Livet…

Ibland när man är osäker och känslorna far fram och tillbaka så har det sina anledningar. Det jag hade hoppats på blev inte. Jag fick mitt hjärta krossat igen, trots att jag bett honom vara försiktig med det. Vissa människor blir kanske aldrig redo, jag vet att det inte görs av elakhet, men däremot av obetänksamhet. Jag har insett att även om det alltid finns en del av mig som kommer vara rädd när känslor är involverat så är jag redo att försöka ändå, för jag faller, jag reser mig upp och jag är redo att göra saker även när jag inte riktigt vågar. Att inte leva på grund av rädslan skrämmer mig mer än något annat. Så jag grät några dagar, jag kommer vara besviken längre men jag reser mig upp och fortsätter gå. Så det jag tar sats mot blir något annat men jag ska ändå göra massa sånt jag inte vågat, se till att få lite mer utveckling på det dära livet.

Jag hoppas att du en dag vågar leva, hittar ett sätt att få kontakt med dina känslor, alla dina känslor och hittar ord för dem. Livet är bättre när man vågar blunda och hoppa.

Jag går vidare och jag går längre, tiden går och jorden snurrar runt sin egen axel och runt solen oavsett vad jag gör, så jag bör fortsätta innan allt annat förändrats men inte jag.

/Åsa

Advertisements

Om kontroll och bristen på densamma…

Tystnaden är total. Jag har varit trött, en trötthet som gör mig mindre uppdaterad på världsläget och debatter (utkasten har ökat dock). Mitt känsloliv leker berg- och dalbana också, ena dagen säger jag ja, ja, ja, andra nja, nja, nja och ytterligare andra nej, nej, nej. Det växlar och jag är inte förankrad i vilken del av mig som ska få styra. Jag har insett att jag är en trygghetsnarkoman, jag vill ha kontroll och många dagar är jag beredd att låta livet bara förbli detsamma bara för att då vet jag vad jag har. Men jag vill ju inte heller sluta utvecklas, jag vill leva och inte bara finnas så visst måste även jag ta risker. Så hur vet man om det är värt det? eller hur lär man sig att chansa och om det inte skulle vara det bara ha utökade erfarenheter. En del av mig vill veta precis hur allt kommer gå, men det är inte möjligt och skulle mest troligt vara trist som fan. Det är ju inte rimligt med detta kontrollbehov, rent intellektuellt vet jag ju att känslor inte är farliga, så hur lär jag mig att låta mig känna allt utan att rygga bakåt? Jag skulle vilja ha en hjärna som lugnar ner sig ibland inte bara skickar nya tankar, impulser och funderingar jämt, jag vill ha en ro som ibland är långt borta. Jag vill ta modet i handen och lämna rädslan hemma.

/Åsa

En bra dag och tankar kring en massa dagar som inte är fullt så bra….

Idag har jag haft en fin dag, jag sov hos David inatt och efter frukost och dusch så åkte jag till slussen där jag mötte upp Niklas och Tove för ett besök på fotografiska och Nick Brandt-utställningen. Efter en bra stund i kö så kom vi in och fick gå på toa och äntligen börja trängas där inne. Bilderna var fantastiska och alla elefanter, gud vad jag älskar elefanter (men aldrig är det någon som ger mig en elefantbebis). Vi tittade runt på de andra utställningarna lite och gick sen tillbaka till slussen och åt en sen lunch på tacobar. Därefter träffade jag min Emman som varit borta i Arvika och innan dess jobbat som en tok, vi fikade på Drop Coffee och tog en lång promenad innan vi skildes åt. Vi ska var extra duktiga på att umgås den kommande månaden för sen åker hon upp till riksgränsen för att jobba på ett hotell där till någon gång i maj.

Jag har dock insett att jag inte mått så bra på sistone, jag har känt mig otroligt ensam.  En nackdel med att ha få med nära vänner är att om någon av dem försvinner så blir det väldigt märkbart. En av mina närmaste vänner, vet jag inte om hon är min vän överhuvudtaget längre och jag kan inte säga exakt varför det blivit så, men det är som om någon plockat ut en pusselbit och lämnat ett tomrum. Jag har ju flera kompisar, men just vänner som jag delar saker med och tillåter komma riktigt nära har det varit sämre med. Emman, Anette, syster och David är väl dem jag pratar mer med (eller så har det varit) och inte ens där alltid. Sen har jag känt en del press då jag haft väldigt ont om pengar i och med att jag jobbar halvtid och varit sjuk och jag har inte riktigt klarat av att betala tillbaka pengar jag har lånat och haft svårt att gå runt och samtidigt så har anledningen till att jag är tjänstledig inte fungerat, jag märker ju att jag är smart och fattar men ändå får jag mig inte att göra det jag ska. Det är som en enorm inre press att jag ska lyckas perfekt och annars är det ingen idé. Jag kan märka det även när det kommer till bagatellartade saker som ett spel, jag laddade ner reversi till min nya jobbtelefon och jobbade mig upp från jättelätt till svår nivå, men när jag började förlora på svår nivå gick jag ner till medium igen där det ibland ser ut såhär.

