Uppdateringar om livet…

Hej kära försummade blogg, jag har börjat arbete med att bättre kategorisera och tagga inlägg, ska snart börja jobb med att faktiskt skriva inlägg 😉 detta är en början.

Jag har gjort något jag tänkt länge nu, skickat iväg papper för att byta vårdcentral, jag har ju inte skrivit klart inlägget om Åsan och sjukvården som ligger som utkast, men man skulle utan att överdriva ett dugg kunna påstå att jag har lite svårigheter med att söka vård. Dessa svårigheter har inte blivit bättre av att jag känt typ noll förtroende för den vårdcentral jag går hos, men nu ska jag försöka ta tag i dels min problematik med cystont och den berömda tröttheten jag har nämnt här ibland och då är ett första steg att byta till en vårdcentral som jag kan tänkas gå till. Jag hade överliggning malmö från igår till idag, en tur där man kommer rätt tidigt till malmö och efter en stunds läsande så begav jag mig ut på stan och stack in på camperbutiken som låg där och som tyvärr har begärts i konkurs, köpte ett par skor på 60% rea iaf. Sen vandrade jag vidare till Solde där jag fikade lite och pratade med han som jobbade där. Efter ett tag kom min kompis Tuva som bor i malmö och som jag inte träffat på år dit och vi fikade lite till och vandrade sen ut i Malmö, promenerade omkring, njöt av omgivningarna och pratade en massa. Det är roligt hur det är med vissa människor man kan inte ses och knappt höras på år men så när man väl ses så är det på sätt och vis som om det vore igår. Kom tillbaka till hotellet vid strax efter åtta, åt lite mer, drack lite te, chattade och skypade och sov sen. Gick upp strax innan fyra imorse, gjorde mig en macka och sen började jag för dagen. Slutade visserligen strax efter tio, men det är hopplöst för jag vaknar liksom inte upp efter min tupplur så hela dagen försvinner, dessutom måste jag in och sova på jobbet då jag har jour från 5 imorgon, men efter det så har jag ledigt i dagarna tre.

Imorgon flyttar syster med familj upp till Stockholm på riktigt, vilket är kul gillar att ha dem på nära håll. I tisdags träffades jag och syster på söder och åt indisk, fikade och snackade en massa innan hennes jobb, förutom det faktum att jag tappade bort mitt sl-kort så var det väldigt lyckat (och Åsan gillar att ha kortet registerat och sl:s förlustgaranti då vilket innebär att jag har reskassa några dagar men sen får ett nytt kort). Förhoppningsvis blir det fler såna kvällar och kanske picknickar etc. framöver, jag som är väldigt dålig på att ha tillställningar har till och med planerat en grillfest här snart. Sen har ju parkteatern kommit igång igen så planen är ju att se kåldolmar och kalsipper bland annat.

Annars så var Jonas i Sverige nyligen, vi umgicks lite när han kom och lite innan han åkte hem igen, var väldigt trevlig men tror att det förvirrade min stackars hjärna lite, jag önskar att människor, relation och känslor var lätta saker där allt är rationellt och logiskt men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Men jag funderar lite på vad jag behöver göra för att få mer kontroll över situation än vad jag har just nu, jag vet på sätt och vis men det är fan inte lätt. 15 år och säga att jag trivs med dig som med ingen annan, jag kan prata med dig som med ingen annan och jag tycker sjukt mycket om dig och just därför så kan jag inte se eller prata med dig, eventuellt är det ett val jag behöver göra för ett tag men så jävla svårt och hjärtekrossande. Men man kan inte ta tag i människor åt dem och just det här mellantinget tar sönder mig och jag måste göra val som håller mig hel, för jag kan däremot välja hur jag själv tänker och agerar och jag är ansvarig för att ta hand om mig själv på bästa sätt.

Nu ska jag rycka upp mig igen och fixa mig någon middag, ska försöka att blogga lite till och lyssna gärna på podcasten http://radiojenkins.se

/Åsa

Advertisements

Livet…

Ibland när man är osäker och känslorna far fram och tillbaka så har det sina anledningar. Det jag hade hoppats på blev inte. Jag fick mitt hjärta krossat igen, trots att jag bett honom vara försiktig med det. Vissa människor blir kanske aldrig redo, jag vet att det inte görs av elakhet, men däremot av obetänksamhet. Jag har insett att även om det alltid finns en del av mig som kommer vara rädd när känslor är involverat så är jag redo att försöka ändå, för jag faller, jag reser mig upp och jag är redo att göra saker även när jag inte riktigt vågar. Att inte leva på grund av rädslan skrämmer mig mer än något annat. Så jag grät några dagar, jag kommer vara besviken längre men jag reser mig upp och fortsätter gå. Så det jag tar sats mot blir något annat men jag ska ändå göra massa sånt jag inte vågat, se till att få lite mer utveckling på det dära livet.

