En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Advertisements

En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa