Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Om det där med mående…

Jag uppfattas ofta som en glad och positiv person och kanske är de inte helt fel ute men ibland fastnar jag i ett beteende som nästan kan upplevas som deprimerat trots att jag inte direkt ägnar mig åt att gråta mig igenom dagarna. Men jag fastnar i att göra ingenting och runt omkring mig gror mitt hem och mitt liv igen och jag orkar inte göra något åt det. För mig har det varit så så länge att det har blivit det normala men kanske är det inte normalt. För tillfället är det ganska bra, jag behöver inte allt för lång tid för att komma ur sängen vissa dagar, jag orkar ta hand om disken. Jag hör folk säga att alla mår dåligt ibland, men mitt ibland varar ibland lite längre och när jag då är på väg att resa mig upp är det så mycket skräp som trillar ner på mig. Jag ska ta tag i mitt hem, mitt liv, allt jag inte orkat läsa inför kurser och det blir mig övermäktigt.

Oavsett vad den där oförmågan att ta itu med saker kommer ifrån, teorierna är många, så är det något som hindrar mig i vardagen. Jag skjuter inte bara upp saker till det är dags för deadline och sen blir klar i sista sekunden. Jag skjuter upp saker tills det aldrig blir färdigt. Jag låter ångest ta bort det bästa av mig, låter den sluka min tid och energi. Ångest är inte bara något som finns där ibland det är något som äter mig. Men om jag inte ändrar beteende när jag möts av den så växer den, kanske är det därför jag satt alla mål, för att ändra fokus. För jag behöver hitta sätt att göra allt det där jag inte klarat tidigare. Så att jag lär mig att jag inte kommer att dö, gå under, krevera. Så jag inser att mitt undflyende beteende är mer troligt leda till dessa saker än när jag tar tag i saker och ting.

Kanske denna gång om jag känner att det blir mig övermäktigt så orkar jag sträcka ut en hand, till en vän, till en vårdcentral, inte bara slå på mig själv och tänka att jag borde, borde, borde klara detta trots att det blivit mig övermäktigt så många gånger tidigare.

Jag fyller snart 30 år och jag hoppas och vill att det blir året då jag orkar leva fullt ut, utan att fastna i några hål som jag gräver själv. Jag hoppas att det blir året då jag orkar be om hjälp, inse att jag är starkast i sällskap av andra. Jag hoppas att det blir året då jag slutar stirra in i en skärm samtidigt som måstena lägger sig på hög.

Jag hoppas på ork, på mod, på vänskap. 2013 ska få bli året då demonerna får stryk.

hemmingsson070220_231960w

hemmingsson060406_209756w

Hemmingsson_438_361232w

/Åsa