Vuxenhet och den lilla rynkan

Apropå vuxenhet så räcker det inte med att köpa broddar man måste visst ha med sig dem också och det tar inte slut där man måste ta på sig dem också.

Sen i år köpte jag faktiskt julkort, men jag missade att få iväg dem får skriva såna nästa år då är jag trettio och officiellt vuxen.

Sen började jag nojja över rynkor när jag såg mig i spegeln såna som iofs mest beror på trötthet och torr hud. Och jag önskar att jag kunde lämna det vid att jag behöver dricka mer vatten, ta bättre hand om min hud och sluta sitta uppe sent vid datorn. Att i övrigt säga det gör mig detsamma. Jag vet att mitt utseende inte definierar mig, men det finns stunder då jag inte känner det. För ett helt samhälle säger att det spelar roll, en hel uppväxt säger att det spelar roll så även om jag sitter på vetskapen att jag inte definieras av hur jag ser ut så är jag inte alltid förvissad om sanningshalten i detta. Men ändå vet jag att oavsett hur jag ser ut så är jag densamma så hur kan det då spela så stor roll. Så vad jag önskar mest när det kommer till vuxenhet och mognad är inte främst att jag blir bättre på att använda broddar eller skicka iväg julkort. Det är en starkare förvissning om att det som är mitt skal inte definierar vem jag är trots att så många tycks hävda motsatsen.

Disclaimer

Missförstå mig rätt nu de flesta dagar tar jag på mig mina kläder utan särskild eftertanke, sätter upp håret i en hästsvans och går ut utan att vara särskilt brydd i hur jag ser ut bortom hel och ren. Andra gånger upplever jag det här med utseende som en rolig lek och det är något kul. Men det finns dagar där jag kan haka upp mig, då utseende varken är roligt eller bara ett konstaterande att jo men när du säger det så har jag ju ett utseende, utan dagar då det ses fel och där jag låter värdera mig i hur jag ser ut.

Advertisements

Idag efter jag kommit hem från Jönköping så blev det en kort tupplur (hade jättesvårt att sova på hotellet igår och när man ska upp vid 4.50 är det inte helt bra ibland) och sen in till stan där jag mötte upp Emma, vi satte oss på bussen mot Djurgården och hoppade av vid Nordiska muséet (en av mina favoriter men idag var vi inte inne där) där påbörjade vi vår långpromenad under vilken vi avhandlade alla möjliga ämnen, är så fint att promenera där blir så lugn. Var riktigt trevlig och när vi kände oss färdiga med promenerandet begav vi oss mot chokladfabriken på grevgatan där det blev väldigt gott fika, nämligen semlor med chokladgrädde och amarettomandelmassa.

Är riktigt skönt att ha såna där mysiga dagar med sina bästa vänner, hade ju långlunch med Anette nyligen också. Haha förresten både Emma och Anette vet vilka knappar de ska trycka på ibland, jag har ju tidigare varit rädd för barn (när jag var yngre hette det ju att jag ska aldrig gifta mig och aldrig skaffa barn) har dock börja förstå att de kan vara lite söta ibland. Men i alla fall när vi satt där på chokladfabriken kom det in en mamma med två rätt charmiga barn, hon bad om ursäkt om de störde den tidigare lite lugna fikan. Därefter började Emma prata med mig om att en gång kanske det är vi som är i vägen med barn och tänk om vi får så många barn etc. sen började hon bara asgarva när hon såg mitt livrädda förskräckta ansiktsuttryck, för nog för att jag blivit öppnare när det kommer till saker som barn och så, så är det fortfarande så att om någon börjar prata som om det skulle bli verkligt för mig och jag skulle bli en av de där stadgade personerna så får jag lite panik, eller ganska mycket ibland. Ja, jag gissar att jag har en bit kvar, men ska iofs plugga ett antal år framåt så har några år på mig att vänja mig vid att bli vuxen och vid allt som hör dit.

/Åsa