om schemalagd smärta och en sjukvård med ohållbart system.

IMG_0267

Den lilla blomman betyder ägglossning, fertilitet och smärta. Sen jag var på akuten för min cysta så har jag haft schemalagt ont, först kring ägglossning, sen vid mensen, ingen vanlig mensvärk, för trots att jag varit relativt förskonad på det området har jag ändå haft tillräckligt för att veta hur det känns. Jag har ju en stark motvilja mot att gå till läkare, så så fort smärtan är över för den här gången så tänker jag att det inte är något värt att kolla upp. Visst det gör ju ont, men inte på ‘det där dubbelvikta ögonen tåras-sättet’ som jag åkte in för innan. Så jag bara accepterar att det känns som någon jävligt stark, tar mina äggstockar i sin knytnäve och klämmer åt hårt som attan, och att det ibland strålar ut i hela buken. Jag accepterar att den smärtan återkommer vid mens, ibland med en kombination av att det känns som någon hugger med en kniv vid själva slidan. Att jag drabbas av trötthet som får mig att somna med telefonen i handen, glasögonen på kudden bredvid mig och ibland med kläderna på, vaknar mitt i natten gör mig i ordning på riktigt ser till att sätta telefonen på laddning innan jag lägger mig ned igen för att inte vakna utan batteri och sover sen massa timmar igen.

Jag kan skylla att jag inte går och kollar upp saker på min oförmåga att ta tag i saker, men det är inte hela sanningen. Sanningen är att jag har svårt för sjukvården, den är inte gjord för mig, den är gjord för de som orkar kämpa, som orkar överdriva, som inte förminskar, som är bra på att kommunicera med läkare. Inte för oss som efter varje misslyckat möte med vårdcentralen blivit mer övertygade om att det inte finns någon läkare som är intresserad av att hjälpa (har träffat bevis på motsatsen men de har alltid varit tillfälliga). Men jag vet att det i många fall är systemets fel, ett system som vill ha snabba lättdiagnosticerade patienter, för att de får betalt för antalet patienter och inte för tiden de lägger ner. Ett system som får de flesta som jobbar inom det att avskärma sig, avtrubba sig för att det är enklast så. Kanske därför jag ändå orkar gå när jag har just något lättdiagnosticerat och snabbt.

Ibland säger jag till någon att jag kanske skulle kolla upp det och sen fortsätter jag som vanligt och vet att min smärta ändå är relativt schemalagd, jag vet när jag kommer ha ont och ungefär när det kommer ta slut till nästa gång kanske det är någon tröst, sen om det bara kunde vara det samma med den där tröttheten, men man kan inte få allt här i världen, men kanske ska jag kolla upp det någon dag jag ska bara få upp orken först.

Advertisements

Om det där med mående…

Jag uppfattas ofta som en glad och positiv person och kanske är de inte helt fel ute men ibland fastnar jag i ett beteende som nästan kan upplevas som deprimerat trots att jag inte direkt ägnar mig åt att gråta mig igenom dagarna. Men jag fastnar i att göra ingenting och runt omkring mig gror mitt hem och mitt liv igen och jag orkar inte göra något åt det. För mig har det varit så så länge att det har blivit det normala men kanske är det inte normalt. För tillfället är det ganska bra, jag behöver inte allt för lång tid för att komma ur sängen vissa dagar, jag orkar ta hand om disken. Jag hör folk säga att alla mår dåligt ibland, men mitt ibland varar ibland lite längre och när jag då är på väg att resa mig upp är det så mycket skräp som trillar ner på mig. Jag ska ta tag i mitt hem, mitt liv, allt jag inte orkat läsa inför kurser och det blir mig övermäktigt.

