Reflektioner om den värld som inte är den jag vill leva i…

I lördags var jag på motdemonstration. På andra sidan polisens piketbussar stod en samling sverigedemokrater, nazister, huliganer och annat folk med högst tveksamma åsikter och en grumlig människosyn. När jag klättrade upp på ett staket för att se bättre kunde jag läsa på en banderoll: “stoppa våldtäktsimporten”. Dagen innan så gick högerextrema omkring kring centralen och attackerade människor som råkar ha fötts med mer pigment, människor som i många fall fick lära sig ett annat språk än Svenska när de växte upp. Majoriteten av dem som attackerades är inte klara med att växa upp, de är fortfarande barn. Polisen pratade först om bråk och lönehelg, trots att det framgick att det var människor som rasifierades som var utsatta, det framgick av förövarna och det framgick av flygbladet de delade ut.

I lördags när den högerextrema demonstrationen var slut så blev motdemonstranter påhoppade på väg därifrån. Deras demonstration hade flera kända nazister, fascister, rasister m.m. Den innehöll banderoller med rasistiska budskap, den innehöll rasistiska tal. Den rapporterades om som asylkritisk, invandringskritisk, regeringskritisk. Hur ska vi som samhälle bekämpa något vi inte känns vid.

Medan icke-vita jagas, attackeras m.m. försöker de ljusskygga använda vita kvinnors kroppar som ett slagträ för att kunna sprida sitt hat. De pratar om att skydda sina kvinnor, kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld i alla tider. För att våra systrar och bröder med mer pigment, med en annan religion, med ett annat modersmål enligt dem inte har lika stor rätt till den markplätt på vilken vi huserar.

Vi har en humanitär katastrof nu, ett krig tvingar människor på flykt. En polariserad värld och extrema mängder våld tvingar människor att lämna det som en gång var deras trygghet. På grund av EU:s regler så kan de inte ta den säkra vägen via flyg utan åker på små gummibåtar över vattnet. De använder sina besparingar för att ta sig till säkerhet, men många kommer inte fram till andra sidan. Människor dör, inte bara i krigets Syrien utan på den flykt som ska ge dem en trygghet igen. Och det värsta är att vi skulle kunna stoppa det.

Jag säger inte att ord räddar någonting, ord utan handling är inte mycket. Men ord kan påverka fokus. Pratar vi flyktingkris eller humanitär kris, människor som flyr eller flyktingar. Pratar vi systemkollaps, eller stor utmaning. Det är lättare att hantera att människor dör om de blir flyktingfrågan, bilden på lilla Alan som dog på en strand kavlades ut i media överallt och helt plötsligt hände något. Saker sattes i rullning. Här var ett barn som dog, ett barn som skulle kunna vara någon vi känner. Men sen slocknade det väckta engagemanget. Vi tillät människorna bli en grupp, en grå massa, en stor grå massa och inte kan vi ta ansvar för alla dem. Flyktingfrågan är inte Sveriges ansvar. Det är lättare att skjuta ifrån sig flyktingfrågan, än människor på flykt. Det är lättare att skjuta ifrån sig en grå massa än bilden på det ensamma barnet, än en desperat förälder vars hjärta just gick sönder.

Så många pratar om ansvar nu. Men vad vi menar är olika. Medmänskligt ansvar. Ekonomiskt ansvar. Ansvar för en homogen kultur. Ansvar, ansvar, ansvar.

Media gör omskrivningar. Regeringen skapar hårda gränser och pratar om andrum. Högerextrema springer och misshandlar människor. Och allt tycks bli hårdare, mindre empatiskt.

Men ansvar skulle inte det kunna handla om att vägra betala EU-avgiften. Att kräva slopat transportörsansvar. Att konstatera att vissa gånger får man kavla upp ärmarna och hugga i. Satsa pengar och inse att det som kostar nu, kan bli en tillgång sen. Och även om det blir en ekonomisk förlust, så är det en mänsklig vinst. Vi kan gå förbi spegeln och se oss själva i ögonen.

