Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

20131110-013902.jpg

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

Advertisements

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Var kom alla vackra människor ifrån?

Jag vet inte om det är våren/försommaren, att jag trots sånt jag skrev om i förra inlägget är rätt livsglad just nu, men jag märker att jag kollar in folk rätt mycket just nu. Allt från en extra blick på stan eller kaféet till att människor jag träffar lite längre stunder väcker mitt intresse lite mer. Upptäckte att en kille på stan i London kollade in mig, han kan ju givetvis reagerat på att jag såg konstig ut/hade något i ansiktet etc. men till skillnad från tidigare versioner av Åsan så är det inte längre min första tanke.

För ett antal år sen så invigde Johan & Nyström sin konceptbutik, jag var där på invigningen och en kille sätter sig bredvid mig, presenterar sig och börjar konversera. Denna tidigare utgåva av Åsan tänker då inte att han tycker att jag ser trevlig/söt/snygg/charmig/intressant ut, utan hon tänker att oj, såg jag jag så ensam och patetisk ut. Som tur är var även denna Åsa smart nog att inse att det är skit att tänka så och tog sig ett snack med sin självkänsla och sitt självförtroende. Strax därefter var jag ute och åt middag med två vänner och jag berättade denna historia och sa att nä jag borde kanske testa detta med att dejta. Dagen efter det så var jag på en fest och där snackade jag med en kille en stor del av kvällen, när han gick så tog vi varandras nummer och bestämde att fika i veckan. Därefter så började jag snacka med den där snygga killen jag sett i rummet bredvid och vi pratade och så vidare till han följde med mig hem. Jag gick faktiskt på fika med första killen, men eftersom mina och Davids dejter ledde till att vi blev tillsammans så blev det inte så mycket dejtande den gången.

Nu funderar jag på att ge det en ny chans, jag är inte riktigt ute efter att bli tillsammans med någon riktigt än men vill gärna träffa folk och tänkte att det kan vara ett bra sätt. Men som ni förstår så är mina erfarenheter av detta ytterst begränsade. Så alltså hur gör man? Hur funkar sånt där? Måste rådgöra med någon mer erfaren på området. Vad har ni för tips? Jag är liksom rätt kass på sånt, är inte alltid den bästa på att läsa av folks intresse när det inte är väldigt tydligt (finns vissa luckor i programvaran och ibland dyker spår från tidigare versioner upp även i Åsan 3.0.)

Och hur kommer det sig att det helt plötsligt är så mycket vackra människor överallt, var kom de ifrån?

/Åsan

Om kontroll och bristen på densamma…

Tystnaden är total. Jag har varit trött, en trötthet som gör mig mindre uppdaterad på världsläget och debatter (utkasten har ökat dock). Mitt känsloliv leker berg- och dalbana också, ena dagen säger jag ja, ja, ja, andra nja, nja, nja och ytterligare andra nej, nej, nej. Det växlar och jag är inte förankrad i vilken del av mig som ska få styra. Jag har insett att jag är en trygghetsnarkoman, jag vill ha kontroll och många dagar är jag beredd att låta livet bara förbli detsamma bara för att då vet jag vad jag har. Men jag vill ju inte heller sluta utvecklas, jag vill leva och inte bara finnas så visst måste även jag ta risker. Så hur vet man om det är värt det? eller hur lär man sig att chansa och om det inte skulle vara det bara ha utökade erfarenheter. En del av mig vill veta precis hur allt kommer gå, men det är inte möjligt och skulle mest troligt vara trist som fan. Det är ju inte rimligt med detta kontrollbehov, rent intellektuellt vet jag ju att känslor inte är farliga, så hur lär jag mig att låta mig känna allt utan att rygga bakåt? Jag skulle vilja ha en hjärna som lugnar ner sig ibland inte bara skickar nya tankar, impulser och funderingar jämt, jag vill ha en ro som ibland är långt borta. Jag vill ta modet i handen och lämna rädslan hemma.

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Belfast

Ja jag vet att det varit segt med bloggandet, dels så har jag varit så fruktansvärt trött (sådär så jag drabbas av någon förvirringsdemens som är skrämmande) men så är det alltid så om jag kommer av mig med bloggandet en period det är svårt att komma igång igen.

Förra torsdagen tog jag ju ett plan till Dublin och efter ungefär två timmars bussresa därifrån så var jag framme i Belfast, där vandrade jag omkring, fikade och så i några timmar innan Jonas slutat jobbet. Hade problem med att jag först köpt en defekt adapter och sen när jag köpt en fungerande så visade det sig att min uråldriga applesladd fått glapp men som tur är klarade sig batteriet tills vi fått tag i varandra, jobbigt annars (eller jag hade backup iofs). Vi tog min väska, skaffade oss en taxi och åkte hem till Jonas där vi beställde indisk take away och tog det lugnt och bara umgicks med varandra. Tittade på första avsnittet av Dancing on the edge, bra tv-serie borde komma till Sverige men känner jag mig själv rätt kommer jag ha råkat se hela innan den visas på svensk tv.

