Saker som är ok så länge de drabbar någon annan

Häromdagen läste jag den här artikeln och den skavde, den gjorde mig minst sagt obekväm. Det känns som att inställningen är denna: vi är vita, snälla, laglydiga svenskar från en kulturell medelklass så varför registrerar ni oss. Ingen kritik mot registret som sådant, det som är dåligt är att de och deras familj är registrerade ingenting mer. Och det känns som att det är en allt vanligare utgångspunkt, man gör ingen strukturanalys, man ifrågasätter enbart det som drabbar en själv eller ens närmaste. Det pekas åt ett annat håll, titta inte på oss titta på dem. Men jag kommer ju från en bra invandrargrupp, titta på dem från det landet istället, istället för att ifrågasätta själva sättet att dela upp människor på så ifrågasätter man enbart vart gränsen ska dras och att den ska dras på rätt sida om en själv. Och jag kan säga att jag har lättare att acceptera när det är en invandrargrupp som pekar mot den andra, inte så att jag tycker att det är ok eller bra men det handlar om utifall du sparkar uppifrån eller nerifrån. Den här familjen i artikeln, kommer inte ha problem med att få jobb på grund av sitt namn, inget problem att ta lån, de kommer inte förföljas i mataffären för att man tänker att de ska snatta, de har en ganska privilegierad position i det svenska samhället, Och de får prata ut i en av sveriges största dagstidningar, men de utnyttjar inte sin position till att på något sätt kritisera de rasistiska strukturerna bakom registret eller något sådant utan istället så säger de såhär:

– Jag har egentligen inget emot övervakning. Varken kameraövervakning eller övervakning av kriminella. Men att registrera mig och min fru för att bekämpa kriminella nätverk går så långt bortom det.

Det viktiga tycks inte vara registreringen i sig det viktiga tycks vara att det nu drabbat just dem och det är ju inte ok, om lite romer råkar registreras så visst bara man inte själv drabbas. Jag längtar så efter ett samhälle med mer solidaritet, med mer insikt i och kritik mot systematisk rasism. Jag önskar ett samhälle som såg bortom det egna jaget och faktiskt valde att inte göra skillnad på vi och dom.

/Åsa

En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa

dumheter och trötthet

Igår var jag trött rent allmänt när jag kom hem och sen gick jag in på kurirens hemsida och läste lite mer om situationen på Tunaskolan och gjorde misstaget att gå in och läsa kommentarerna och blev då trött på ett helt annat sätt, ett vad är det för värld jag lever i-sätt och kände att jag inte ville vara med. (Botades med lite läsning på www.gamlanyheter.se)

Läste dock en eminent artikel på feministiskt perspektiv som ni hittar här. Sen är artiklarna hos kuriren bra bara man undviker kommentarerna. Men allra mest känner jag att Astrid som var den som gjorde att diskussionen kom upp till ytan verkar så vettig och bra, dels de citat man sett i artiklarna men också i tv4:s nyhetsmorgon.

Idag är tron på världen bättre igen, ska bara vara försiktigare i vad jag läser.

Här hittar ni en krönika om Tunaskolan.
Här resonerar Åsa Petersen om att skolan behöver en haverikommission pga den mobbing de utsatte Astrid för i samband med allt detta.
Och här kan ni se Astrid i Nyhetsmorgon.

/Åsa

Om rätten till någon annans kropp…

Jag ska inte skriva ännu ett våldtäktsblogginlägg nu (det skulle jag visst), jag tänker bara länka till systern till hon som blev gruppvåldtagen i sundbyberg och också skicka med en tanke. Vi förfäras av fallet i indien med kvinnan som blev våldtagen på en buss, kastades ur bussen i farten och sen slutligen dog. Vi förfäras över deras, kvinnosyn, över detta fall. Men ändå så är det så många av oss, som tycker att det är ok att säga att du som tjej ska ta en annan väg. Det finns mer än ett Bjästa, där våldtäktsmannen försvaras, där men han är ju en schysst kille en av oss används för att ogiltigförklara offrets upplevelser och återigen förstärka bilden av våldtäktsmän som den fula gubben som lurar runt hörnet. Istället för att inse att det inte syns på honom, det hörs inte på rösten, han går sällan i en blottarrock. Det är killar inte så annorlunda än de flesta du mött, kanske till och med någon du mött. Det handlar om makt mer än om kåthet. Det handlar om att vissa saknar spärrarna som gör att man inser att någon annans makt över sin egen kropp är viktigare än att du ska få makt över denna kropp.

Det kan vara vem som helst men ändå inte, de flesta killar som ligger kåta bredvid en sovande tjej slår bort tankarna, eller runkar tills tankarna lugnat sig. De flesta som går förbi en tjej en sen kväll och tänker att hon var het hon skulle vara något för mig  fortsätter gå. De flesta killar som har sex med en tjej som säger att hon fått ont och fått nog respekterar detta och avbryter. De flesta killar är inte våldtäktsmän, men det betyder inte att just den som är det inte kan vara vem som helst.

Men den retorik som säger att en tjej inte skulle gått den vägen, inte haft den kjolen, inte skulle ha druckit, inte flörtat.  Den är en förolämpning mot alla vettiga killar, den säger inte att det kan vara en av dessa hundra killar, den säger att alla dessa hundra killar är potentiella våldtäktsmän och att det är upp till tjejen att inte väcka odjuret inom honom.

Jag tror på tjejers rätt till sin egen kropp, till att själv få välja vad hon har på sig, vem hon flörtar med, hur mycket alk0hol hon dricker och fortfarande ha minst lika mycket rätt att till makten över sin egen kropp.

