Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

20131110-013902.jpg

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

Advertisements

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Ett sammelsurium av känslor att sammanfoga….

Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen med eller hur jag ska tolka mina känslor. Det kan vara en berg- och -dalbana, hur vet man vad som är rätt? Det är som är problemet är väl att veta om det är min flyktinstinkt som talar och jag som jobbar mot den eller om det är rationella tankar som jag ignorerar för att jag inte vill att det ska vara så. Vad är äkta och vad är sånt som sägs för att hålla mig nöjd. Hur pass olika kan man resonera kring saker, hur pass olika kan man kommunicera kring saker och det kan fortfarande funka. Ibland skulle jag vilja döda lite hjärnceller, stänga av den analyserande delen av hjärnan och klara av att inte tänka och bara göra. Men det är inget jag klarar (iaf inte om jag inte är med om någon tragisk olycka och det är inget jag planerar). Men hur lär man sig slappna av och känna tillit, hur lär man sig att inte överanalysera allt i sitt liv. Hur lär man sig acceptera saker. Hur stänger jag av flyktmekanismen och hur stänger man av känslan av att om det inte är perfekt så är det inte bra nog.

Hjärnan går på högvarv, jag vill ha kontroll över allt trots att jag är medveten om att det inte går. Men jag vill också våga, jag vill också lyckas och för det så krävs det att jag tar risken att misslyckas. Men hur för jag samman dessa delar av mig själv hur kan jag utlämna mig själv till andra och till risken att allt går åt pipsvängen?

/Åsa

Mys…

Lidingö är rätt fint i alla fall. Igår låg vi nära vattnet och solade innan vi åkte in till birger jarlsgatan och stack in på vurma där vi handlade med oss varsin sallad och sen stack vi bort till rålis och satte oss och åt i gräset, hade tänkt spela boule också men det var för kallt så vi åkte till Larsberg istället. Idag har vi varit och luftat Davids skärmar och fotat den gamla som är till salu. Sen åkte vi bort till Långängens gård där vi åt varsin våffla och drack lite kaffe och njöt av solen och naturen. Därefter så blev det nästa ställe där vi först låg i solen och sen stack ut och joggade tillsammans.

Nu ikväll har vi lagat en god middag tillsammans och bakat en kladdkaka med lime-kesellasås som vi alldeles strax ska avnjuta.

Har varit skönt här ute i alla fall.

//Åsa

Hyllningstal!

Som jag nämnde i förra inlägget så fyllde världens bästa David 30 år igår. Till nästa gång på retoriken ska vi hålla ett lovtal så jag tänkte att jag skulle öva lite, då uttrycka känslor inte alltid är min starka sida och då jag gärna hyllar min David. Jag tycker ibland att känna saker, att göra sig sårbar, att släppa in och lita på någon är något av det svåraste som finns, men det är värt det på grund av bland annat detta:

Jag älskar hur vi alltid har något att prata om.

Jag älskar hur vi alltid lär oss saker av varandra.

Jag älskar hur vi utmanar varandra.

Jag älskar ditt tålamod med mig.

Jag älskar hur du blivit min bästa vän.

Jag älskar att vara nära dig.

Jag älskar att vakna upp bredvid dig.

Jag älskar hur det vi har får mig att jobba förbi mina rädslor.

Jag älskar hur vi utvecklas tillsammans.

Jag älskar hur du får mig att skratta.

Jag älskar hur jag kan slappna av med dig.

Jag älskar allt vi kommer att göra, allt vi kommer att bli och framtiden.

Helt enkelt jag älskar dig!

/Åsa

Helgen, storleksfunderingar och lite annat…

Hade en fin helg, umgick som sagt med Emman på lördagen. På söndagen var det dags för att umgås med David, kände fortfarande av att jag varit sjuk, väldigt trött och matt i kroppen. Vi möttes upp vid Stockholms Stadsmuseum och gick runt och tittade lite, sen åkte vi bort längs gatan med Stockholms sämsta luft till bysis torg där vi gick in på den ganska så dåliga kungssängenbutiken som fanns där och tittade på någon säng som jag tyckte var alldeles för hård. Sen fika på Mellqvist kaffebar, en av deras goda grillade mackor och lite gott haugaardkaffe satt finfint, de har massa filtar samt lite infravärme så vi satt på uteserveringen där.

