En fortsättning på tankar om vänskap…

Här kommer jag med lite kvällsfunderingar. Ett sammelsurium av olika diskussioner och hur livet är betingat har lämnat mig med nya tankar. Eller gamla kanske, men fler perspektiv på tankar och funderingar om sakers beskaffenhet. För den som läst det här inlägget så kommer vissa tankar inte vara helt nya, det handlar om vänskap men kanske kanske med aningen nya perspektiv.

Idag diskuterade vi min förmåga att bli stammis och häromdagen var det en annan diskussion om svårigheten att skaffa vänner i vuxen ålder och sen har jag haft en hel mängd andra diskussioner och tankestunder. Och jag kan konstatera att jag å ena sidan tycks besitta en social kompetens som gör att jag har lätt att bli stammis på ställen och lätt fungerar med kunder och kan prata rätt obehindrat med en hel mängd olika typer av människor. Och att har en del fantastiska vänner, det visade sig inte minst i höstas när min bror gick bort, och att jag inte verkar ha några svårigheter att ha nära relationer. Men å andra sidan kan jag uppleva att jag har så erbarmlig svårt att hitta en plats i en grupp och att lära känna nya människor. Om det finns en kod för hur man blir del av ett gäng, så saknar jag den. Det kan kanske tyckas girigt när jag redan har vänner att vilja ha mer. Men det är så enkelt som att vilja vara en del av ett sammanhang. Särskilt de gånger du redan befinner dig i ett sammanhang men du liksom upplever att du hamnar lite i utkanten av det.

När jag skriver ovan om en kod och om att sakna den så är jag inte naiv nog att tro att det verkligen är så att andra har den och bara inte delar med sig av den. Men jag tror att vissa utan att riktigt vara medvetna om det knäcker den där koden lättare än andra. Det kan vara en kombination av saker som samverkar till hur just du funkar när det kommer till denna kodknäckning. Genetik och lynne, introvert, extrovert, tidigare upplevelser, gemensamma intressen och massa annat. Och massor av såna saker samverkar och gör det olika lätt för dig i vissa sammanhang.

En av sakerna som nyligen dök upp i en diskussion var murar, alla har såna tror jag, men i olika utsträckning och olika svåra att ta sig igenom eller över. Så jag tror att det är delvis, som en faktor av många här mycket av det ligger för min del. Jag är bra på att vara trevlig och social, men jag har som någon slags gräns som gör att om du inte råkar vara den som bara direkt klickar med mig så blir det någon variant av hit men inte längre. Saker i livet påverkar en på olika sätt och vissa saker har påverkat mig till att inte vara bekväm med att bli sårbar eller på andra sätt släppa garden. Det i kombination med att många gånger ha andra intressen ibland och inte vara bäst på att relatera till saker som inte intresserar mig, kan göra att jag säkert kan upplevas som trevlig men lite otillgänglig. Ibland klickar man totalt med någon och då blir det nog en annan sak, men jag får nog jobba på att släppa den där garden om jag vill bli bättre på kontaktskapande rent allmänt.

Om det någon som har läst att riva mentala murar 15 HP så är ni välkomna med lite tips 🙂