På fredagen så stack vi ut på en liten biltur som tog oss till espresso elements för ganska bra kaffe med Belfast-mått och när vi varit hos Jonas en stund tog vi oss till en tågstation och hoppade på ett tåg till Helens bay där vi promenerade omkring någon timme, var en liten sneak peak på det vackra landskapet som ön har att erbjuda.

IMG_9503

IMG_9524

IMG_9513

IMG_9521

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Därefter satte vi oss på ett tåg tillbaka in mot Belfast och letade därefter upp en trevlig restaurang där vi intog kvällens utmärkta middag, förrätt, huvudrätt och ett utmärkt vin och ingen plats för dessert, mycket trevligt och mysigt.

IMG_9533

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På lördagen så promenerade vi till St George’s market och handlade mat till frukost och middag, var nere en sväng på stan och handlade lite klänning, skor och choklad och sen till Jonas för middag och därefter ut för att träffa hans vänner på en pub, tyvärr var pub-valet inte det bästa och hans vänner var pepp på att röra sig vidare men vi inväntade andra och de uppskattade tydligen stället mer än oss så vi kom aldrig vidare och istället så avrundade vi kvällen lite tidigare. Jag är lite så att jag antingen vill ha ett ställe där man kan ut och dansa eller en pub där det går att sitta och prata och detta var en pub med en decibelnivå över svenska godkända nivåer och inget dansgolv direkt. Ingen hit när man är bland nya människor alltså, särskilt när man kan tycka att det är lite svårt även där man kan prata med dem får hoppas att vi lyckas bättre nästa gång jag är Belfast.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På söndagen så var vi till Ulster museum och till botaniska trädgården där, tanken var att vi skulle gått till ett kaffeställe och dricka god chemexkaffe också men det var ju så att min hjärna hade gjort en felkoppling och trots att jag läste saturday så tänkte jag på något sätt sunday så vi missade det, men museibesöket var trevligt och vi hade en bra idé. Blev liten sväng in till stan efteråt och sen blev det återigen lite take away hos Jonas och lite choklad från besöket på hotel chokolat, därefter satt vi och pratade en del om lite allt möjligt och om framtiden och såg sen andra avsnittet av Dancing on the edge och sen blev det måndag där jag var ensam, gjorde mest ingenting och sedan åkte hem till Sverige där allt är lite modernare, med varmt vatten i alla kranar, tryck i vattenledningarna, där mögel och kondens i husen inte är obligatoriska tillbehör och där sängen var mycket ensammare men där jag tycker att skype är bästa uppfinningen någonsin.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och Belfast ni får bli bättre på kaffe för jag tänkte komma tillbaka för hälsa på och då måste ni ju ge mig gott om anledningar att gilla staden och inte bara vissa av deras invånare som herrn nedanför och Belfast när vi ändå pratar förbättringspotential så kan ni väl se över det där med antalet regndagar och om det inte är dags att dra ner på dem, eller är ni rädda att det också skulle orsaka kravaller och ungdomar som säger alltså det är som man förkastar allt brittiskt?.

IMG_9540

/Åsa

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Big time recap…

Både jul och nyår och egentligen hela december har passerat utan några uppdateringar som handlar om mitt liv, det här är ju ingen nischblogg egentligen så det ska väl ha sin plats.

Jag var ledig på julafton i år så åkte hem till mamma och pappa på grötbrunch och hängde där en liten stund, slängde även ihop en god rödkålssallad (sånt borde man ju kunna äta utanför julen egentligen) och sen åkte vi över till min moster där vi spenderade resten av julaftonen. Pappa jobbade men hade långrast mitt på dagen och då passade vi på att ta middag och fika. Tittade på Karl-Bertil Jonsson som sig bör, öppnade lite julklappar. Lekte lite med mamma och pappas ena julklapp som var ett sånt där spel som består av en bok med en liten speldosa som trycker fram frågor, så spelade vi spel om Stockholm, fikade lite till och sen åkte vi hem. Jag jobbade fram och tillbaka till Sundsvall på juldagen, åkte till Farsta för att åtminstone ta del lite grand av den där klassiska kalkonmiddagen. På annandagen åkte jag till Falun, vi var nedbemannade och det var sjukt mycket att göra och när jag slutade var jag på sämsta humöret på riktigt länge. Som tur var gick det över som det brukar, just arg är väl kanske inte den känsla man som mest förknippar mig med tror jag.

Jag har gått otroligt mycket på bio såhär på slutet av året, egentligen har jag gått hyfsat mycket hela året men inte så mycket som på slutet. Det började med att jag ville se den fantastiska (fast då visste jag ju inte det) Omar dödade mig och eftersom att den snart skulle gå och jag gärna hade sällskap så la jag upp en länk på facebook och frågade om någon ville gå med och då svarade min gamla kompis Frida som jag nästan tappat kontakten med helt att hon gärna hängde på och sen dess har vi varit rätt mycket på bio. Jag och mamma går ju en del annars. Och nu veckan innan nyår så slog jag rekord genom att gå tre gånger på bio på samma vecka. Äta sova dö (jag tänker inte säga att den inte var bra, men den tilltalade inte riktigt mig men berörde ändå), Uppe på Vallmokullen (tyckte mycket om, helt klart sevärd) och Searching for Sugerman (älskade den, helt underbar).