För på svår nivå behöver jag ibland nöja mig med detta och ve och fasa ibland förlorar jag

Det är rätt absurt att jag inte kan tillåta mig få vara en medelmåtta inom något utan om jag inte kan göra ett perfekt resultat så låter jag bli, jag gör alltså ingenting. Och det är ju inte hållbart det vet jag ju, för i mitt fall innebär mitt prokrastinerande och undvikande av presterande att jag inte kommer någonstans, jag står och stampar på samma ställe och jag gör det på ett sätt som får mig att må dåligt. Men ändå klarar jag inte riktigt att berätta hur det är utan oftast säger jag att det går bra. Jag känner att jag behöver hitta ett sätt att jobba med det här, jobba dels med min självkänsla och mitt självförtroende men också specifikt få hjälp med prokratstinerande och de känslor jag får kring mig själv. Jag är trött på att falla tillbaka i något där jag ifrågasätter mig själv så mycket för det har varit lite bättre periodvis men så faller jag igen. Jag ställer mig frågor som om jag är en dålig människa, säger att jag inte är en sån som andra människor gillar. Och mitt ickepresterande får mig att ifrågasätta om jag kan något överhuvudtaget. Jag måste hitta ett sätt att få många fler dagar att kännas som bra dagar och att vända spiralen uppåt igen.

Hur vi lär oss värdera utseende och vikten av kanske värdera även andra saker…

http://fitnessguru.se/osa/26137-hur-vi-laer-oss-vaerdera-utseende-och-vikten-att-kanske-vaerdera-andra-saker-ocksa

Publicerat 29/3-11, lägger även till tipset om denna text som tar upp problemet på ett utmärkt sätt: http://www.smh.com.au/lifestyle/dont-dumb-girls-down-20110829-1jh86.html

När jag var liten fick jag då och då pengar av okända tanter och farbröder på bussen, detta ”för att jag var så söt” min syster som är fyra år äldre hatade mig då. I efterhand ser jag beteendet som rätt sjukt, för även om de säkerligen menade väl så kan jag ifrågasätta vilka signaler det sände ut egentligen. För allt vi säger och gör vittnar om någonslags grundläggande värderingar, det befäster eller provocerar normer. Allt mellan att något benämns som bögigt, tjejigt att vi hela tiden berättar att någon är söt men inte att den är rolig, smart, underbar etc. sänder ut signaler om vad som anses rätt och fel, önskvärt och inte önskvärt. Så i handlingen att ge mig pengar, eller att gratis ge mig de vykort man egentligen sålde bara för att jag var så söt, så säger man att det är en önskvärd egenskap att vara söt, något som man som tjej ska sträva efter.

Min farmor kommenterade gärna kroppar och utseenden, hon menade nog inget illa då hon var en trevlig dam och mycket grundade sig nog i hur hon själv kände kring utseende och kroppen men likväl blir det lätt fel. När min syster kommit tillbaka efter sitt utbytesår i USA hade hon gått upp en del i vikt, farmor sa till någon väninna så att syster hörde det att när Ullis kom hem från USA såg hon ut som en spärrballong. Hon sa även så syster hörde det, ja Åsa är mitt sötaste barnbarn, ja du är ju söt du också. Tror ni hon kände så. Det många inte inser är att små kommentarer lämnar stora spår, det är inte bara att man är söt eller inte söt det är all värdering som ligger i orden. För ord som söt, smal, har inte bara denotationer alltså en faktiskt betydelse utan även konnotationer som är de värderingar som vi lägger i ett ord.

Ibland har jag ett ideal och en dröm om en värld med mindre ideal eller kanske snarare en med flera accepterade ideal. Där kanske det viktigaste vi strävar efter med våran kropp är att den ska vara frisk och stark och bära oss väl genom livet och sen får det där med hur kroppen ser ut komma i andra hand. Fast visst vill jag ha en snygg, smal och vältränad kropp, men när det kommer till kritan så vill jag mest av allt att den ska vara frisk, stark och bära mig väl genom livet, det vill nog de flesta men problemet är att det glöms bort när man är frisk.