Jag hoppas att du en dag vågar leva, hittar ett sätt att få kontakt med dina känslor, alla dina känslor och hittar ord för dem. Livet är bättre när man vågar blunda och hoppa.

Jag går vidare och jag går längre, tiden går och jorden snurrar runt sin egen axel och runt solen oavsett vad jag gör, så jag bör fortsätta innan allt annat förändrats men inte jag.

/Åsa

Jag är en blödig jävel…

I alla fall periodvis så kan sorgliga saker, eller någon som bara gör något fint verkligen få tårkanalerna att jobba. Oftast använder jag mig av en eufemism för det och hävdar att någon hackar lök, att det blåser grus i ögonen etc. som att känsloyttringar vore av ondo. Därför tycker att blixas inlägg är intressant, jag är ju inte heller någon särartsfeminist men jag ser tendenser ibland att man liksom för att markera att man inte är det och kanske pga påverkan av att det manliga är norm ser med någonslags förakt på det som traditionellt förknippats med kvinnor. Men jag ägnade flera år åt att försöka förtränga känslor och jag har lärt mig att det är fan inte nyttigt. Att titta på självmordsstatistik* eller på medelålders män i min närhet säger mig att det är fan inte nyttigt. Men trots att jag vet detta så fortsätter jag använda dessa eufemismer som om att bli berörd vore något dåligt.

Saker jag har gråtit till nyligen:

Det här klippet från 4 bröllop och en begravning är så fint och sorgligt och berör mig varje gång.

Jag läste på Lottens blogg om Nicholas Winton som strax innan andra världskrigets utbrott såg vad som var på gång och räddade massa barn till england och när jag avslutade läsande av blogginlägget med att se youtubevideon i slutet så började tårkanalerna att jobba igen. Här kan ni läsa om det och se klippet.

Självklart vore det inte heller nyttigt om jag gick omkring och grät hela tiden, mest för att det skulle vara ett ganska tydligt tecken på att jag inte skulle må bra. Men att ha ord för känslor, kunna känna dem, särskilja olika känslor från varandra och att kunna prata om saker är av godo och något jag bör bli bättre på inte skämmas över.

*apropå sån statistik så kan jag säga att viss diskrepans i totala antalet självmord mellan länder kan bero på hur det rapporteras, drunkning/självmord, råkade trilla in i snara/självmord, överdos/självmord etc.

Om kontroll och bristen på densamma…

Tystnaden är total. Jag har varit trött, en trötthet som gör mig mindre uppdaterad på världsläget och debatter (utkasten har ökat dock). Mitt känsloliv leker berg- och dalbana också, ena dagen säger jag ja, ja, ja, andra nja, nja, nja och ytterligare andra nej, nej, nej. Det växlar och jag är inte förankrad i vilken del av mig som ska få styra. Jag har insett att jag är en trygghetsnarkoman, jag vill ha kontroll och många dagar är jag beredd att låta livet bara förbli detsamma bara för att då vet jag vad jag har. Men jag vill ju inte heller sluta utvecklas, jag vill leva och inte bara finnas så visst måste även jag ta risker. Så hur vet man om det är värt det? eller hur lär man sig att chansa och om det inte skulle vara det bara ha utökade erfarenheter. En del av mig vill veta precis hur allt kommer gå, men det är inte möjligt och skulle mest troligt vara trist som fan. Det är ju inte rimligt med detta kontrollbehov, rent intellektuellt vet jag ju att känslor inte är farliga, så hur lär jag mig att låta mig känna allt utan att rygga bakåt? Jag skulle vilja ha en hjärna som lugnar ner sig ibland inte bara skickar nya tankar, impulser och funderingar jämt, jag vill ha en ro som ibland är långt borta. Jag vill ta modet i handen och lämna rädslan hemma.