Oavsett vad den där oförmågan att ta itu med saker kommer ifrån, teorierna är många, så är det något som hindrar mig i vardagen. Jag skjuter inte bara upp saker till det är dags för deadline och sen blir klar i sista sekunden. Jag skjuter upp saker tills det aldrig blir färdigt. Jag låter ångest ta bort det bästa av mig, låter den sluka min tid och energi. Ångest är inte bara något som finns där ibland det är något som äter mig. Men om jag inte ändrar beteende när jag möts av den så växer den, kanske är det därför jag satt alla mål, för att ändra fokus. För jag behöver hitta sätt att göra allt det där jag inte klarat tidigare. Så att jag lär mig att jag inte kommer att dö, gå under, krevera. Så jag inser att mitt undflyende beteende är mer troligt leda till dessa saker än när jag tar tag i saker och ting.

Kanske denna gång om jag känner att det blir mig övermäktigt så orkar jag sträcka ut en hand, till en vän, till en vårdcentral, inte bara slå på mig själv och tänka att jag borde, borde, borde klara detta trots att det blivit mig övermäktigt så många gånger tidigare.

Jag fyller snart 30 år och jag hoppas och vill att det blir året då jag orkar leva fullt ut, utan att fastna i några hål som jag gräver själv. Jag hoppas att det blir året då jag orkar be om hjälp, inse att jag är starkast i sällskap av andra. Jag hoppas att det blir året då jag slutar stirra in i en skärm samtidigt som måstena lägger sig på hög.

Jag hoppas på ork, på mod, på vänskap. 2013 ska få bli året då demonerna får stryk.

hemmingsson070220_231960w

hemmingsson060406_209756w

Hemmingsson_438_361232w

/Åsa

Människor som små studieobjekt!

Människor och mänskligt beteende är saker som är väldigt intressant att studera ibland i nästan alla sammanhang. Häromdagen när jag satt och väntade på att föreläsningen skulle börja så började jag fundera på det där med att folk nästan ofelbart sätter sig med en stol emellan i föreläsningssalen, även fast man kan ana att det mest troligt kommer bli ganska fullt och komma en del folk lite sent. Jag gjorde exakt så själv, men det kan få mig att undra jag brukar ju inte ha något problem med att prata med främmande människor, gör det på jobbet hela tiden men kan även börja prata med någon i tunnelbanan eller på gymmet om det skulle vara så. Så vad är det som gör att svensken (för jag tror inte situationen är riktigt lika i en grekisk föreläsningssal om jag säger så) tycker att det är så läskigt att sätta sig bredvid någon när vi hamnar i dessa situationer? Självklart är det någon enstaka som avviker från detta mönster som killen snett nedanför mig som sträckte fram handen och hälsade på de som satt vid sidan av honom och pratade lite, behövs lite orädda 19-20 åringar ibland, självklart kommer han få lite avvisanden när han gör så där men han har även så mycket större chanser att binda kontakter och ha en riktigt trevlig kurs än de som inte vågar. Under kursen kommer vi förhoppningsvis få en del övning i det där med att bli mer orädda i sociala situationer, som en fin liten bieffekt av allt annat.

På jobbet blir det även en del människostudier (stackars tågresenärer som blir studieobjekt för en stackars nyfiken och kunskapstörstande tågvärd) vi har alla mellan de som ber om ursäkt för minsta lilla och de som tror att resten av världen har all tid i världen för just dem. De som tycker att lite tågförsening innebär mer fika- och filosofitid (även när det närmar sig två timmar) och de som blir hysteriska efter fem minuter. Men det visar ju verkligen på det där med att man väljer sina reaktioner, klart att man har olika förutsättningar någon har bråttom att hinna med ett möte och en annan ska bara strosa på stan, men det skiljer även i inställningen vissa förstår att saker händer kontaktledningar går sönder, spår är hala på vintern (handlar inte om att järnvägssverige är överraskade varje gång det blir vinter men vi har ingen teknik som smälter bort alla snö) och annat dyker upp, andra tror att världen är ute efter dem i såna situationer och går till attack.

Kan säga mycket mer om mänskligt beteende men nu ska jag dricka upp kaffet, äta upp lilla chokladbiten och sen göra mig ordning för att åka till stan.

/Åsa