Jag tror på killars rätt att bli betraktade som anständiga människor, med kontroll över sina handlingar, med empatisk förmåga och som bara har sex med den som visar att hon vill. Jag tror att de flesta killar är anständiga människor och jag tycker att våldtäktsmännen är de som bör dömas för sina handlingar, inte alla killar, inte den tjej som haft fräckheten att klä upp sig, druckit något glas vin och gått ut för att ha roligt.

Vi som ett samhälle är smartare än så, vi är mer empatiska än så och vi är anständigare än så.

Här kan du läsa tjejens systers inlägg.

Här kan du läsa ett utmärkt inlägg om the myth of the boner werewolf

Och här kan du läsa om våldtäktskultur.

Nu blev det visst ett inlägg om våldtäkt igen, vad kan jag säga det där med att människor tar sig rätten till andra människor och deras kroppar upprör mig, det kommer det nog alltid att göra. Så visst detta ska inte bli en våldtäktsblogg men det var nog inte sista inlägget på temat.

Vuxenhet och den lilla rynkan

Apropå vuxenhet så räcker det inte med att köpa broddar man måste visst ha med sig dem också och det tar inte slut där man måste ta på sig dem också.

Sen i år köpte jag faktiskt julkort, men jag missade att få iväg dem får skriva såna nästa år då är jag trettio och officiellt vuxen.

Sen började jag nojja över rynkor när jag såg mig i spegeln såna som iofs mest beror på trötthet och torr hud. Och jag önskar att jag kunde lämna det vid att jag behöver dricka mer vatten, ta bättre hand om min hud och sluta sitta uppe sent vid datorn. Att i övrigt säga det gör mig detsamma. Jag vet att mitt utseende inte definierar mig, men det finns stunder då jag inte känner det. För ett helt samhälle säger att det spelar roll, en hel uppväxt säger att det spelar roll så även om jag sitter på vetskapen att jag inte definieras av hur jag ser ut så är jag inte alltid förvissad om sanningshalten i detta. Men ändå vet jag att oavsett hur jag ser ut så är jag densamma så hur kan det då spela så stor roll. Så vad jag önskar mest när det kommer till vuxenhet och mognad är inte främst att jag blir bättre på att använda broddar eller skicka iväg julkort. Det är en starkare förvissning om att det som är mitt skal inte definierar vem jag är trots att så många tycks hävda motsatsen.

Disclaimer

Missförstå mig rätt nu de flesta dagar tar jag på mig mina kläder utan särskild eftertanke, sätter upp håret i en hästsvans och går ut utan att vara särskilt brydd i hur jag ser ut bortom hel och ren. Andra gånger upplever jag det här med utseende som en rolig lek och det är något kul. Men det finns dagar där jag kan haka upp mig, då utseende varken är roligt eller bara ett konstaterande att jo men när du säger det så har jag ju ett utseende, utan dagar då det ses fel och där jag låter värdera mig i hur jag ser ut.

Om att veta vem man vill vara, att leva medvetet och om att utvecklas…

De som känner mig väl vet att jag är vad man kallar en tänkare, periodvis är det grubblande, andra gånger är det bara att jag formulerar mina värderingar och tankar för mig själv. Det har varit väldigt mycket tänkande på senaste tiden, funderingar kring vem jag vill vara, vad jag tycker är viktigt, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv. Jag var väldigt politiskt aktiv och engagerad i min omvärld när jag var yngre, vice ordförande i elevrådet på gymnasiet, pow-wow genom ungdom mot rasism, arrangerande av temadagar, med i styrelsen både i länet och vår lokalförening i ett av de politiska ungdomsförbunden, medlem i amnesty m.m. Men när jag mådde som sämst fick jag sluta med allt, jag slutade läsa dagstidningar och jag slutade titta på nyheter. Det var inte hållbart då jag gick och hade dåligt samvete för allt dåligt i världen (kan ha tendenser till det ibland fortfarande).

Jag har fått försöka hitta allt igen, vad är mina värdering, vad har förändrats och vad är detsamma. Jag kan växla lite på en skala politiskt numera även om jag självklart lutar åt ett håll. Men det jag kan säga är att vissa saker är sånt jag nog alltid kommer bära med mig. Jag är självklart feminist, jag tycker att lika rättigheter och möjligheter är något som bör vara självklart. Även om jag är medveten om att det finns biologiska skillnader så tror jag mer på våra individuella skillnader, att man som individ får möjlighet att utvecklas och att jag kan välja vem jag ska vara. Jag tror på att man ska ge barn alla möjligheter, inte begränsa lekarna, färgerna, möjligheterna, sättet vi pratar med dem eller vilket beteende som uppmuntras.

Jag gillar självklart och bryr mig om min och andras utsida men det viktigaste är vem man är innanför. Vad man har att ge, vad man tror på, vad man förmedlar. För mig är det viktigt att vara en god människa, kanske inte att vara perfekt även om jag ibland strävat efter det, men att känna att jag kan stå för det jag gör. Att veta att jag lever ett liv som är förenligt med mina värderingar. Jag tror att man som individ hela tiden får och bör ta ansvar för sitt liv och hur man lever, men jag känner även att vi har ett ansvar utanför oss själva. Dels att vi har ett gemensamt ansvar för varandra, men också om att tänka utanför vad jag vill ha här och nu och ta ansvar för miljö och omvärld.

Jag tror att det är viktigt att fråga sig själv då och då, vad man tycker, vem man vill vara och hur man vill leva. Tankar och värderingar förändras och utvecklas, ofta har man dock en grund där man landar. Men att känna efter så man lever förenligt med sina värderingar. Om det är något som måste förändras för att man ska få det liv som man vill ha. Tanken är att man något år senare ska kunna se sig själv i ögonen och veta att man levt medvetet och ärligt mot sig själv.

/Åsa