/Åsa

En liten text om att hålla sig tillbaka av rädsla…

De saker jag vill ha mest lockar och skrämmer som inget annat på samma gång. Tanken på att flyga, på att sväva på att leva, rädslan för att falla, att störta. Alltför många gånger har rädslan tagit tag i modet ryckt det från klippkanten och sagt “visst är det härligt att flyga, men tänk om du störtar vem ska fånga dig då.” Men kanske är det realistens roll att inte bara säga tänk på att du kan göra dig illa, utan tänk så mycket du kan få uppleva om du vågar och tänk att allt förblir som det var om du backar från den där klippkanten igen. Tänk visst vill du leva på riktigt och visst finns det dem som kan tänka sig fånga dig om du faller. Så tänk inte, våga, hoppa, flyg, känn luften under vingarna och lev. Låt dig bara vara och lev.

20130220-152754.jpg

Belfast

Ja jag vet att det varit segt med bloggandet, dels så har jag varit så fruktansvärt trött (sådär så jag drabbas av någon förvirringsdemens som är skrämmande) men så är det alltid så om jag kommer av mig med bloggandet en period det är svårt att komma igång igen.

Förra torsdagen tog jag ju ett plan till Dublin och efter ungefär två timmars bussresa därifrån så var jag framme i Belfast, där vandrade jag omkring, fikade och så i några timmar innan Jonas slutat jobbet. Hade problem med att jag först köpt en defekt adapter och sen när jag köpt en fungerande så visade det sig att min uråldriga applesladd fått glapp men som tur är klarade sig batteriet tills vi fått tag i varandra, jobbigt annars (eller jag hade backup iofs). Vi tog min väska, skaffade oss en taxi och åkte hem till Jonas där vi beställde indisk take away och tog det lugnt och bara umgicks med varandra. Tittade på första avsnittet av Dancing on the edge, bra tv-serie borde komma till Sverige men känner jag mig själv rätt kommer jag ha råkat se hela innan den visas på svensk tv.

På fredagen så stack vi ut på en liten biltur som tog oss till espresso elements för ganska bra kaffe med Belfast-mått och när vi varit hos Jonas en stund tog vi oss till en tågstation och hoppade på ett tåg till Helens bay där vi promenerade omkring någon timme, var en liten sneak peak på det vackra landskapet som ön har att erbjuda.

IMG_9503

IMG_9524

IMG_9513

IMG_9521

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Därefter satte vi oss på ett tåg tillbaka in mot Belfast och letade därefter upp en trevlig restaurang där vi intog kvällens utmärkta middag, förrätt, huvudrätt och ett utmärkt vin och ingen plats för dessert, mycket trevligt och mysigt.

IMG_9533

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På lördagen så promenerade vi till St George’s market och handlade mat till frukost och middag, var nere en sväng på stan och handlade lite klänning, skor och choklad och sen till Jonas för middag och därefter ut för att träffa hans vänner på en pub, tyvärr var pub-valet inte det bästa och hans vänner var pepp på att röra sig vidare men vi inväntade andra och de uppskattade tydligen stället mer än oss så vi kom aldrig vidare och istället så avrundade vi kvällen lite tidigare. Jag är lite så att jag antingen vill ha ett ställe där man kan ut och dansa eller en pub där det går att sitta och prata och detta var en pub med en decibelnivå över svenska godkända nivåer och inget dansgolv direkt. Ingen hit när man är bland nya människor alltså, särskilt när man kan tycka att det är lite svårt även där man kan prata med dem får hoppas att vi lyckas bättre nästa gång jag är Belfast.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På söndagen så var vi till Ulster museum och till botaniska trädgården där, tanken var att vi skulle gått till ett kaffeställe och dricka god chemexkaffe också men det var ju så att min hjärna hade gjort en felkoppling och trots att jag läste saturday så tänkte jag på något sätt sunday så vi missade det, men museibesöket var trevligt och vi hade en bra idé. Blev liten sväng in till stan efteråt och sen blev det återigen lite take away hos Jonas och lite choklad från besöket på hotel chokolat, därefter satt vi och pratade en del om lite allt möjligt och om framtiden och såg sen andra avsnittet av Dancing on the edge och sen blev det måndag där jag var ensam, gjorde mest ingenting och sedan åkte hem till Sverige där allt är lite modernare, med varmt vatten i alla kranar, tryck i vattenledningarna, där mögel och kondens i husen inte är obligatoriska tillbehör och där sängen var mycket ensammare men där jag tycker att skype är bästa uppfinningen någonsin.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och Belfast ni får bli bättre på kaffe för jag tänkte komma tillbaka för hälsa på och då måste ni ju ge mig gott om anledningar att gilla staden och inte bara vissa av deras invånare som herrn nedanför och Belfast när vi ändå pratar förbättringspotential så kan ni väl se över det där med antalet regndagar och om det inte är dags att dra ner på dem, eller är ni rädda att det också skulle orsaka kravaller och ungdomar som säger alltså det är som man förkastar allt brittiskt?.

