Åsor spekulerar!

Nu duggar inläggen helt plöstligt tätt 🙂 Nä men har haft emman över på en dricka te och prata om allt-session. I och med att det har varit en del rätt stora förändringar i mitt liv på sistone och kan komma att bli några fler så har det blivit en del funderingar om livet, relationer, framtidsmål. Har diskuterat dessa ämnen med framför allt Emma och Anette men även med lite annat håll. Sist jag var hos Anette så sa hon någon som jag tänkte lite på både innan och efter och som jag anser det ligger rätt mycket i. Att om man ska ha en relation(oavsett om det är en vänskaps eller förhållande) så får man nog ha den väldigt medvetet. För det är så lätt att tappa bort både sig själv och varandra, att ta varandra för givet och att inte ta tag i de problem som dyker upp här och nu kan nog i längden vara rätt förödande. För om vi inte är tydliga med vad vi vill och vad vi accepterar så är det så lätt att vi blir småsårade gång på gång och att den dagen som vi bestämmer oss för att faktiskt ta tag i allt så har dessa små sår blivit infekterade och blir på så vis svårare att hantera. Men vi glömmer nog lätt bort att vara tydliga, tror att den andra direkt ska uppfatta vad vi vill när det antagligen är så att den andra är så inne i sitt och sina egna små hangups att den inte märker små subtila signaler. Sen är vi människor ofta lite klumpiga och märker inte hur det vi gör och säger uppfattas. Men tyvärr så är det nog få saker som för oss människor är så svårt som att göra oss sårbara och kommunicera vad vi egentligen känner. Det är lättare att tjata om disk och städning som små prylar än att säga att det känns som personen inte bryr sig om en och vad man vill då den trots att den vet att just du vill ha ordning runt dig struntar i det. För vi vill alla känna att någon ser oss och våra behov och faktiskt bryr sig om dem, men då kan det också vara viktigt att kommunicera just det hur det får oss att känna när personen gör eller underlåter att göra något.
Sen har jag tänkt på det där med att se till att ens behov blir tillfredställda och det egna ansvaret för det. När jag gjorde mig själv till singel och nya året började med omstart som ledord så gjorde jag ett löfte till mig själv om att se till att göra saker som gör mig själv glad. Det kan vara att gå och se fler intressanta filmer, komma iväg på teater, boka in de där konserterna som verkar intressanta, ta vara på stunder med de människor som du tycker om etc. För det är lätt att bara låta livet gå på av slentrian säga att man ska ses men aldrig göra det, säga att man ska göra saker men inte göra dem och sedan skylla på tiden. Men saken är den att även när vi har mycket att göra så har vi alltid lika mycket tid och det handlar om att göra prioriteringar, att känna efter vad vi vill och vad som är viktigt för oss och sen anstränga sig för att leva efter det. För tänk att vakna upp om två år och känna att du bara gjort det du måste gör och aldrig det som gör dig glad, som tillfredställer och utvecklar dig. Att de som var nära inte längre är nära för ni gav aldrig varandra tiden som krävs för att förbli det och att du inte längre har kontakt med det som är viktigt för dig. Tänk vilken besvikelse man måste känna då och betänk att jobbet för att hitta tillbaka till det man hade(om det ens går) tar nog mycket mer energi än att någon gång stänga av teven/datorn och ringa den där människan. Och att den energi som du får av att gå och se den där fantastiska föreställningen och sen diskutera den med din vän över en kopp te kanske är precis det du behöver för att komma vidare med dina måsten. För någonstans måste vi alla landa, vi måste ibland få bara vara och vi måste skaffa intryck, energi och utvecklas och det finns inte alltid ett sen. Jag vill iaf inte vara någon bisittare i mitt eget liv, låta det traska på utan mig och sen om fem år vakna upp och undra var jag är någonstans, varför och hur jag hamnade här. Det är så viktigt att leva aktivt, det är nog inte alltid lätt men det kan nog helt klart vara värt det jobb det kräver. För om inte jag vet vad jag vill så kan jag inte förmedla det till någon annan och om inte jag kan tillfredställa mina behov, med all den information som jag besitter om mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det.