När saker går sönder…

Det har varit en pissig höst, började läsa en kurs i höstas den är såpass intressant att jag överväger att hoppa på programmet. Det var inte det pissiga. En fredag på rasten till en föreläsning så såg jag ett missat samtal, ringde syster för att se vad hon ville. Bror låg på intensiven i Nyköping och sjukhuset hade ringt, helt plötsligt var det bara att packa ihop allting. Han var vaken, ont men vaken, såg att vi var där. Efter smärtstillande somnade han. Vi åkte hem. Lördag skulle plugga med David, han är lite sen, hinner knappt komma in i lägenheten så ringer telefonen, sjukhuset har ringt, operationen går inget bra han tappar bara mera blod. Vi måste åka. Ger David extranycklarna, han får fixa lunch medan jag sticker iväg, sitter på sjukhuset hela dagen. Läser, känns absurt att plugga just då, men att bara stirra in i väggen känns inte lönt. På kvällen kommer opererande läkare in, han har förlorat tio liter blod och haft två hjärtstopp totalt, 1h 15min utan ordentligt blod till hjärnan, hjärnan behöver blod så låter inte bra. De pratar om att överföra honom till Uppsala där han fått sina organ inopererade, vi åker och äter i väntan, får veta att han överförs till Uppsala och åker sen hem, Ulrika sover hos mig så vi ska kunna samla ihop alla snabbt om det behövs. Skriver ihop en analys till kommande tal, omdömet jag får på den sen är inte lysande men godkänt och mer bryr jag mig inte om just nu. Vi äter lunch och sticker sen till Uppsala, får gå in till Tobias två och två, jag går in med pappa. Efteråt i anhörigrummet gråter jag, pappa frågar om jag är ledsen, klarar inte riktigt av att svara. Han klappar tafatt på min arm. Tror att det är en del att inte riktigt klara att ta in det och en del känslomässigt handikapp, någonstans där på söndagen övergår det från att han andas med lite hjälp från respiratorn till att respiratorn gör jobbet själv. Åker hem, måndag förmiddag, håller tal, lyssnar på tal och sen hem till syster för lunch. Åker till sjukhuset, de berättar att de gjort tester. Hjärnan saknar tillräcklig aktivitet, vi får gå in och säga adjö, tar lite bilder. Får veta att vi ska försöka ha någon med på alla bilder, kan vara bra när man tittar på dem i efterhand för att det inte ska se så ensamt ut. Nu är vi därinne alla samtidigt. Respiratorn kopplas bort efter en stund. När vi suttit där en stund återvänder vi till anhörigrummet. Ringer lite samtal. Skickar ut några meddelanden. Får gå in till ett rum efter de gjort i ordning honom. Han ser fridfull ut, som att han aldrig behöver kämpa mer. Ingrid, Marcus och barnen kommer, går in till honom igen, när de ska gå dit. Estrid pratar om att han ska bli en ängel och göra snö för det är sånt som änglar gör, vi beställer kramsnö, pratar lite med personalen och åker sen hem. Gråter när jag kommit hem, när jag ensam.

En vecka efteråt skriver jag tenta, genom något under blir jag godkänd, hade jag repeterat lite Herrick skulle det blivit med ett antal poäng till men jag är glad att ha klarat mig. Växlar föreläsningar, seminarier och att åka till Tobias lägenhet och gå igenom hans liv. Möte med begravningsbyrå, möte med begravningsofficient, är efter såna gånger jag gråter, gråter på ett högljutt sätt. Ingen stillsam värdig gråt. Nästa delkurs halkar jag efter, tänker att det får vara ok, att jag kan ta igen det. Allhelgona kommer. Skriver ingen hemtenta, får satsa på omtenta, klarat de flesta momenten, en gång fick mamma hämta mig för att jag satt på toaletten och grät och jag kände mig 17 år igen. Nästa kurs är nu, ligger i fas, övat på att gråta mer regelbundet. Oftast blir det tårlöst men lyssnar på begravningslistan, försöker ta mig tid. Begravningen var fin, blev ett bra avslut, grät en massa. Dagen efter skulle jag hållit tal, gick inte, en del sorg en del att jag hade svårt med talet. Skulle säkert hanterat det annorlunda om saker inte varit som de var. Tycker inte om att gråta, gillar inte att känna. Men lärt mig att skjuta undan skiten får så mycket större konsekvenser än om man bara känner rätt upp och ner. Önskar att det vore lättare att bara skjuta undan allt, spola fram när man kände för det, slippa känna. Tänker att jag skulle vilja kunna ringa om den där sista fikan vi pratade om, inte för att vi pratade om att den skulle vara den sista bara att jag skulle komma över igen. Sitta på Sköna Gertrud och fika, du med din kopp från salong betong, jag skulle kunna berätta om att din humor delvis kan innefattas i en stilfigur katakres tror du skulle gillat det. Pratat om att bränt barn luktar illa och att hellre en fågel i handen än tio i håret. Men det går inte, inga fler fikor tillsammans. Erik och Victoria kom på begravningen, kanske skulle vara skönt för dig att veta att du lämnade avtryck i människors liv. Kommer ihåg på det där som var sista fikan på riktigt, hur du pratade om att du kände dig ensam. Att du hade människor i ditt liv, men att du kände dig ensam. Jag hoppas att du förstod vad det betydde att vi kom allihop till sjukhuset den där fredagen när vi sist såg dig vid medvetande, att du kände att du ändå var älskad. Jag hoppas att det sista du kände inte var ångest utan att du kände vår närvaro och att vi älskade dig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

/Åsa

Åsan, vänskap och osäkerheten

I stråken av osäkerheten i det som aldrig blir sagt, fyller jag i penseldragen med mina tankar.

