Radio Jenkins

Jag nämnde ju någon gång i februari att jag skulle börja med redaktörskap i Radio Jenkins, nu har jag publicerat tre avsnitt och under morgondagen ska jag spela in det fjärde som ska publiceras på söndag. Varannan vecka jag och varannan vecka Joel som är den som startade podden för ett antal år sen.

Mina avsnitt hittills är

Våldtäktskultur och samtyckeskultur
Kaffepod
Könsroller, patriarkala system och internaliserat mans- och kvinnohat

I söndagens avsnitt ska jag prata om kroppssyn, självhat och sinnenas utvidgande.

Ni kan lyssna antingen via hemsidan eller t.ex. via itunes app podcaster.

/Åsa

Var kom alla vackra människor ifrån?

Jag vet inte om det är våren/försommaren, att jag trots sånt jag skrev om i förra inlägget är rätt livsglad just nu, men jag märker att jag kollar in folk rätt mycket just nu. Allt från en extra blick på stan eller kaféet till att människor jag träffar lite längre stunder väcker mitt intresse lite mer. Upptäckte att en kille på stan i London kollade in mig, han kan ju givetvis reagerat på att jag såg konstig ut/hade något i ansiktet etc. men till skillnad från tidigare versioner av Åsan så är det inte längre min första tanke.

För ett antal år sen så invigde Johan & Nyström sin konceptbutik, jag var där på invigningen och en kille sätter sig bredvid mig, presenterar sig och börjar konversera. Denna tidigare utgåva av Åsan tänker då inte att han tycker att jag ser trevlig/söt/snygg/charmig/intressant ut, utan hon tänker att oj, såg jag jag så ensam och patetisk ut. Som tur är var även denna Åsa smart nog att inse att det är skit att tänka så och tog sig ett snack med sin självkänsla och sitt självförtroende. Strax därefter var jag ute och åt middag med två vänner och jag berättade denna historia och sa att nä jag borde kanske testa detta med att dejta. Dagen efter det så var jag på en fest och där snackade jag med en kille en stor del av kvällen, när han gick så tog vi varandras nummer och bestämde att fika i veckan. Därefter så började jag snacka med den där snygga killen jag sett i rummet bredvid och vi pratade och så vidare till han följde med mig hem. Jag gick faktiskt på fika med första killen, men eftersom mina och Davids dejter ledde till att vi blev tillsammans så blev det inte så mycket dejtande den gången.

Nu funderar jag på att ge det en ny chans, jag är inte riktigt ute efter att bli tillsammans med någon riktigt än men vill gärna träffa folk och tänkte att det kan vara ett bra sätt. Men som ni förstår så är mina erfarenheter av detta ytterst begränsade. Så alltså hur gör man? Hur funkar sånt där? Måste rådgöra med någon mer erfaren på området. Vad har ni för tips? Jag är liksom rätt kass på sånt, är inte alltid den bästa på att läsa av folks intresse när det inte är väldigt tydligt (finns vissa luckor i programvaran och ibland dyker spår från tidigare versioner upp även i Åsan 3.0.)

Och hur kommer det sig att det helt plötsligt är så mycket vackra människor överallt, var kom de ifrån?

/Åsan

Vuxenhet och den lilla rynkan

Apropå vuxenhet så räcker det inte med att köpa broddar man måste visst ha med sig dem också och det tar inte slut där man måste ta på sig dem också.

Sen i år köpte jag faktiskt julkort, men jag missade att få iväg dem får skriva såna nästa år då är jag trettio och officiellt vuxen.

