Var kom alla vackra människor ifrån?

Jag vet inte om det är våren/försommaren, att jag trots sånt jag skrev om i förra inlägget är rätt livsglad just nu, men jag märker att jag kollar in folk rätt mycket just nu. Allt från en extra blick på stan eller kaféet till att människor jag träffar lite längre stunder väcker mitt intresse lite mer. Upptäckte att en kille på stan i London kollade in mig, han kan ju givetvis reagerat på att jag såg konstig ut/hade något i ansiktet etc. men till skillnad från tidigare versioner av Åsan så är det inte längre min första tanke.

För ett antal år sen så invigde Johan & Nyström sin konceptbutik, jag var där på invigningen och en kille sätter sig bredvid mig, presenterar sig och börjar konversera. Denna tidigare utgåva av Åsan tänker då inte att han tycker att jag ser trevlig/söt/snygg/charmig/intressant ut, utan hon tänker att oj, såg jag jag så ensam och patetisk ut. Som tur är var även denna Åsa smart nog att inse att det är skit att tänka så och tog sig ett snack med sin självkänsla och sitt självförtroende. Strax därefter var jag ute och åt middag med två vänner och jag berättade denna historia och sa att nä jag borde kanske testa detta med att dejta. Dagen efter det så var jag på en fest och där snackade jag med en kille en stor del av kvällen, när han gick så tog vi varandras nummer och bestämde att fika i veckan. Därefter så började jag snacka med den där snygga killen jag sett i rummet bredvid och vi pratade och så vidare till han följde med mig hem. Jag gick faktiskt på fika med första killen, men eftersom mina och Davids dejter ledde till att vi blev tillsammans så blev det inte så mycket dejtande den gången.

Nu funderar jag på att ge det en ny chans, jag är inte riktigt ute efter att bli tillsammans med någon riktigt än men vill gärna träffa folk och tänkte att det kan vara ett bra sätt. Men som ni förstår så är mina erfarenheter av detta ytterst begränsade. Så alltså hur gör man? Hur funkar sånt där? Måste rådgöra med någon mer erfaren på området. Vad har ni för tips? Jag är liksom rätt kass på sånt, är inte alltid den bästa på att läsa av folks intresse när det inte är väldigt tydligt (finns vissa luckor i programvaran och ibland dyker spår från tidigare versioner upp även i Åsan 3.0.)

Och hur kommer det sig att det helt plötsligt är så mycket vackra människor överallt, var kom de ifrån?

/Åsan

Advertisements

om schemalagd smärta och en sjukvård med ohållbart system.

IMG_0267

Den lilla blomman betyder ägglossning, fertilitet och smärta. Sen jag var på akuten för min cysta så har jag haft schemalagt ont, först kring ägglossning, sen vid mensen, ingen vanlig mensvärk, för trots att jag varit relativt förskonad på det området har jag ändå haft tillräckligt för att veta hur det känns. Jag har ju en stark motvilja mot att gå till läkare, så så fort smärtan är över för den här gången så tänker jag att det inte är något värt att kolla upp. Visst det gör ju ont, men inte på ‘det där dubbelvikta ögonen tåras-sättet’ som jag åkte in för innan. Så jag bara accepterar att det känns som någon jävligt stark, tar mina äggstockar i sin knytnäve och klämmer åt hårt som attan, och att det ibland strålar ut i hela buken. Jag accepterar att den smärtan återkommer vid mens, ibland med en kombination av att det känns som någon hugger med en kniv vid själva slidan. Att jag drabbas av trötthet som får mig att somna med telefonen i handen, glasögonen på kudden bredvid mig och ibland med kläderna på, vaknar mitt i natten gör mig i ordning på riktigt ser till att sätta telefonen på laddning innan jag lägger mig ned igen för att inte vakna utan batteri och sover sen massa timmar igen.

Jag kan skylla att jag inte går och kollar upp saker på min oförmåga att ta tag i saker, men det är inte hela sanningen. Sanningen är att jag har svårt för sjukvården, den är inte gjord för mig, den är gjord för de som orkar kämpa, som orkar överdriva, som inte förminskar, som är bra på att kommunicera med läkare. Inte för oss som efter varje misslyckat möte med vårdcentralen blivit mer övertygade om att det inte finns någon läkare som är intresserad av att hjälpa (har träffat bevis på motsatsen men de har alltid varit tillfälliga). Men jag vet att det i många fall är systemets fel, ett system som vill ha snabba lättdiagnosticerade patienter, för att de får betalt för antalet patienter och inte för tiden de lägger ner. Ett system som får de flesta som jobbar inom det att avskärma sig, avtrubba sig för att det är enklast så. Kanske därför jag ändå orkar gå när jag har just något lättdiagnosticerat och snabbt.

Ibland säger jag till någon att jag kanske skulle kolla upp det och sen fortsätter jag som vanligt och vet att min smärta ändå är relativt schemalagd, jag vet när jag kommer ha ont och ungefär när det kommer ta slut till nästa gång kanske det är någon tröst, sen om det bara kunde vara det samma med den där tröttheten, men man kan inte få allt här i världen, men kanske ska jag kolla upp det någon dag jag ska bara få upp orken först.