Om det där med mående…

Jag uppfattas ofta som en glad och positiv person och kanske är de inte helt fel ute men ibland fastnar jag i ett beteende som nästan kan upplevas som deprimerat trots att jag inte direkt ägnar mig åt att gråta mig igenom dagarna. Men jag fastnar i att göra ingenting och runt omkring mig gror mitt hem och mitt liv igen och jag orkar inte göra något åt det. För mig har det varit så så länge att det har blivit det normala men kanske är det inte normalt. För tillfället är det ganska bra, jag behöver inte allt för lång tid för att komma ur sängen vissa dagar, jag orkar ta hand om disken. Jag hör folk säga att alla mår dåligt ibland, men mitt ibland varar ibland lite längre och när jag då är på väg att resa mig upp är det så mycket skräp som trillar ner på mig. Jag ska ta tag i mitt hem, mitt liv, allt jag inte orkat läsa inför kurser och det blir mig övermäktigt.

Oavsett vad den där oförmågan att ta itu med saker kommer ifrån, teorierna är många, så är det något som hindrar mig i vardagen. Jag skjuter inte bara upp saker till det är dags för deadline och sen blir klar i sista sekunden. Jag skjuter upp saker tills det aldrig blir färdigt. Jag låter ångest ta bort det bästa av mig, låter den sluka min tid och energi. Ångest är inte bara något som finns där ibland det är något som äter mig. Men om jag inte ändrar beteende när jag möts av den så växer den, kanske är det därför jag satt alla mål, för att ändra fokus. För jag behöver hitta sätt att göra allt det där jag inte klarat tidigare. Så att jag lär mig att jag inte kommer att dö, gå under, krevera. Så jag inser att mitt undflyende beteende är mer troligt leda till dessa saker än när jag tar tag i saker och ting.

Kanske denna gång om jag känner att det blir mig övermäktigt så orkar jag sträcka ut en hand, till en vän, till en vårdcentral, inte bara slå på mig själv och tänka att jag borde, borde, borde klara detta trots att det blivit mig övermäktigt så många gånger tidigare.

Jag fyller snart 30 år och jag hoppas och vill att det blir året då jag orkar leva fullt ut, utan att fastna i några hål som jag gräver själv. Jag hoppas att det blir året då jag orkar be om hjälp, inse att jag är starkast i sällskap av andra. Jag hoppas att det blir året då jag slutar stirra in i en skärm samtidigt som måstena lägger sig på hög.

Jag hoppas på ork, på mod, på vänskap. 2013 ska få bli året då demonerna får stryk.

hemmingsson070220_231960w

hemmingsson060406_209756w

Hemmingsson_438_361232w

/Åsa

Advertisements

Jag undrar över:

Hur kommer det sig att dragspelarna i tunnelbanan kommer och är i vägen, spelar dåligt och stör när jag försöker ta det lugnt och lyssna på bra musik och sen är det de som vill ha pengar av mig när de snarare borde betala folk som ersättning för att de stör?

Varför när radiotjänst återigen skickar ett brev till mig där de vill att jag ska anmäla tv-innehav finns det inget alternativ för vad man ska göra om man inte har tv och inte vill ha såna brev hela tiden? kanske borde maila och bjuda över dem så de kan se att jag faktiskt inte har tv? Bjuda på lite kaffe och kaka och prata om hur bristen på lets dance och dagtidssåpor påverkar livet och om hur jag efter två år fortfarande inte saknar tv.

Är jag för sträng och nitisk när jag känner att när någon särskriver lärarprogrammet och skriver att det hört att det är en väldigt slapp utbildningen att den personen kanske borde tänka sig en annan utbildning än lärare och när jag skulle vilja grammatiskt och stavningsmässigt rätta allt från folks facebookstatus till bloggar?

Varför är det så att trots att man vet att saker blir mycket enklare om man gör det man borde direkt så skjuter man på det och bara cirklar runt och ägnar sig att åt att undvika produktiviteten till dess att det blir akut?

Ett litet tillägg: Om ni fått för er att jag har något emot kommentarer så är detta bara en missuppfattning, jag tycker det är helt ok faktiskt, tar inte illa upp alls bara så ni vet 🙂

Nu över städning av klädkammare, matfixande och ätande (det är tanken iaf).

//Åsan