Sen började jag nojja över rynkor när jag såg mig i spegeln såna som iofs mest beror på trötthet och torr hud. Och jag önskar att jag kunde lämna det vid att jag behöver dricka mer vatten, ta bättre hand om min hud och sluta sitta uppe sent vid datorn. Att i övrigt säga det gör mig detsamma. Jag vet att mitt utseende inte definierar mig, men det finns stunder då jag inte känner det. För ett helt samhälle säger att det spelar roll, en hel uppväxt säger att det spelar roll så även om jag sitter på vetskapen att jag inte definieras av hur jag ser ut så är jag inte alltid förvissad om sanningshalten i detta. Men ändå vet jag att oavsett hur jag ser ut så är jag densamma så hur kan det då spela så stor roll. Så vad jag önskar mest när det kommer till vuxenhet och mognad är inte främst att jag blir bättre på att använda broddar eller skicka iväg julkort. Det är en starkare förvissning om att det som är mitt skal inte definierar vem jag är trots att så många tycks hävda motsatsen.

Disclaimer

Missförstå mig rätt nu de flesta dagar tar jag på mig mina kläder utan särskild eftertanke, sätter upp håret i en hästsvans och går ut utan att vara särskilt brydd i hur jag ser ut bortom hel och ren. Andra gånger upplever jag det här med utseende som en rolig lek och det är något kul. Men det finns dagar där jag kan haka upp mig, då utseende varken är roligt eller bara ett konstaterande att jo men när du säger det så har jag ju ett utseende, utan dagar då det ses fel och där jag låter värdera mig i hur jag ser ut.

När bitarna inte ligger på plats!


Ibland så är det som att jag blir så känslig så jag inte klarar någonting. Skrev högskoleprov nu i lördags då mitt gamla maxresultat på 1,6 går ut nu, gjort gammalt övningsprov på internet för ett bra tag sen och skulle enligt det få 1,7 om jag skrev motsvarande på riktiga provet. Men problemet var att denna gång gjorde jag inte det, skrev 86 poäng (om jag rättat rätt) vilket motsvarar 1,4, ett resultat som jag inte blev nöjd över, extremt ickenöjd faktiskt. Det som skrämmer mig är att jag fortfarande verkar bedöma mig själv så mycket efter prestationer och att mitt självvärde verkar stå och falla med min senaste prestation. Självklart vet jag intellektuellt att det är dumheter, jag tycker om massa människor för bara dem de är så varför inte göra det med mig själv (retorisk fråga har inget svar på det än). Mycket jobb med mig själv finns kvar känns det som. Blev under helgen extremt känslig för allt på ett sätt som min hjärna tycker är löjligt, men som mitt hjärta har svårt att låta bli. Känner mig fortfarande inte hundra procent stabil i humöret, funderar på att träna lite för att få lite balans. I övrigt är det föreläsning och tvättning som gäller, skulle ha gått på naprapathögskolan idag också men han som skulle behandla mig var sjuk.

Nu ska jag dricka kaffe och göra allt jag kan för att få upp mitt sviktande humör.

/Åsa


Om att lyssna på rätt röster, tro på det bra och att jobba med sig själv…

Försöker bli bättre på att tro på det som är bra, på att inte lyssna på vissa onda vassa tungor som har som mål att förstöra. Som tur är har jag många bra människor i mitt liv, men då jag ibland haft svårt att tro på och tycka om mig själv så har jag haft alltför lätt att lyssna på och bli påverkad av negativa röster och kanske inte tagit åt mig av det bra som jag hör. Dags att sluta upp med det. Jag menar jag är den enda människan jag garanterat kommer ha att göra med hela mitt liv och definitivt den som jag kommer att ha runt mig mest och vars tankar jag kommer att få ta del av mest. Då gäller det att jag blir min egen bästa vän, är konstruktiv i min kritik till mig själv, uppmuntrar mig, väljer att göra det som gynnar mig mest och faktiskt ser till att älska mig själv med fel och brister. För om jag gör detta så kommer jag få lättare att stå emot det som är dåligt, att ta till mig av de bra saker som andra säger och gör och att lita på att jag är omtyckt.

