Det vi låter andra se

Jag har en period av enorm trötthet och utmattning just nu och där saker och ting inte känns så kul men tittar man på mitt instagram- eller facebookflöde är detta inte uppenbart. Någon utsiktsbild, lite champagnedrickande och annat son verkar skoj hittar man där, facebook är det vanliga artikeldelandet. Och det är ju inte osant på ett sätt för jag fascineras fortfarande av en vacker solnedgång och både lakritsfestivalen och champagnedrickandet har inträffat och varit trevligt. Men bilden vi ger av oss själva är ofta begränsad och trots att vi intellektuellt förstår att det gömmer sig mer bakom än vad vi ser så är det lätt att få för sig att alla andras liv är så mycket mer glamorösa än vårt eget. Men våra kameralinsar höjs ovan tvätthögen, de rymmer bara det vi vill dela med oss av och att min instagram för tillfället inte uppdateras med några selfies är inte ett tecken på att hur nöjd jag är utan att där i mitt ansikte syns tröttheten jag väljer att inte dela med mig av. Men i mötet med andra och i diskussionerna som uppstår så blir det uppenbart att det alltid finns mer än det ögat möter. Det är skönt att få välja vad vi delar med oss av men kanske skulle vi tjäna på att våga dela annat än bara de små ljusglimtarna.

20140331-084150.jpg

20140331-084220.jpg

Livet…

Ibland när man är osäker och känslorna far fram och tillbaka så har det sina anledningar. Det jag hade hoppats på blev inte. Jag fick mitt hjärta krossat igen, trots att jag bett honom vara försiktig med det. Vissa människor blir kanske aldrig redo, jag vet att det inte görs av elakhet, men däremot av obetänksamhet. Jag har insett att även om det alltid finns en del av mig som kommer vara rädd när känslor är involverat så är jag redo att försöka ändå, för jag faller, jag reser mig upp och jag är redo att göra saker även när jag inte riktigt vågar. Att inte leva på grund av rädslan skrämmer mig mer än något annat. Så jag grät några dagar, jag kommer vara besviken längre men jag reser mig upp och fortsätter gå. Så det jag tar sats mot blir något annat men jag ska ändå göra massa sånt jag inte vågat, se till att få lite mer utveckling på det dära livet.

Jag hoppas att du en dag vågar leva, hittar ett sätt att få kontakt med dina känslor, alla dina känslor och hittar ord för dem. Livet är bättre när man vågar blunda och hoppa.

Jag går vidare och jag går längre, tiden går och jorden snurrar runt sin egen axel och runt solen oavsett vad jag gör, så jag bör fortsätta innan allt annat förändrats men inte jag.

/Åsa

Om det där med mående…

Jag uppfattas ofta som en glad och positiv person och kanske är de inte helt fel ute men ibland fastnar jag i ett beteende som nästan kan upplevas som deprimerat trots att jag inte direkt ägnar mig åt att gråta mig igenom dagarna. Men jag fastnar i att göra ingenting och runt omkring mig gror mitt hem och mitt liv igen och jag orkar inte göra något åt det. För mig har det varit så så länge att det har blivit det normala men kanske är det inte normalt. För tillfället är det ganska bra, jag behöver inte allt för lång tid för att komma ur sängen vissa dagar, jag orkar ta hand om disken. Jag hör folk säga att alla mår dåligt ibland, men mitt ibland varar ibland lite längre och när jag då är på väg att resa mig upp är det så mycket skräp som trillar ner på mig. Jag ska ta tag i mitt hem, mitt liv, allt jag inte orkat läsa inför kurser och det blir mig övermäktigt.

Oavsett vad den där oförmågan att ta itu med saker kommer ifrån, teorierna är många, så är det något som hindrar mig i vardagen. Jag skjuter inte bara upp saker till det är dags för deadline och sen blir klar i sista sekunden. Jag skjuter upp saker tills det aldrig blir färdigt. Jag låter ångest ta bort det bästa av mig, låter den sluka min tid och energi. Ångest är inte bara något som finns där ibland det är något som äter mig. Men om jag inte ändrar beteende när jag möts av den så växer den, kanske är det därför jag satt alla mål, för att ändra fokus. För jag behöver hitta sätt att göra allt det där jag inte klarat tidigare. Så att jag lär mig att jag inte kommer att dö, gå under, krevera. Så jag inser att mitt undflyende beteende är mer troligt leda till dessa saker än när jag tar tag i saker och ting.

Kanske denna gång om jag känner att det blir mig övermäktigt så orkar jag sträcka ut en hand, till en vän, till en vårdcentral, inte bara slå på mig själv och tänka att jag borde, borde, borde klara detta trots att det blivit mig övermäktigt så många gånger tidigare.

Jag fyller snart 30 år och jag hoppas och vill att det blir året då jag orkar leva fullt ut, utan att fastna i några hål som jag gräver själv. Jag hoppas att det blir året då jag orkar be om hjälp, inse att jag är starkast i sällskap av andra. Jag hoppas att det blir året då jag slutar stirra in i en skärm samtidigt som måstena lägger sig på hög.

Jag hoppas på ork, på mod, på vänskap. 2013 ska få bli året då demonerna får stryk.

hemmingsson070220_231960w

hemmingsson060406_209756w

Hemmingsson_438_361232w

/Åsa

det där som kallas livet….

För det mesta mår jag bra nuförtiden, för det mesta har jag hopp, kan se mina positiva sidor och njuter av det som är bra. För det mesta när det känns dåligt så känns det hanterbart. Men så ytterst sällan så kan jag bli sån att minsta vindpust fäller mig, att alla nerver ligger på ytan och jag kan falla i gråt så lätt. Kan inte minnas förra gången (vilket är ett bra tecken) men nu är en sån gång som jag skulle behöva använda citatet: “Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för det är då jag behöver det som mest”, för säkerligen så blir jag svår att ha och göra med när känslorna åker berg- och dalbana, tror det delvis kan skyllas på hormoner men det är så svårt att säga. Allt jag vet är att jag hoppas den här känslan försvinner så fort som den kom.