Kaffrepet, Lägenheten och Livet!

Mitt relativt regelbundna bloggande dog visst bort när jag flyttade, ska se om jag kanske kan ta upp det igen. Det där kafferepet som jag talade om en del ett tag är genomfört med mycket lyckad utgång. Kakorna var nio till antalet, människorna var 12, åldrarna blandade, fikat välsmakande och stämningen mycket god. På det hela taget en mycket lyckad tillställning och jag var mycket stilig som en femtiotalets hemmafru.

Bostadsfrågan löste sig till slut genom att jag slog till på en lägenhet i högdalen. Nu ska här renoveras och fixas istället för ful beige plastmatta ska jag ha laminatgolv. Och de hiskeliga intensivblå tapeterna med en gul bård på mitten som sedan upp mot taket har två olika intensivblå ränder för att sedan avslutas med en annan gul bård ska absolut bort. Istället ska man där finna puder pärlemor på tre av väggarna och aloe eller olivblad på den fjärde väggen(www.alcro.se). Lite saker i köket skulle behöva fixas men inget akut så det får vänta. Fast problemet är ju att jag helst vill att någon annan gör det tråkiga fixarbetet så jag kan koncentrera mig på det roliga, nämligen hitta alla underbara inredningsdetaljer. Som den där underbara lampan jag hittade på blocket för bara 1800(http://www.blocket.se/vi/15485220.htm?ca=11_s), som hittat liksom 🙂

Förhoppningsvis så blir det bra till slut även om det tar ett tag för alla bitar att falla på plats, men inflyttningsfesten får kanske vänta längre än två veckor denna gång. Appropå inflyttningsfest så funderade jag på coctailparty med vintagetema, inriktat på 20-50 talet. Får se hur det blir med det känns som det mesta bara är en ursäkt för att jag ska få klä upp mig i fina kläder och jag kanske kan ursäktas med det iaf.

Livet har känts väldigt upp och ner på sistone, känner massa saker och jag är inte så bra på det där med att känna och inte så särskilt van vid det heller. Vill att allt ska falla på plats på en gång trots att jag vet att det inte är särskilt rimligt. Sen vet jag egentligen att jag har det ganska bra, att de vänner jag har är bra vänner. Jag har en familj som ställer upp på mig och ett jobb som även om det inte direkt är mitt drömjobb är ganska bra. Men sen när ensamheten tränger sig på så känns det som man inte har något. Jag vet inte vad det är om det är en ovana att vara själv, ren otillfredställelse, för höga krav, eller bara mig själv det är fel på. Det är till stor del slarv med maten tror jag, när jag hoppar över för många mål mat och kanske bara äter ett om dagen har jag helt plötsligt mycket svårare att hantera allt. Men det är ju faktiskt ganska logiskt, det blir svårare att tänka rationellt, energin blir låg, positiv input minskar etc. Undrar hur mycket av ens problem som skulle vara ickeproblem eller iaf snabblösta om man åt regelbundet och bra. Klart inte allt kan förklaras med mat men nog ganska mycket, för när jag äter bra så kan jag lättare tänka logiskt och hantera mina känslor, har jag en jämn energinivå så kan jag lättare hålla en positiv grundton etc. Jag tror att jag ska börja äta igen(alltså inte så att jag inte äter nu men det är inte så organiserat och ibland allt för sällan).

Om ni känner att ni vill så är ni hjärtligt välkomna att hjälpa till med lägenhetsupprustning och/eller flytt. Och är det någon som har några häftiga, roliga, snygga lampor eller en stringhylla att sätta ovanför mitt skrivbort så ska ni veta att jag är inte är den som tackar nej.

Nä nu får ni ha det så bra så ska jag laga mat.
Kram//Åsan