Jag vet inte när jag började skriva på det här inlägget, allt jag vet är att det är länge sedan. Ibland så skriver jag något som blottar mina osäkerheter, svagheter och svärtan och det är svårt så jag skjuter upp att formulera allt det där. Men ibland ska vi nog titta på det som är svårare, som är personligare för att utvecklas mer och för att det är en känsla som jag säkert inte är ensam om.

Jag vet helt klart att jag har en del riktigt riktigt bra vänner, men det här med vänskaper och kanske med relationer över huvud taget kan göra mig så sjukt osäker som inget annat. Kanske är det sånt som påverkats av min skoltid, av tid med mobbing, tider där de jag trodde varit mina vänner vänt sig mot mig. Men ibland så har jag så svårt att tro att människor tycker om mig. Kanske för att jag inte helt passar in i vissa sammanhang, i större och framför allt nya sammanhang blir jag tyst. För den som känner mig sen gammalt eller träffar mig i mindre sammanhang, så kan det ibland vara svårt tro för man har bilden av mig som pratsam och med nära till skratt och den stämmer i rätt sammanhang och är falsk i fel sammanhang. Jag gillar att studera en grupp och få en bild av människor innan jag dyker in, har man väl fått mitt förtroende så är det en annan sak men jag tar tid på mig ibland. Jag har vid flera tillfällen sagt att jag inte är en sån person som andra människor tycker om, det är kanske inte riktigt sant men känslan kan finnas där då jag tycker det är svårt att bli en del av en grupp. Men sanningen är att jag kan vara lite av en acquired taste, du vet de där smakerna man vänjer sig vid och lär sig älska, för jag kanske inte är för alla men de som gillar mig brukar gilla mig ordentligt å andra sidan. Det är svårare när man är en introvert, särskilt om du samtidigt har lätt för att bygga murar och fly från situationer där du inte är riktigt bekväm. Jag tror att det är viljan att vara del i ett sammanhang, samt erfarenheten när det sammanhanget sviker som skapat en rädsla. För jag har en känsla att en del kan tycka att jag är svår att komma nära inpå så de vänder sig bort och letar någon annanstans. Kanske är det så att vissa är det bombastiska i en orkester och såna som jag är det som väcks ur tystnaden, när orkestern nästan tystnat och allt har en plats och en skönhet men vi kan inte höra dem båda på samma gång. Att i stora gäng blir jag den som försvinner men, i mindre sammanhang växer jag får luft under vingarna. Men jag älskar mina vänner, att jag har folk att vända mig till och att göra saker med men ibland så är vissa situationer som gjorda för att vara en del i ett sammanhang och där kan jag känna att jag går förlorad.

Folk har ju ibland en bild av att man vid en viss ålder ska vara färdig, färdig med vissa känslor, med osäkerheter, veta hur man ska föra sig i alla situationer. Men vi slutar nog aldrig att lära oss och att utvecklas. Svårigheterna kan göra det lättare att se vad man har och att se igenom andras masker för de är inte alltför olika våra egna.

Jag kämpar med den här texten för det är så svårt att formulera det jag vill ha sagt, att få fram vad jag menar utan att det missuppfattas, men kanske får det komma fram lite halvfärdigt och som en påbörjad tanke. Kanske är det där kärnan i allting ligger i oviljan att dela något jag inte tror är perfekt.