IMG_9540

/Åsa

Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Melankoli och kontakten med känslorna

Inspirerad av det här inlägget: Alla de tårar ögonen inte förmår fälla så gjorde jag en ituneslista som fick heta melankoli. Inte för om jag vet om det är min hy som mår dåligt men jag är helt klart dålig på att känna ibland kanske därför som mina dippdagar känns så nattsvarta.

Jag skrev en del i min gamla blogg om det där med mina ångestattacker som jag hade förut och även om dem inte besöker mig längre så tror jag inte att det skadar om jag försöker ha kontakt med mina känslor. Om inte annat för att jag vet vad det gör med mig om jag undantrycker allt.

Åsa

Hur vi lär oss värdera utseende och vikten av kanske värdera även andra saker…

http://fitnessguru.se/osa/26137-hur-vi-laer-oss-vaerdera-utseende-och-vikten-att-kanske-vaerdera-andra-saker-ocksa

Publicerat 29/3-11, lägger även till tipset om denna text som tar upp problemet på ett utmärkt sätt: http://www.smh.com.au/lifestyle/dont-dumb-girls-down-20110829-1jh86.html

När jag var liten fick jag då och då pengar av okända tanter och farbröder på bussen, detta ”för att jag var så söt” min syster som är fyra år äldre hatade mig då. I efterhand ser jag beteendet som rätt sjukt, för även om de säkerligen menade väl så kan jag ifrågasätta vilka signaler det sände ut egentligen. För allt vi säger och gör vittnar om någonslags grundläggande värderingar, det befäster eller provocerar normer. Allt mellan att något benämns som bögigt, tjejigt att vi hela tiden berättar att någon är söt men inte att den är rolig, smart, underbar etc. sänder ut signaler om vad som anses rätt och fel, önskvärt och inte önskvärt. Så i handlingen att ge mig pengar, eller att gratis ge mig de vykort man egentligen sålde bara för att jag var så söt, så säger man att det är en önskvärd egenskap att vara söt, något som man som tjej ska sträva efter.

Min farmor kommenterade gärna kroppar och utseenden, hon menade nog inget illa då hon var en trevlig dam och mycket grundade sig nog i hur hon själv kände kring utseende och kroppen men likväl blir det lätt fel. När min syster kommit tillbaka efter sitt utbytesår i USA hade hon gått upp en del i vikt, farmor sa till någon väninna så att syster hörde det att när Ullis kom hem från USA såg hon ut som en spärrballong. Hon sa även så syster hörde det, ja Åsa är mitt sötaste barnbarn, ja du är ju söt du också. Tror ni hon kände så. Det många inte inser är att små kommentarer lämnar stora spår, det är inte bara att man är söt eller inte söt det är all värdering som ligger i orden. För ord som söt, smal, har inte bara denotationer alltså en faktiskt betydelse utan även konnotationer som är de värderingar som vi lägger i ett ord.

Ibland har jag ett ideal och en dröm om en värld med mindre ideal eller kanske snarare en med flera accepterade ideal. Där kanske det viktigaste vi strävar efter med våran kropp är att den ska vara frisk och stark och bära oss väl genom livet och sen får det där med hur kroppen ser ut komma i andra hand. Fast visst vill jag ha en snygg, smal och vältränad kropp, men när det kommer till kritan så vill jag mest av allt att den ska vara frisk, stark och bära mig väl genom livet, det vill nog de flesta men problemet är att det glöms bort när man är frisk.

Min tanke är nog i alla fall den att det vore bra om det där med kroppar och utseende inte blev så laddat, om inte begreppen kring det laddades med så mycket värderingar. Kanske om vi såg kroppen som lite mera av en vän så skulle vi ta hand om den bättre utan att tänka så många dumma tankar om den. Man vill ju vara snäll mot sin vän och varken att övergöda den eller att svälta den är särskilt snällt. Inte heller att tvinga den till sånt som den vägrar eller att låta den passiviseras i en soffa. Men istället så blir kroppar något vi dömer och bedömer, något som ska granskas och tyglas och lyckas vi inte med det så straffar vi den.