Har flera gånger blivit beskriven som glad av människor som träffar mig. Och det är absolut en del av sanningen, men ibland har jag alldeles för mycket dippar och jag är ärligt talat ganska trött på det. Det är tråkigt och tröttsamt och ganska påfrestande att bli så märkbart påverkad av saker som händer i min omgivning och för mitt eget tankemönster. För ibland när vi blir sårade, ledsna, arga eller irriterade så handlar det till stor del om hur vi väljer att tolka det som sägs eller en handling och inte alls att göra med avsikten. Och även om det är något som sägs eller görs med avsikt att skada så kan det ofta vara mera konstruktivt att välja att tycka synd om den människa som gör sådär än att ta åt sig och jaga upp sig. För när människor beter sig på vissa negativa sätt så är det ju för att de själva inte mår bra och ett beteende som på ett sätt eller annat kommer att straffa sig utan att jag behöver lägga energi på det eller låta det påverka mitt mående.

Enda sättet för mig att förändra och förbättra dessa saker är att jobba på det. Att ta hand om mig själv både fysiskt och psykiskt. Att göra det som jag inte tidigare vågade, att bevisa för mig själv att jag klarar det jag inte trodde att jag klarade, att bryta gamla dåliga mönster. Och framför allt att jobba på att hitta det som är bra med mig och att tycka om mig själv oavsett om jag gör fel eller rätt. Tror det ibland kan hjälpa att fundera på vem som är avsändaren till ett budskap, vad den personen har för relation till mig och vad avsikten bakom det som sägs eller görs troligtvis är och därefter ta ställning till hur jag ska tolka informationen och vad jag ska ta åt mig av. Och när jag pratar med mig själv, fundera ett varv på hur jag skulle ha sagt om den jag pratade med vara någon kär vän och behandla mig själv med samma respekt som jag skulle gett den.

Nu ska jag försöka sluta grubbla, dricka lite te, kanske äta något mer och sen städa ett varv.

/Åsa

Inställda planer och en önskan om en förändring, en förbättring…

Idag skulle jag ha gått på bio men tyvärr blev David sjuk och vi fick ställa in. Man skulle då kunna tänka att jag skulle kunna göra något vettigt med den tiden istället, men sitter mest och råkar få tiden att gå på de mest meningslösa sätt. Har diskat lite, typ det enda produktiva jag gjort på hela dagen känns det som (just ja har jobbat lite också). Skulle vilja programmera om min hjärna ibland känns det som, så jag blir en av alla de där produktiva människorna som faktiskt gör något vettigt med sina dagar, timmar och minuter, som inte skjuter upp allt och som har lite mer driv. Känns som jag fastnar i någon slags dvala ibland, uttråkad och rastlös men fastnar och tar inte vara på den energin som gör att rastlösheten uppkommer, ganska kontroproduktivt känns det som. Måste hitta ett sätt att bryta mönstret på eller snarare jag vill hitta ett sätt.

Har fått mina skor godkända tro det eller ej, men ska tydligen färga sömmarna svarta får se hur jag ska göra det. Imorgon ska jag återigen till Malmö, nu var det faktiskt ett litet tag sen sist, rätt trevliga turer men har inte varit i tid en enda gång sen vi började åka dit igen så det känns ju mindre kul, men bara att göra det bästa av det.

Funderar på om jag ska kategorisera mig själv som tillräckligt frisk för att träna imorgon, bara lite lätt. Tror att jag är det men däremot kan latsidan av mig ta överhanden. Men vore skönt. Gillar alla dessa saker som sätts i omlopp när man tränar, alla saker som utsöndras i hjärnan, känslan av att få muskler, att få energi. Funderat på det där med träning, absolut så vill jag ha en snygg kropp MEN det skulle aldrig vara nog med motivation för att få mig att träna känns det som. Istället så är det andra saker jag hellre vill ha, känslan av att vara frisk, att orka, att se hur långt man kan gå, sen skadar det inte att gilla kroppen, men jag är ganska nöjd som det är och tror inte jag skulle vara sjukt mycket nöjdare om jag var smalare för det sitter mer i huvudet än någon annanstans.

/Åsa