimligt med detta kontrollbehov, rent intellektuellt vet jag ju att känslor inte är farliga, så hur lär jag mig att låta mig känna allt utan att rygga bakåt? Jag skulle vilja ha en hjärna som lugnar ner sig ibland inte bara skickar nya tankar, impulser och funderingar jämt, jag vill ha en ro som ibland är långt borta. Jag vill ta modet i handen och lämna rädslan hemma.

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa

Ett sammelsurium av känslor att sammanfoga….

Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med eller hur jag ska tolka mina känslor. Det kan vara en berg- och -dalbana, hur vet man vad som är rätt? Det är som är problemet är väl att veta om det är min flyktinstinkt som talar och jag som jobbar mot den eller om det är rationella tankar som jag ignorerar för att jag inte vill att det ska vara så. Vad är äkta och vad är sånt som sägs för att hålla mig nöjd. Hur pass olika kan man resonera kring saker, hur pass olika kan man kommunicera kring saker och det kan fortfarande funka. Ibland skulle jag vilja döda lite hjärnceller, stänga av den analyserande delen av hjärnan och klara av att inte tänka och bara göra. Men det är inget jag klarar (iaf inte om jag inte är med om någon tragisk olycka och det är inget jag planerar). Men hur lär man sig slappna av och känna tillit, hur lär man sig att inte överanalysera allt i sitt liv. Hur lär man sig acceptera saker. Hur stänger jag av flyktmekanismen och hur stänger man av känslan av att om det inte är perfekt så är det inte bra nog.

Hjärnan går på högvarv, jag vill ha kontroll över allt trots att jag är medveten om att det inte går. Men jag vill också våga, jag vill också lyckas och för det så krävs det att jag tar risken att misslyckas. Men hur för jag samman dessa delar av mig själv hur kan jag utlämna mig själv till andra och till risken att allt går åt pipsvängen?

/Åsa


Att känna skrämmer mig, att inte våga känna skrämmer mig ännu mera…

Hur gör man när ens flyktmekanism är så stark så man bara vill lämna allt och ge upp när det känns svårt? Vissa är rädda för att vara ensamma, jag tycker att vara ensam är lätt, att vara med någon och jobba sig igenom alla missförstånd och åsikter som går isär är svårare.

Men jag antar att det inte är så konstruktivt att säga vi skiter i det här så fort det kommer lite motstånd och friktion. Att bara ignorera det som är bra och det som funkar på grund av rädslan för den där ensamhet, att bli besviken, att bli ledsen. Bara för att man vet att ju längre tid det går, ju mer känslor du investerar desto ondare gör det när det brister. Och för att man har så svårt för att tro på det som är bra, på att det kommer funka, på att det jobbiga och svåra går att gå igenom och ta sig igenom hel.

Att försöka inte falla tillbaka i gamla mönster med att trycka undan känslorna, inte låtsas om, bli känslokall istället fast man egentligen känner så väldigt mycket där under ytan. Hälla bort alla känslor som vatten på en segelduk ovanför och sen inte låtsas om det till det till slut blir för mycket, helt plötsligt inte håller för tyngden och du översvämmas av allt det du försökt ignorera.

Det är svårt att vara människa ibland, att våga vara, att våga känna, att våga släppa kontrollen och chansa trots vetskapen om hur det kan kännas när det brister. Men det är också så att chansen att få det bra, att bli älskad, prioriterad, fångad när man faller, ökar med riskerna man tar och att det gäller att komma ihåg det, då när man helst av allt vill fly för att skydda sig och sitt ömtåliga hjärta.

//Åsa (som råkat gå in i en liten fight med sitt inre)

Ventilationstunnel för att jag ska våga!

Detta behov av total kontroll över känslor, livet, relationer. Om man visste vad som skulle förgöra en i förväg skulle man ju aldrig våga, man skulle inte göra några misstag då man visste från början vilket som var rätt och vilket som var fel. Men nu är inte livet så enkelt. Man måste våga chansa, självklart samtidigt som man gör sitt bästa med den empiriska kunskap man hunnit samla på sig. Men du kan inte veta om det är rätt eller fel val i förväg, du måste våga trots att utsikterna är osäkra. Är rädd att jag ibland stannar upp och analyserar för mycket så jag missar att njuta av det som är nu, att alla mina tankar, rädslor, känslor gör att allting annat blir suddigt. Händer att jag undrar om livet vore lättare om man tog bort en hjärncell eller två. Om jag hade lättare att glömma och sudda ut, har lärt mig förlåta, men jag vet inte om jag lärt mig hur man gör för att släppa kontrollen. Hur man gör för att inte låta den kunskap man har om hur människor kan vara mot varandra, bli till en ständig rädsla för att det är det som människor kommer göra dig. Måste lära om, lära om på nytt om vad mänskliga relationer innebär. Ja en lagom skeptiscism är hälsosam, att lita handlöst på någon kan vara farligt, men var går egentligen gränsen mellan vad som är lagom och när det kontrollerar dig.

Att lita på människor är att ta risken att bli sårad, att inte våga ta den risken är brist på tillit på att man själv kan hantera att bli sårad. Kanske handlar allt om att lita på sig själv. Om jag har tillräcklig tro på mig själv för att veta att jag kan hantera det jag utsätts för, att jag kan falla och fortfarande resa mig upp. Kanske gör det då att jag vågar släppa in någon lite lättare, att veta att jag kan hantera eventuella negativa följder gör att jag också ger mig själv chansen att få det som är bra. Livet är både chanser och risker och jag måste våga riskera något för att vinna något. Att hela tiden ha de negativa erfarenheterna som referenspunkt och bortse från de positiva är ju när man tänker efter idioti. Att ta allt i beräknande det bra och det dåliga, vad jag kan vinna mot vad jag kan förlora, är ett mer konstruktivt sätt att se på det hela.

Att låta mig styras av rädslor, att måla upp scenarior över vad som kan komma att hända två månader från nu, ett år från nu, tio år från nu, är inte det att ta bort lite av livets charm. Är inte det faktum att vi inte vet, inte kan veta lite av det som gör att livet får färg. Det må vara läskigt, till och med skrämmande. Men att försöka ha kontroll över det som är oförutsägbart, att styra varenda händelse i livet. Att aldrig låta dig överraskas, gör ju att du aldrig upplever något nytt. Du stänger ute det chansen till nya erfarenheter, det som gör att det negativa du känner till kanske ställs i perspektiv till någonting du ännu inte upplevt.

Jag måste jobba på det här fortfarande, tror jag är en bit på väg, men har en bit kvar. Kanske ska börja med att öppna munnen ventilera mina rädslor, låta någon sätta dem i perspektiv, lita på att någon fångar mig om jag faller. Våga lite mer och lära ännu mer.