När jag var yngre så bedömdes jag ofta efter hur jag såg ut, jag fick höra massor med kommentarer till mitt utseende. Jag fick veta att jag inte skulle kunna äta så för evigt för då skulle jag gå upp i vikt, jag fick höra hur smal jag var. Jag har aldrig haft några ätstörningar men nog har jag bedömt min kropp mycket. Jag har även tyckt att jag inte behövde träna för jag var ju redan smal, för det som förmedlades var inte glädjen över att träna, röra på sig och att vara frisk. Jag har skrutit med att jag fick in handen under revbenen, för att vara smal var ju bra och det sades inte att man borde ha muskler där som gör att man inte kan göra så.

Självklart ska man kunna ge en komplimang utan att det är fel, men ibland kanske vi ska tänka på att ge komplimanger även för sådant som inte är kopplat till utseende. Och självklart ska vi kunna säga till när vi tycker att någon behandlar sin kropp fel, men vi kanske ska tänka på hur och med vilka motiv vi säger det. Ofta är det ju hälsa så varför inte rikta in det på det.

För det kan ju inte vara rätt att det finns ett enda ideal, en mall som du ska rätta dig efter oavsett hur din kropp ser ut vad dina förutsättningar är och vad du själv vill. Jag såg en kommentar på Elsa Billgrens blogg som löd något sånt här: ’Vad roligt att du vågar vara tjock’ i min värld är inte Elsa tjock utan kurvig, hon äter det hon vill utan att frossa och simmar då och då, hon verkar må bra och trivas i sin kropp så vad är då poängen med att kommentera, hon håller vikten bra och trivs och när man kommenterar så där så blir det som att tvinga på någon sina värderingar.

Det skulle vara så skönt om vi hade det så att man fick trivas oavsett om man var smal, muskulös, kurvig, senig etc. om det som sades om andras kroppar sades av omtanke och inte av en önskan att få in en till i fållan. Då skulle det vara så mycket lättare att veta att den som försöker förändra sin kropp gör det av sin egen vilja och inte bara av vilja att passa in i det ideal som råder där den befinner sig nu.

Söta Elsa

Några som skriver bra om det där med synen på utseendet och på vilket sätt vi bekräftar det är Helt Kokko
En föredetta anorektiker som pratar så bra och fint om det och allt som hör till är Tuva Minna Linn lyssna gärna på ljudklippet hon pratar bra och blandar det med vacker musik

Till alla duktiga flickor

Du är bra som du är, du måste inte prestera för att vara värd något. Ingen tackar dig för att du kör slut på dig själv innan du nått 35 års ålder. Du måste prioritera, bestäm dig för en högst två grejer att vara sjukt bra på och tillåt dig vara medelmåttig inom något annat. Tänk dig att ditt liv, din tid, din energi är ett cirkeldiagram, får något ta mer plats så naggar det på något annat, du kommer inte undan. Det är ingen annan som kräver perfektion av dig, det är bara du och du är den med makten över dig själv så du kan ändra på det. Förresten så gillar vi människor inte det perfekta, vet du varför? För vi kan inte identifiera oss med det.

Sen om du tycker att alla andra verkar ha allt och ha så perfekta liv så har du fel, du vet inte allt och de använder precis som du fasaden som ett skydd. Våga släpp garden och våga göra misstagen, världen finns kvar precis som innan. Våga be om hjälp och våga erkänna när du är svag, du får mer stöd än du tror.

Du är fantastisk! Du kan åstadkomma och vara så mycket. Men du kan inte vara bästa mamman, vännen, dottern, flickvännen, kollegan, snyggast, smartast, i full kontroll, med ett perfekt hem, perfekta kläder och perfekt kropp på samma gång. Du måste börja lyssna på ditt inre, vad vill du och vad vill du allra mest. Glöm vad du tror förväntas av dig, fundera på vad du vill och varför du vill det. Välj! Välj vad du vill göra, vem du vill vara och var medveten om varför du vill det. Skratta, känn glädje, älska dig själv, vet ditt värde, var din egen bästa vän och gråt om du behöver det.

Försök inte vara allt på en gång, utan njut av det du är. Ta till vara på det du har. Kom ihåg, du duger, du är värdefull och det är inget du behöver bevisa utan det bara är så.

/Åsa

20110909-230510.jpg