Därefter åkte vi bort till nacka forum där vi gick runt och tittade lite i affärer och gick in i ännu en sängaffär. Min shopping bestod av enbart ospännande saker som eltejp, kuvert och hälkilar. Tittade på lite vårkläder inne på MQ och testade ett par chinos där, men när storlek 34 är för stort så känns det inte så kul, var är alla pygmékläder? När de senast hade storleksrevision i sverige och anpassade storlekarna efter hur svenska folkets kroppar förändrats så har de inte alltid lagt till en storlek nedåt, vilket skapar problem för såna som mig. Jag är smal men inte extremt smal, men jag är däremot väldigt mycket kortare än genomsnittet 154 cm, vilket gör att jag totalt sätt blir mindre och det skapar ibland problem när jag ska hitta kläder.

När vi var klara i Nacka och de snart skulle stänga så satte vi oss i bilen. Eftersom jag var jättetrött, David hade träningsvärk och hans kök var fullt med disk så fick det bli take away, så vi styrde bilen (eller jag har ju inte så mycket med styrandet att göra då jag inte har körkort än men ändå) mot östermalm. Väl där så stack vi in på coop och handlade lite glass och annat. Sen gick vi in på en kinakrog som David kände till där sen han bodde i krokarna. För min del blev det rostad anka med kinesisk svamp och David körde på tre små rätter. Sen blev det middag i soffan och allmänt lugn myskväll, såg south park-filmen jag höll på att somna men kanske inte gjorde något då jag redan sett den.

Snart är det lunch som gäller och sen lite plugg och kanske gå och simma. Sen ikväll så är det föreläsning. I morgon är det dags att jobba igen, rätt lång tur ska åka till Göteborg och ha långrast där. Ska försöka hitta ett ställe i Nordstan som jag fått tips om ska ha hattstockar, om jag hittar några till ok pris så kanske det kommer med någon hem, annars så får jag följa upp ett Pandurotips om frigolithuvuden som man kan måla. Ska alltså ha hattstockarna att ställa ovanpå mina skåp med mina hattar på, förvaring och dekoration i ett liksom. Tror att jag ska ta mig en sväng bort till Da matteo också och dricka och köpa lite kaffe.

//Åsa


Paris revisited!





Nu är jag hemma från Paris igen. Hade gärna varit kvar ett tag till faktiskt, fast ändå så tror jag att vi var där ganska lagom tid även om det finns en väldigt massa mer att upptäcka. Får se till att åka till Paris oftare. Min kamera verkar vara på väg att ge upp så kvalitén på bilderna är sådär men har några i alla fall och om inte annat så har jag massa bilder på hornhinnan (plus lite kort från sist jag var i Paris). Var i alla fall en mycket trevlig resa och hittade lite guldkorn när det kom till restauranger särskilt Bernard du 15, riktigt bra ställe.

//Åsa


Att känna skrämmer mig, att inte våga känna skrämmer mig ännu mera…

Hur gör man när ens flyktmekanism är så stark så man bara vill lämna allt och ge upp när det känns svårt? Vissa är rädda för att vara ensamma, jag tycker att vara ensam är lätt, att vara med någon och jobba sig igenom alla missförstånd och åsikter som går isär är svårare.

Men jag antar att det inte är så konstruktivt att säga vi skiter i det här så fort det kommer lite motstånd och friktion. Att bara ignorera det som är bra och det som funkar på grund av rädslan för den där ensamhet, att bli besviken, att bli ledsen. Bara för att man vet att ju längre tid det går, ju mer känslor du investerar desto ondare gör det när det brister. Och för att man har så svårt för att tro på det som är bra, på att det kommer funka, på att det jobbiga och svåra går att gå igenom och ta sig igenom hel.

Att försöka inte falla tillbaka i gamla mönster med att trycka undan känslorna, inte låtsas om, bli känslokall istället fast man egentligen känner så väldigt mycket där under ytan. Hälla bort alla känslor som vatten på en segelduk ovanför och sen inte låtsas om det till det till slut blir för mycket, helt plötsligt inte håller för tyngden och du översvämmas av allt det du försökt ignorera.

Det är svårt att vara människa ibland, att våga vara, att våga känna, att våga släppa kontrollen och chansa trots vetskapen om hur det kan kännas när det brister. Men det är också så att chansen att få det bra, att bli älskad, prioriterad, fångad när man faller, ökar med riskerna man tar och att det gäller att komma ihåg det, då när man helst av allt vill fly för att skydda sig och sitt ömtåliga hjärta.

//Åsa (som råkat gå in i en liten fight med sitt inre)