Då hör jag åter röster om att vi inte har råd. Vi kan köpa bostäder för miljoner. Vi kan renovera kök och låta människor städa våra hem. Vi kan rädda banker. Vi kan sälja ut vin och sprit och varenda företag som staten äger och faktiskt drog in pengar på. Vi kan sänka skatter. Varje år kommer rapporter om att den rikaste procenten blir allt rikare. Den rikaste procenten äger mer än hälften av jordens alla tillgångar. Kanske ska vi vara ärliga till slut. Allt handlar om prioriteringar. Vi lever i en värld där kronor och ören många gånger är värt mer än människor, människor som svälter, människor som sprängs i bitar, människor som sjunker till havets botten. Ska vi ta ansvar så kan vi åtminstone var ärliga och ta ansvar för att det handlar helt om dem val vi gör.

Men jag önskar så att det var fler som ville att vi skulle göra våra val på andra grundvalar. Att ansvar innebar att sätta press på EU, på andra länder. Inte att köra ett race ner till anständighetens botten. Och jag hoppas att historien inte ska behöva upprepa sig för att människor ska öppna ögonen och se. Se att vi väljer den enkla vägen framför människor.

/Åsa

Att leva genom något annat

Ni vet när man tittar på en film eller läser en bok och man lever sig in i det de känner och upplever. Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut ur en biosalong och blivit chockad över att det är soligt för i filmen jag just såg spöregnade det. Även känslomässigt blir det så för mig, fast där handlar det nog mer om att kanalisera sina egna känslor genom fiktiva karaktärer. De senaste dagarna har jag intensivkollat på Hart of Dixie, jag blev magsjuk natten till torsdag och från ingenting är jag helt plötsligt på avsnitt 17 i säsong två. Så i senaste avsnittet så framkom det att huvudkaraktärens pojkvän varit otrogen och hon blev hjärtekrossad. Och jag säger bara satan vad jag grät, så mycket mer än hon vars hjärta faktiskt krossades där. Jag är nog sämst i världen på att ta tag i mins känslor, jag tillåter visserligen mig själv att känna mycket mer nuförtiden men jag är rätt bra på att låtsas som ingenting och bara fortsätta som inget har hänt. Senaste ett och halvt året har varit en känslomässig berg- och dalbana för mig när det kommit till relationer och jag har växlat mellan hopp och förtvivlan men kanske inte tillåtit mig att känna allt. Hur får man ut allt när man inte är van att känna? Jag har inte tid att köra seriemarathon jämt. Jag önskar att det här med livet, känslor och relationer kom med en instruktions- och regelbok, för det är svårt att lista ut allt på egen hand.

20131110-013902.jpg

Som ett litet tillägg så kan jag säga att min reaktion stärktes av att jag har en grej för den manliga motspelaren och för de som ett par.

/Åsa

Till elitismens försvar

Jag gjorde för ett tag sen en pod om konsumtionen och vem som egentligen betalar, jag har tidigare bloggat om ämnet och jag bad i programmet om ursäkt för om jag lät elitistisk, men sedan på vår facebooksida så tog jag tillbaka det.

ursäktelitism

Detta är varför

Jag tänker att kanske har både elitismen och moralismen sin plats i utvecklingen. Det behövs en elitist som kräver att vi höjer nivån, för ja problemen med överkonsumtion, dåliga produktionsvillkor, miljöförstöring etc. kommer inte lösas av enskilda individer MEN om inte enskilda individer tar upp och ifrågasätter, ser till att frågan hamnar på dagordningen, får oss att skärskåda vårat handlade (ja i dubbel bemärkelse) så kommer inte frågan bli aktuell på en högra nivå, den nivå som verkligen har makten att förändra. Men kanske har också moralisten en plats, den som påpekar att det inte är individens ansvar utan att det ligger högre upp, den som påpekar att andra kan ha svårare att göra de val jag kan göra. Jag går gärna en del elitister och moralister till försvar för jag tycker att de är att föredra framför människor som är likgiltiga, som istället för att diskutera var ansvaret ska ligga inte bryr sig om ansvaret för någonting utanför dem själva. Vi behöver elitister, moralister, realister, pessimister och optimister alla dem har sin plats i att för utvecklingen framåt, det vi inte behöver är folk som bara rycker på axlarna och säger äh, varför ska man bry sig.

/Åsa

Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Var kom alla vackra människor ifrån?

Jag vet inte om det är våren/försommaren, att jag trots sånt jag skrev om i förra inlägget är rätt livsglad just nu, men jag märker att jag kollar in folk rätt mycket just nu. Allt från en extra blick på stan eller kaféet till att människor jag träffar lite längre stunder väcker mitt intresse lite mer. Upptäckte att en kille på stan i London kollade in mig, han kan ju givetvis reagerat på att jag såg konstig ut/hade något i ansiktet etc. men till skillnad från tidigare versioner av Åsan så är det inte längre min första tanke.