Och penseldragen blir ibland mörka och hårda, min bild av mig själv blandas ihop med eran och jag vet inte om det jag ser är mina egna förutfattade meningar eller någon form av sanning

en liten uppdatering

Hej kära bloggläsare. Självklart undrar ni vad som hänt sen sist?! Jag jobbar på att sluta prokrastinera, vissa dagar går bättre än andra men det går i rätt riktning på det stora hela i alla fall. Jag kan tipsa er iphoneanvändare om appen Way of life, du sätter upp ett antal mål (i gratisversionen ingår det tre) och varje dag påminner den dig om att fylla i om du uppfyllt målet den dagen. Det är ett bra sätt att motivera sig själv till att göra saker som annars lätt skjuts upp till det magiska imorgon. I övrigt så planerar jag att sälja min lägenhet och köpa en större, så hemnetknarkar som en tok och hänger alldeles för mycket på pinterest. Efter 5 och halvt år så känner jag att jag förtjänar ett riktigt kök, ett sovrum och ett badkar, helst i en lägenhet med 50-tals kök, snygg parkett och bra förvaring. Börjat läsa lite igen, inte som när jag var yngre men mer än förut iallafall. Gör fortfarande radio varannan vecka den hittar ni på radiojenkins.se och vår facebooksida hittar ni här. I övrigt så saknar jag skrivandet så förhoppningsvis kommer jag igång snart igen.

/Åsa

Till elitismens försvar

Jag gjorde för ett tag sen en pod om konsumtionen och vem som egentligen betalar, jag har tidigare bloggat om ämnet och jag bad i programmet om ursäkt för om jag lät elitistisk, men sedan på vår facebooksida så tog jag tillbaka det.

ursäktelitism

Detta är varför

Jag tänker att kanske har både elitismen och moralismen sin plats i utvecklingen. Det behövs en elitist som kräver att vi höjer nivån, för ja problemen med överkonsumtion, dåliga produktionsvillkor, miljöförstöring etc. kommer inte lösas av enskilda individer MEN om inte enskilda individer tar upp och ifrågasätter, ser till att frågan hamnar på dagordningen, får oss att skärskåda vårat handlade (ja i dubbel bemärkelse) så kommer inte frågan bli aktuell på en högra nivå, den nivå som verkligen har makten att förändra. Men kanske har också moralisten en plats, den som påpekar att det inte är individens ansvar utan att det ligger högre upp, den som påpekar att andra kan ha svårare att göra de val jag kan göra. Jag går gärna en del elitister och moralister till försvar för jag tycker att de är att föredra framför människor som är likgiltiga, som istället för att diskutera var ansvaret ska ligga inte bryr sig om ansvaret för någonting utanför dem själva. Vi behöver elitister, moralister, realister, pessimister och optimister alla dem har sin plats i att för utvecklingen framåt, det vi inte behöver är folk som bara rycker på axlarna och säger äh, varför ska man bry sig.

/Åsa

Om hur det onda kan följa cykeln utan att vara gynekologiskt…

Den uppmärksamma läsaren kan ha läst att min magvärk följt min cykel och det är därför och pga att man hittade en cysta på äggstocken andra gången jag var akuten som jag kopplat magontet till att vara gynekologiskt (och att det är placerat främst i nedre delen av magen) tydligen finns det logiska förklaringar där som att det bildas en gulkropp i samband med ägglossning som avger gulkroppshormoner och att de kan förstärka ontet, det fanns en till alternativ förklaring också men jag minns bara fragmentariskt vad han sa. Nu ska jag bara fortsätta äta saker som gör min mage missnöjd så att jag kan få svar på vad det är den reagerar på egentligen.

/Åsa

inga löften men en förhoppning.

Jag slutar med de falska löftena och säger istället att jag har en förhoppning om att komma igång att blogga igen, inga löften vi tar det som det kommer ok?

I höst har jag lovat att satsa på mig själv, lära mig hitta rutiner, att jobba på att få till mat, sömn, träning m.m. med mina jobbtider så är det ju inte det lättaste att hitta en rytm i det man gör men jag ska göra mitt bästa. Jag anmälde mig till en studie där man skulle testa kbt mot prokrastinering, jag uppfyllde kriterierna men de lottade bland alla som gjorde det och jag kom inte med. Men det hindrar inte att jag kan jobba på det ändå, jag är trött på förspillda chanser så jag ska jobba för att lära mig få saker gjort. Min nästa podcast planerar jag ska handla om just prokrastinering, det ironiska är att jag började skriva manuset till den två dagar efter förra podcasten och det är första podden jag inte prokrastinerat på väldigt länge. En sak jag prokrastinerade väldigt länge är ju det där med att kolla upp min mage och värken därifrån, men så till slut hände det jag har varit iväg till gyn och lärt mig att det i alla fall inte är gynekologiskt. Det är bra på ett sätt, dels endometrios är inget man vill ha, sen så är att utesluta en grej ett steg på vägen till att komma på vad som egentligen är fel. Nästa steg blir att kolla matintolleranser som glutenintollerans, vetemjölsallergi, mjölkproteinallergi etc.  jag hade dragit ner på mjölk- och mjölprodukter lite men har nu dragit upp det för att få korrekt resultat på de tester jag ska göra, tyvärr älskar inte min mage det men så får det vara ett tag.

