Tankar som nästlar sig in ens hjärna och hur en bryter påverkan

Jag har funderat lite på det där med utseendenormer och fixering på sistone. Jag ägnar ganska lite tid åt mitt utseende för det mesta, men är absolut inte obrydd. Faktum är att jag märkte en sak nyligen. Jag skaffade pinterest nyligen. Där pinnar jag allt möjligt, inredning, elefanter, kläder, frisyrer och smink. Och för mig som inte brukar läsa tjejtidningar blev en sak tydlig. När jag tittade på och la upp alla dessa bilder på vackra ansikten så kände jag mig så mycket lättare ful (självklart inte bara därför). Att de var ganska mycket snyggare än mig var en petitess i sammanhanget jag ser vackra människor lite hela tiden. Det som påverkade mest är nog det faktum att det recenserande, rangordnande etc. trycker på det faktum som hela vårt samhälle tycks tycka att utseende är viktigt. Och ju viktigare det blir för oss desto lättare blir det att när man tittar sig i spegeln börja skärskåda och recensera sig själv. Detta sker varje dag. Men om man ständigt konsumerar populärkultur så är det lätt att missa vad som händer i hjärnan. Om man inte tittar på sitt samhälle med en analys så blir det ännu svårare. Därför tyckte jag att detta inlägg av Tuva Minna Linn var så intressant.

Det är så lätt av missa den här påverkan den nästlar sig subtilt in i våra hjärnor. Det är oerhört lätt att tänka att det faktiskt är ens näsa det är fel på och inte sättet på vilken man betraktar den. Så mitt bästa tips till unga osäkra tjejer är, skaffa en analys. Det är även mitt bästa tips till vuxna som vill ändra synen på sig själva eller hjälpa unga osäkra tjejer och killar, ta på lite olika glasögon och betrakta världen igenom.

/Åsa

Advertisements

Om ett debattklimat som gör att folk både får och orkar komma till tals.

I förra veckan skrev My Vingren ett debattinlägg på aftonbladet om hatet mot feminister, hon hade några dagar innan skrivit ett mycket uppmärksammat blogginlägg om de hot hon har fått som aktiv offentlig feminist.

Något intressant som där blev tydligt är det här att från det här “Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” så verkar vi ha gått mot “Jag delar inte dina åsikter och jag ska döda dig för att du framför dem” för oavsett hur man själv tolkar världen, patriarkat eller inte patriarkat, könsroller håller tillbaka och begränsar oss eller vi behöver tydliga könsroller så borde man väl ändå anse att hot mot ens motståndare är fel. Men det är inte vad som visar sig i kommentatorsfält efter kommentatorsfält, en stor del av kommentarerna på debattartikeln går direkt på åsikten “men om inte feministerna vore så dumma” etc. istället för att jag håller inte med om dina åsikter men du har rätt debattklimatet är inte ok. Jag har tidigare skrivit om det där med debattklimat i inlägget pragmadialektik, debattklimat och konsten att lyssna. För att så många som möjligt ska orka uttrycka sina åsikter så behöver vi ha ett klimat i vilket folk inte ifrågasätter om de kommer orka reaktionerna, för reaktionerna är alldeles för ofta inte på vad som uttrycks i det aktuella tillfället utan på vad andra som sätter en liknande titel på sig någon gång har sagt. Och självklart förstår jag att långt ifrån alla beter sig så här eller tycker det är ett ok beteende. Men det behövs nog att foten sätts ner ordentligt nu, bara för att det sägs på internet är det inte på låtsas. Jag är lika riktig när jag knappar ner det här på min dator som jag är om du skulle se mig öga mot öga och jag är inte mer riktig än någon annan. Visst vissa trollar, men vi är alla riktiga personer bakom varje skärm och som sådana så tjänar vi på att behandla varandra med respekt. Men jag tror inte det hjälper att säga kan inte alla bara vara snälla mot varandra. Jag tror vi behöver bättre digitala lagar, vi behöver diskussioner om debattklimat, vi behöver politiker som tar tag i dessa frågor och vi behöver ett polisväsende som inte arkiverar anmälningar om hot på nätet i en hög utan som sätter in det i ett sammanhang och ser att det är frågor värda att ta på allvar.

//Åsa

om normer

Idag blev jag lite extra medveten om det där om hur vi omedvetet påverkas av ideal. Jag har haft en dag där jag bara gått omkring hemma, så när jag inte hittade min bh när jag skulle klä på mig imorse gjorde jag ingen större ansträngning för att hitta den. Jag älskar underkläder eller främst bh:ar men man tycka att en dag hemma utan bara kan vara skönt.  Men så var jag iväg till mataffären nyss och jag märkte hur jag liksom drog ihop jackan, det handlar alltså om cirka 6 minuter enkel väg men jag blir liksom obekväm. Jag har alldeles normalstora, varken små eller stora och hyfsat fasthet, men det är liksom det där med att om man lämnat tonår och lämnat brösten utan ingrepp så får de inte riktigt samma form och fasthet utan en bh. De rör på sig om än lite och tydligen är det inte accepterat för jag tror inte att jag annars skulle bry mig.

Men att jag skriver detta har inte så mycket med bröst som med värderingar att göra, det är hur vi utan att vara medvetna om det kan vara så otroligt påverkade av hur vi förväntas vara. Jag är sån som rakar mig ibland och låter bli ibland, jag kan gå ut i shorts eller klänning på sommaren med orakade ben eller armhålor, men jag är alltid medveten om det när jag har ett linne eller sitter ner bland folk i en park.

Man kan så lätt inbilla sig att man är ganska opåverkad av de bilder man har kring sig, men alla reklambilder, tv-program, tidningar, folk runt omkring dig och så vidare lämnar ett avtryck. Och om dessa bilder hela tiden ser ut på ett sätt så behövs det inte sägas du vet vad som är accepterat och vad som inte är det. Men du blir medvetet medveten om det på riktigt först den där dagen du bryter mot den där normen.