En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa

Advertisements

Om att veta vem man vill vara, att leva medvetet och om att utvecklas…

De som känner mig väl vet att jag är vad man kallar en tänkare, periodvis är det grubblande, andra gånger är det bara att jag formulerar mina värderingar och tankar för mig själv. Det har varit väldigt mycket tänkande på senaste tiden, funderingar kring vem jag vill vara, vad jag tycker är viktigt, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv. Jag var väldigt politiskt aktiv och engagerad i min omvärld när jag var yngre, vice ordförande i elevrådet på gymnasiet, pow-wow genom ungdom mot rasism, arrangerande av temadagar, med i styrelsen både i länet och vår lokalförening i ett av de politiska ungdomsförbunden, medlem i amnesty m.m. Men när jag mådde som sämst fick jag sluta med allt, jag slutade läsa dagstidningar och jag slutade titta på nyheter. Det var inte hållbart då jag gick och hade dåligt samvete för allt dåligt i världen (kan ha tendenser till det ibland fortfarande).

Jag har fått försöka hitta allt igen, vad är mina värdering, vad har förändrats och vad är detsamma. Jag kan växla lite på en skala politiskt numera även om jag självklart lutar åt ett håll. Men det jag kan säga är att vissa saker är sånt jag nog alltid kommer bära med mig. Jag är självklart feminist, jag tycker att lika rättigheter och möjligheter är något som bör vara självklart. Även om jag är medveten om att det finns biologiska skillnader så tror jag mer på våra individuella skillnader, att man som individ får möjlighet att utvecklas och att jag kan välja vem jag ska vara. Jag tror på att man ska ge barn alla möjligheter, inte begränsa lekarna, färgerna, möjligheterna, sättet vi pratar med dem eller vilket beteende som uppmuntras.

Jag gillar självklart och bryr mig om min och andras utsida men det viktigaste är vem man är innanför. Vad man har att ge, vad man tror på, vad man förmedlar. För mig är det viktigt att vara en god människa, kanske inte att vara perfekt även om jag ibland strävat efter det, men att känna att jag kan stå för det jag gör. Att veta att jag lever ett liv som är förenligt med mina värderingar. Jag tror att man som individ hela tiden får och bör ta ansvar för sitt liv och hur man lever, men jag känner även att vi har ett ansvar utanför oss själva. Dels att vi har ett gemensamt ansvar för varandra, men också om att tänka utanför vad jag vill ha här och nu och ta ansvar för miljö och omvärld.

Jag tror att det är viktigt att fråga sig själv då och då, vad man tycker, vem man vill vara och hur man vill leva. Tankar och värderingar förändras och utvecklas, ofta har man dock en grund där man landar. Men att känna efter så man lever förenligt med sina värderingar. Om det är något som måste förändras för att man ska få det liv som man vill ha. Tanken är att man något år senare ska kunna se sig själv i ögonen och veta att man levt medvetet och ärligt mot sig själv.

/Åsa

Åsor spekulerar!

Nu duggar inläggen helt plöstligt tätt 🙂 Nä men har haft emman över på en dricka te och prata om allt-session. I och med att det har varit en del rätt stora förändringar i mitt liv på sistone och kan komma att bli några fler så har det blivit en del funderingar om livet, relationer, framtidsmål. Har diskuterat dessa ämnen med framför allt Emma och Anette men även med lite annat håll. Sist jag var hos Anette så sa hon någon som jag tänkte lite på både innan och efter och som jag anser det ligger rätt mycket i. Att om man ska ha en relation(oavsett om det är en vänskaps eller förhållande) så får man nog ha den väldigt medvetet. För det är så lätt att tappa bort både sig själv och varandra, att ta varandra för givet och att inte ta tag i de problem som dyker upp här och nu kan nog i längden vara rätt förödande. För om vi inte är tydliga med vad vi vill och vad vi accepterar så är det så lätt att vi blir småsårade gång på gång och att den dagen som vi bestämmer oss för att faktiskt ta tag i allt så har dessa små sår blivit infekterade och blir på så vis svårare att hantera. Men vi glömmer nog lätt bort att vara tydliga, tror att den andra direkt ska uppfatta vad vi vill när det antagligen är så att den andra är så inne i sitt och sina egna små hangups att den inte märker små subtila signaler. Sen är vi människor ofta lite klumpiga och märker inte hur det vi gör och säger uppfattas. Men tyvärr så är det nog få saker som för oss människor är så svårt som att göra oss sårbara och kommunicera vad vi egentligen känner. Det är lättare att tjata om disk och städning som små prylar än att säga att det känns som personen inte bryr sig om en och vad man vill då den trots att den vet att just du vill ha ordning runt dig struntar i det. För vi vill alla känna att någon ser oss och våra behov och faktiskt bryr sig om dem, men då kan det också vara viktigt att kommunicera just det hur det får oss att känna när personen gör eller underlåter att göra något.
Sen har jag tänkt på det där med att se till att ens behov blir tillfredställda och det egna ansvaret för det. När jag gjorde mig själv till singel och nya året började med omstart som ledord så gjorde jag ett löfte till mig själv om att se till att göra saker som gör mig själv glad. Det kan vara att gå och se fler intressanta filmer, komma iväg på teater, boka in de där konserterna som verkar intressanta, ta vara på stunder med de människor som du tycker om etc. För det är lätt att bara låta livet gå på av slentrian säga att man ska ses men aldrig göra det, säga att man ska göra saker men inte göra dem och sedan skylla på tiden. Men saken är den att även när vi har mycket att göra så har vi alltid lika mycket tid och det handlar om att göra prioriteringar, att känna efter vad vi vill och vad som är viktigt för oss och sen anstränga sig för att leva efter det. För tänk att vakna upp om två år och känna att du bara gjort det du måste gör och aldrig det som gör dig glad, som tillfredställer och utvecklar dig. Att de som var nära inte längre är nära för ni gav aldrig varandra tiden som krävs för att förbli det och att du inte längre har kontakt med det som är viktigt för dig. Tänk vilken besvikelse man måste känna då och betänk att jobbet för att hitta tillbaka till det man hade(om det ens går) tar nog mycket mer energi än att någon gång stänga av teven/datorn och ringa den där människan. Och att den energi som du får av att gå och se den där fantastiska föreställningen och sen diskutera den med din vän över en kopp te kanske är precis det du behöver för att komma vidare med dina måsten. För någonstans måste vi alla landa, vi måste ibland få bara vara och vi måste skaffa intryck, energi och utvecklas och det finns inte alltid ett sen. Jag vill iaf inte vara någon bisittare i mitt eget liv, låta det traska på utan mig och sen om fem år vakna upp och undra var jag är någonstans, varför och hur jag hamnade här. Det är så viktigt att leva aktivt, det är nog inte alltid lätt men det kan nog helt klart vara värt det jobb det kräver. För om inte jag vet vad jag vill så kan jag inte förmedla det till någon annan och om inte jag kan tillfredställa mina behov, med all den information som jag besitter om mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det.