För ett antal år sen så invigde Johan & Nyström sin konceptbutik, jag var där på invigningen och en kille sätter sig bredvid mig, presenterar sig och börjar konversera. Denna tidigare utgåva av Åsan tänker då inte att han tycker att jag ser trevlig/söt/snygg/charmig/intressant ut, utan hon tänker att oj, såg jag jag så ensam och patetisk ut. Som tur är var även denna Åsa smart nog att inse att det är skit att tänka så och tog sig ett snack med sin självkänsla och sitt självförtroende. Strax därefter var jag ute och åt middag med två vänner och jag berättade denna historia och sa att nä jag borde kanske testa detta med att dejta. Dagen efter det så var jag på en fest och där snackade jag med en kille en stor del av kvällen, när han gick så tog vi varandras nummer och bestämde att fika i veckan. Därefter så började jag snacka med den där snygga killen jag sett i rummet bredvid och vi pratade och så vidare till han följde med mig hem. Jag gick faktiskt på fika med första killen, men eftersom mina och Davids dejter ledde till att vi blev tillsammans så blev det inte så mycket dejtande den gången.

Nu funderar jag på att ge det en ny chans, jag är inte riktigt ute efter att bli tillsammans med någon riktigt än men vill gärna träffa folk och tänkte att det kan vara ett bra sätt. Men som ni förstår så är mina erfarenheter av detta ytterst begränsade. Så alltså hur gör man? Hur funkar sånt där? Måste rådgöra med någon mer erfaren på området. Vad har ni för tips? Jag är liksom rätt kass på sånt, är inte alltid den bästa på att läsa av folks intresse när det inte är väldigt tydligt (finns vissa luckor i programvaran och ibland dyker spår från tidigare versioner upp även i Åsan 3.0.)

Och hur kommer det sig att det helt plötsligt är så mycket vackra människor överallt, var kom de ifrån?

/Åsan

Om kontroll och bristen på densamma…

Tystnaden är total. Jag har varit trött, en trötthet som gör mig mindre uppdaterad på världsläget och debatter (utkasten har ökat dock). Mitt känsloliv leker berg- och dalbana också, ena dagen säger jag ja, ja, ja, andra nja, nja, nja och ytterligare andra nej, nej, nej. Det växlar och jag är inte förankrad i vilken del av mig som ska få styra. Jag har insett att jag är en trygghetsnarkoman, jag vill ha kontroll och många dagar är jag beredd att låta livet bara förbli detsamma bara för att då vet jag vad jag har. Men jag vill ju inte heller sluta utvecklas, jag vill leva och inte bara finnas så visst måste även jag ta risker. Så hur vet man om det är värt det? eller hur lär man sig att chansa och om det inte skulle vara det bara ha utökade erfarenheter. En del av mig vill veta precis hur allt kommer gå, men det är inte möjligt och skulle mest troligt vara trist som fan. Det är ju inte rimligt med detta kontrollbehov, rent intellektuellt vet jag ju att känslor inte är farliga, så hur lär jag mig att låta mig känna allt utan att rygga bakåt? Jag skulle vilja ha en hjärna som lugnar ner sig ibland inte bara skickar nya tankar, impulser och funderingar jämt, jag vill ha en ro som ibland är långt borta. Jag vill ta modet i handen och lämna rädslan hemma.

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Om rätten till någon annans kropp…

Jag ska inte skriva ännu ett våldtäktsblogginlägg nu (det skulle jag visst), jag tänker bara länka till systern till hon som blev gruppvåldtagen i sundbyberg och också skicka med en tanke. Vi förfäras av fallet i indien med kvinnan som blev våldtagen på en buss, kastades ur bussen i farten och sen slutligen dog. Vi förfäras över deras, kvinnosyn, över detta fall. Men ändå så är det så många av oss, som tycker att det är ok att säga att du som tjej ska ta en annan väg. Det finns mer än ett Bjästa, där våldtäktsmannen försvaras, där men han är ju en schysst kille en av oss används för att ogiltigförklara offrets upplevelser och återigen förstärka bilden av våldtäktsmän som den fula gubben som lurar runt hörnet. Istället för att inse att det inte syns på honom, det hörs inte på rösten, han går sällan i en blottarrock. Det är killar inte så annorlunda än de flesta du mött, kanske till och med någon du mött. Det handlar om makt mer än om kåthet. Det handlar om att vissa saknar spärrarna som gör att man inser att någon annans makt över sin egen kropp är viktigare än att du ska få makt över denna kropp.