Min tanke är nog i alla fall den att det vore bra om det där med kroppar och utseende inte blev så laddat, om inte begreppen kring det laddades med så mycket värderingar. Kanske om vi såg kroppen som lite mera av en vän så skulle vi ta hand om den bättre utan att tänka så många dumma tankar om den. Man vill ju vara snäll mot sin vän och varken att övergöda den eller att svälta den är särskilt snällt. Inte heller att tvinga den till sånt som den vägrar eller att låta den passiviseras i en soffa. Men istället så blir kroppar något vi dömer och bedömer, något som ska granskas och tyglas och lyckas vi inte med det så straffar vi den.

När jag var yngre så bedömdes jag ofta efter hur jag såg ut, jag fick höra massor med kommentarer till mitt utseende. Jag fick veta att jag inte skulle kunna äta så för evigt för då skulle jag gå upp i vikt, jag fick höra hur smal jag var. Jag har aldrig haft några ätstörningar men nog har jag bedömt min kropp mycket. Jag har även tyckt att jag inte behövde träna för jag var ju redan smal, för det som förmedlades var inte glädjen över att träna, röra på sig och att vara frisk. Jag har skrutit med att jag fick in handen under revbenen, för att vara smal var ju bra och det sades inte att man borde ha muskler där som gör att man inte kan göra så.

Självklart ska man kunna ge en komplimang utan att det är fel, men ibland kanske vi ska tänka på att ge komplimanger även för sådant som inte är kopplat till utseende. Och självklart ska vi kunna säga till när vi tycker att någon behandlar sin kropp fel, men vi kanske ska tänka på hur och med vilka motiv vi säger det. Ofta är det ju hälsa så varför inte rikta in det på det.

För det kan ju inte vara rätt att det finns ett enda ideal, en mall som du ska rätta dig efter oavsett hur din kropp ser ut vad dina förutsättningar är och vad du själv vill. Jag såg en kommentar på Elsa Billgrens blogg som löd något sånt här: ’Vad roligt att du vågar vara tjock’ i min värld är inte Elsa tjock utan kurvig, hon äter det hon vill utan att frossa och simmar då och då, hon verkar må bra och trivas i sin kropp så vad är då poängen med att kommentera, hon håller vikten bra och trivs och när man kommenterar så där så blir det som att tvinga på någon sina värderingar.

Det skulle vara så skönt om vi hade det så att man fick trivas oavsett om man var smal, muskulös, kurvig, senig etc. om det som sades om andras kroppar sades av omtanke och inte av en önskan att få in en till i fållan. Då skulle det vara så mycket lättare att veta att den som försöker förändra sin kropp gör det av sin egen vilja och inte bara av vilja att passa in i det ideal som råder där den befinner sig nu.

Söta Elsa

Några som skriver bra om det där med synen på utseendet och på vilket sätt vi bekräftar det är Helt Kokko
En föredetta anorektiker som pratar så bra och fint om det och allt som hör till är Tuva Minna Linn lyssna gärna på ljudklippet hon pratar bra och blandar det med vacker musik

Till alla duktiga flickor

Du är bra som du är, du måste inte prestera för att vara värd något. Ingen tackar dig för att du kör slut på dig själv innan du nått 35 års ålder. Du måste prioritera, bestäm dig för en högst två grejer att vara sjukt bra på och tillåt dig vara medelmåttig inom något annat. Tänk dig att ditt liv, din tid, din energi är ett cirkeldiagram, får något ta mer plats så naggar det på något annat, du kommer inte undan. Det är ingen annan som kräver perfektion av dig, det är bara du och du är den med makten över dig själv så du kan ändra på det. Förresten så gillar vi människor inte det perfekta, vet du varför? För vi kan inte identifiera oss med det.

Sen om du tycker att alla andra verkar ha allt och ha så perfekta liv så har du fel, du vet inte allt och de använder precis som du fasaden som ett skydd. Våga släpp garden och våga göra misstagen, världen finns kvar precis som innan. Våga be om hjälp och våga erkänna när du är svag, du får mer stöd än du tror.

Du är fantastisk! Du kan åstadkomma och vara så mycket. Men du kan inte vara bästa mamman, vännen, dottern, flickvännen, kollegan, snyggast, smartast, i full kontroll, med ett perfekt hem, perfekta kläder och perfekt kropp på samma gång. Du måste börja lyssna på ditt inre, vad vill du och vad vill du allra mest. Glöm vad du tror förväntas av dig, fundera på vad du vill och varför du vill det. Välj! Välj vad du vill göra, vem du vill vara och var medveten om varför du vill det. Skratta, känn glädje, älska dig själv, vet ditt värde, var din egen bästa vän och gråt om du behöver det.

Försök inte vara allt på en gång, utan njut av det du är. Ta till vara på det du har. Kom ihåg, du duger, du är värdefull och det är inget du behöver bevisa utan det bara är så.

/Åsa

20110909-230510.jpg