Att jag ska satsa hösten på mig själv innebär också att jag alltså ska vara singel (ni kan alltså dra slutsatser om det som det står om två inlägg ner) bli ihop med mig själv och bli bäst på att göra mig själv lycklig.

Jag har också gått och blivit medlem i ett parti sen sist, får se hur pass engagerad jag blir till slut men det känns bra iallafall än så länge.

Vi hörs någon gång, kanske snart, kanske om lång tid ha det så bra tills dess/Åsa

Vad hände?

Hej kära blogg, ja jag vet att jag lovade ett längre inlägg och det ligger som utkast väntandes på att bli färdigskrivet. Men det var liksom så att jag jobbade på ett tåg (ok jag har jobbat på flera tåg) efter jag skrev sist och på det här tåget så var det en pojke som blev intresserad av mig och jag fick helt plötsligt lite ändrade arbetsuppgifter av min kära kollega den dagen för att jag och denna pojke skulle ha chansen att prata mer med varandra. Sen gick vi på en dejt, dejten gick bra och nu har jag varit borta väldigt mycket på sistone. Idag ska jag städa i ordning mitt hem för att denna pojke ska hem till mig och jag vill inte skrämma bort honom med mitt kaos så jag får helt enkelt försöka göra detta hem lite mer hemlikt och mindre kaosartat. Så jag kommer tillbaka men jag har så ont om tid just nu, eller jo mitt dygn har fortfarande 24 timmar som alla andras men jag prioriterar vissa saker med min tid helt enkelt och just nu är det inte att blogga massa.

Vi hörs/Åsa

Ack och ve så trött jag är…

Jag har ju som sagt tagit tag i det där med att byta vårdcentral och nu ska jag äntligen ta tag i det där med min förlamande trötthet det visar sig dock inte vara det lättaste. En halvtimmes telefontid på vilken det tutar upptaget hela tiden, ett bra telefonsystem vore önskat. Men imorgon försöker jag igen. Sov i Falun inatt, igår började jag vid 7.18 i Stockholm, åkte till Skövde, pass tillbaka till Sthlm obetald rast och sen upp till Falun. Efter att jag bytt om promenerade jag hem till Karin och Calle för lite kvällsfika, de hade sjukstuga och flyttkaos men det var trevligt att svänga förbi. Somnade rätt tidigt, innan jag hade hunnit klä av mig och borsta tänderna men dels hade jag varit förutseende nog och ställt väckarklockan och sen vaknade jag efter en timme, öppnade fönstret och gjorde mig iordning för att sova på riktigt. Men trots att jag sov ok inatt och att min tupplur när jag kommit hem blev lite längre än planerat så har jag varit helt slut här på eftermiddagen. Gjorde nyss lite nyponsoppa så jag fick upp energinivåerna något. Jag menar ska jag orka rädda världen så måste jag ha energi.

Nu ska jag göra middag och ta tag i ett annat lite längre blogginlägg som inte är av dagbokskaraktär/Åsan

Radio Jenkins

Jag nämnde ju någon gång i februari att jag skulle börja med redaktörskap i Radio Jenkins, nu har jag publicerat tre avsnitt och under morgondagen ska jag spela in det fjärde som ska publiceras på söndag. Varannan vecka jag och varannan vecka Joel som är den som startade podden för ett antal år sen.

Mina avsnitt hittills är

Våldtäktskultur och samtyckeskultur
Kaffepod
Könsroller, patriarkala system och internaliserat mans- och kvinnohat

I söndagens avsnitt ska jag prata om kroppssyn, självhat och sinnenas utvidgande.

Ni kan lyssna antingen via hemsidan eller t.ex. via itunes app podcaster.

/Åsa