Det kan vara vem som helst men ändå inte, de flesta killar som ligger kåta bredvid en sovande tjej slår bort tankarna, eller runkar tills tankarna lugnat sig. De flesta som går förbi en tjej en sen kväll och tänker att hon var het hon skulle vara något för mig  fortsätter gå. De flesta killar som har sex med en tjej som säger att hon fått ont och fått nog respekterar detta och avbryter. De flesta killar är inte våldtäktsmän, men det betyder inte att just den som är det inte kan vara vem som helst.

Men den retorik som säger att en tjej inte skulle gått den vägen, inte haft den kjolen, inte skulle ha druckit, inte flörtat.  Den är en förolämpning mot alla vettiga killar, den säger inte att det kan vara en av dessa hundra killar, den säger att alla dessa hundra killar är potentiella våldtäktsmän och att det är upp till tjejen att inte väcka odjuret inom honom.

Jag tror på tjejers rätt till sin egen kropp, till att själv få välja vad hon har på sig, vem hon flörtar med, hur mycket alk0hol hon dricker och fortfarande ha minst lika mycket rätt att till makten över sin egen kropp.

Jag tror på killars rätt att bli betraktade som anständiga människor, med kontroll över sina handlingar, med empatisk förmåga och som bara har sex med den som visar att hon vill. Jag tror att de flesta killar är anständiga människor och jag tycker att våldtäktsmännen är de som bör dömas för sina handlingar, inte alla killar, inte den tjej som haft fräckheten att klä upp sig, druckit något glas vin och gått ut för att ha roligt.

Vi som ett samhälle är smartare än så, vi är mer empatiska än så och vi är anständigare än så.

Här kan du läsa tjejens systers inlägg.

Här kan du läsa ett utmärkt inlägg om the myth of the boner werewolf

Och här kan du läsa om våldtäktskultur.

Nu blev det visst ett inlägg om våldtäkt igen, vad kan jag säga det där med att människor tar sig rätten till andra människor och deras kroppar upprör mig, det kommer det nog alltid att göra. Så visst detta ska inte bli en våldtäktsblogg men det var nog inte sista inlägget på temat.

Vuxenhet och den lilla rynkan

Apropå vuxenhet så räcker det inte med att köpa broddar man måste visst ha med sig dem också och det tar inte slut där man måste ta på sig dem också.

Sen i år köpte jag faktiskt julkort, men jag missade att få iväg dem får skriva såna nästa år då är jag trettio och officiellt vuxen.

Sen började jag nojja över rynkor när jag såg mig i spegeln såna som iofs mest beror på trötthet och torr hud. Och jag önskar att jag kunde lämna det vid att jag behöver dricka mer vatten, ta bättre hand om min hud och sluta sitta uppe sent vid datorn. Att i övrigt säga det gör mig detsamma. Jag vet att mitt utseende inte definierar mig, men det finns stunder då jag inte känner det. För ett helt samhälle säger att det spelar roll, en hel uppväxt säger att det spelar roll så även om jag sitter på vetskapen att jag inte definieras av hur jag ser ut så är jag inte alltid förvissad om sanningshalten i detta. Men ändå vet jag att oavsett hur jag ser ut så är jag densamma så hur kan det då spela så stor roll. Så vad jag önskar mest när det kommer till vuxenhet och mognad är inte främst att jag blir bättre på att använda broddar eller skicka iväg julkort. Det är en starkare förvissning om att det som är mitt skal inte definierar vem jag är trots att så många tycks hävda motsatsen.

Disclaimer

Missförstå mig rätt nu de flesta dagar tar jag på mig mina kläder utan särskild eftertanke, sätter upp håret i en hästsvans och går ut utan att vara särskilt brydd i hur jag ser ut bortom hel och ren. Andra gånger upplever jag det här med utseende som en rolig lek och det är något kul. Men det finns dagar där jag kan haka upp mig, då utseende varken är roligt eller bara ett konstaterande att jo men när du säger det så har jag ju ett utseende, utan dagar då det ses fel och där jag låter värdera mig i hur jag ser ut.