Men i alla fall i lördags kom min vän Jonas som var hemma från Belfast hem till mig och eftersom att jag pratat om att ha över Karin och Christer som jag känner via honom så passade det utmärkt att kombinera det med hans besök. Så efter lite sista minuten-städning så kom de över på god linssoppa, vin och saffransbullar, blev en trevlig kväll. Dagen därpå så gick vi på Searching for Sugerman med mamma och pappa och sen på en trevlig Indisk restaurang på Söder. Därefter hem för te och ännu mera film framför datorn. På nyårsafton så tog vi det väldigt lugnt på dagen och åkte på kvällen över till mamma och pappa ditt min syster, svåger och de två små söta syskonbarnen hade anslutit från Mariestad. Vi åt god mat, drack gott kaffe och hade det trevligt och sedan vid tolvslaget skålade vi i bubbel och någon timme senare åkte vi hem till mig igen. På nyårsdagen skulle jag jobba men inte förrens 18.59, så efter några timmars segande så tog vi oss bort till Nationalmuseum och tittade på bland annat en utställning om kvinnliga konstnärer. Därefter promenerade vi bort till Upplandsgatan och åt supergod surdegspizza innan jag började mitt pass. På förmiddagen när jag kom hem den andra så hade han vänt tillbaka till Belfast och lämnat osten framme 😉

IMG_8681

IMG_8675

IMG_8678 IMG_8676

I torsdags hade en lite småsnorig Åsa syster med familj över på dagen för lunch, sällskapsspel och fika och på kvällen när hon höll på tvätta så började magen kännas lite oroväckande upprörd och lagom till att jag var på väg upp med sista tvätten så var magsjukan igång. Så har spenderat några dagar med feber, illamående och när magsjukan gick över så tog förkylningen och la i en extra växel, men nu börjar det kännas bättre. Så ikväll ska jag åka till jobbet för att sova för att sen gå upp okristligt tidigt och åka till Götlaborg, där jag förhoppningsvis kan ta mig en sväng bort till Da Matteo för lite gott kaffe innan jag åker hem.

Nu har ni nog hyfsad koll på mig. Ska se om jag kan orka ta tag i alla de där väntande inläggen, har allt för mycket i utkast som är lovande men inte kommer längre än så.

/Åsa

Lucka nummer 3, din bästa vän.

Lucka nummer tre är en bild på din bästa vän och det är ju en sak som kan vara självklar men ändå inte och det varierar lite i perioder i livet hur pass nära man är. Men min syster hör till de där som jag alltid kan ringa om det är något, periodvis hörs vi jättemycket och andra perioder väldigt lite. Vi har haft rejäla bråk när vi växte upp och jag hade länge ett märke vid revbenen efter att hon kastat ett kassettbandsfodral på mig, ni vet ett sånt där gammalt med vassa kanter, men alla våra gräl går över och märket har försvunnit.

DSC00305

På något sätt så var den här bilden så självklar, den är tagen hemma hos mamma och pappa dagen Ulrika gifte sig när vi precis blivit klara med sminkningen och hon fjantar sig i sin specialsydda klänning i gympaskor och det är bara så hon. Emmas vintage skriver också om sin syster i dagens ruta, gå in och läs. 

Om det svåra

Att min blogg är lite tyst just nu beror på att jag inte riktigt orkar vara så självutlämnande som för massor med år sen, men jag kan kan inte heller skriva om massa annat som om det är det min hjärna tänker på mest hela tiden.

Men jag ska försöka säga lite utan att säga för mycket.

Jag och min pojkvän, min bästa vän, den som jag umgåtts allra mest med de senaste tre och halvt åren har gjort slut. Det är det svåraste jag någonsin gjort, men jag trodde det var nödvändigt så jag gjorde det ändå. Jag är ibland helt ok och ibland så bryter jag ihop en i en gråttattack. På ett sätt skulle jag vilja ta tillbaka allt, men måste komma ihåg att det inte gjordes på något infall och att bara för att jag bara ser de fina sakerna nu så fanns det saker som inte gjorde mig riktigt lycklig. Skulle jag känna att jag vill ta tillbaka allt om ett år så kanske det är en annan sak. Men separationsångesten är stor och det är svårt. Har bra vänner och en underbar syster som jag kan ringa när jag behöver och jag är nog snart tillbaka lite mer på riktigt. Eftersom att skriva om det här får mig att gråta så är det kanske inte det smartaste att göra precis innan jag sticker till jobbet. Just känner jag för att aldrig träffa någon igen för att inte behöva ta risken att känna så här igen men förhoppningsvis blir både jag och David lyckliga på varsitt håll i framtiden och kan dela den glädjen med varandra, bara kanske inte just nu.

/Åsa