En reflektion om klasstillhörighet och om mod…

Zäta som driver bloggen Zettermark, skrev ett inlägg om sin egen normativitet, hon bryter ju normer på vissa sätt men på andra är hon en del av dem. Detta inlägg skapade ringar på vattnet och ett facebookevent där man skulle diskutera på vilket sätt man var del av normen, på vilket sätt man hade nedförsbacke enbart på grund av det man fötts med skapades och den hittas här på privilegiestaffeten. Men detta inlägg tänkte jag inte skulle handla om de privilegier jag har, det kommer sen, kanske bara i eventet kanske här. Men det väckte en tanke kring något som jag tänkt på förut.

Detta som Zäta skriver om entitlement, berättigande, att känna att det här är min värld och om hur den känslan hänger ihop med klass. Jag är uppvuxen i vad vi skulle kunna kalla arbetarklass, mamma har jobbat som tidningsbud, dagisfröken (då hette dagis) och kockerska, pappa har kört buss, jobbat som behandlingsassistent och senaste åren kört färdtjänst. Ingen av dem kommer få någon särskilt fet pension om man säger så. Visst av mitt kulturella kapital kan sägas tillhöra medelklassen dock, men ekonomiskt och när det kommer till makt över arbetssituationen så är det helt klart arbetarklass. När jag växte upp ärvde jag kläder, när vi åt väldigt mycket squash en period så tänkte jag bara på att det var gott men mamma odlade själv och det var helt klart en ekonomisk faktor. Många faktorer har jag aldrig mått dåligt av, om ärvda kläder inte ses som dåligt så blir det inte dåligt. Men jag vet att jag har levt med en medvetenhet om att pengar är något begränsat, jag vågade inte be om pengar till allt det som var självklart för mina klasskamrater, vissa gånger kanske vi hade råd men för mig var det inte självklart att be om mer än det som jag redan fått. Detta hängde med upp i vuxen ålder, när jag flyttat tillbaka till Stockholm bodde på söder, pluggade franska och hade ett extrajobb som personlig assistent så sa mina föräldrar inför sommaren att eftersom de visste (sen min syster pluggade) att det kunde var lite knapert i övergången mellan terminen och sommaren så var det bara att säga till om jag behövde låna pengar. Trots detta så dröjde det till att jag ätit enbart gröt ett tag, gått ner något kilo pga det och hade typ 3 kronor kvar på kontot innan jag lyckades klämma fram att jag var pank och då var det med skam och detta trots att mina föräldrars ekonomiska situation inte var densamma som under min uppväxt. Kanske är det denna syn på pengar som har gjort att jag nu har valt att hålla mina fasta kostnader låga, jag har ingen tv (det är inte främst av ekonomiska skäl dock) vilket innebär inga tv-abonnemang eller tv-avgifter, inga prenumerationer eller så och det ger mig en viss frihet. Men det här var bara för att ge en bakgrund. Kanske ska skriva mer ingående om detta sen, kan säga att även om pengar inte växte på träd så känner jag inte att jag gått miste om något och det finns absolut de som haft det mycket mycket värre.

Det jag tänkte på med klass var detta med mod och hur det hänger ihop med var du kommer ifrån. Jag läser bland annat Niotillfem-Sandras blogg och det jag verkligen kan imponeras av är hennes mod, hon tröttnar på kalla vintern i Sverige och vill ha äventyr och flyttar till New York, sen känner hon att hon vill göra något annat än reklambranschen och flyttar till Paris. Även Nina Åkestam som flyttade till New York tillsammans med Sandra besitter samma mod, de bryter upp från det invanda och vågar ta språnget. En sak som de har gemensamt är detta med klassbakgrunden, en övre medelklass precis som Zäta. När man vuxit upp med en ekonomisk trygghet och en känsla av att världen tillhör mig så är steget att ta språnget inte lika stort, självklart inte alltid lätt och självklart men ändå så känns det som en reell möjlighet. Sen tänker jag på mig själv, som ofta har en vilja, en lust och massa idéer men som sällan omsätter saker i praktiken. Som skulle jobba på SJ över sommaren men i april varit där i sju år och jag har trivts ganska bra under denna tid inte det, men det har funnits så mycket annat som jag velat göra men det har stannat där och en vilja utan praktik är en önskan och inget mer. Jag jobbar på detta med mod, blir bättre på det bättre på att se och ta möjligheterna, att öppna dörrarna. Men ibland kan jag bli avundsjuk på de för vilket det vara så självklart att ta språnget, inte avundsjuk som i att jag missunnar dem det men som i att det är något som jag skulle vilja ha så mycket mer av. Jag skulle vilja ha känslan att världen är vidöppen, jag känner det mer och mer men det är en känsla jag fått jobba för. Men jag försöker få detta mod, jobbar för känslan av att äga hela världen och att våga göra realitet av allt det som jag vill, önskar och hoppas på. Kanske blir 2013 året då jag släpper taget om relingen och tar och hoppar.

Ett tillägg så här i efterhand, jag vill bara betona att jag inte finner något dåligt i det privilegiet de har, för mig fungerar det som inspiration till att våga mer, men det är intressant att titta på hur olika faktorer kan påverka en i livet och att jag önskar att fler fick växa upp med känslan av att de har rätt att utvecklas och att bryta mallen.

/Åsa

Konsumtionen och vem som egentligen betalar.

Jag köpte ju flygbiljetter häromsistens, jag ska flyga till Dublin för att därifrån ta mig till Belfast bussledes. Det fanns tre bolag att välja mellan SAS, Ryan Air och Aer Lingus, varav bara två av dem var för mig reella alternativ. Varken aer lingus eller sas är några änglar eller perfekta bolag, men det är Ryan Air jag har problem med. För att vara ärlig så har jag flugit med dem ett antal gånger i det förflutna, men har valt att aldrig mer göra det.

Dels så kallar de sina kunder dumma i huvudet, men det är inte där mitt största problem ligger. I slutänden när alla avgifter för bagage, skatter m.m. är betalda så sparar du inga jättesummor på att ha valt ryan air, företaget gör dock stora vinster det råkar till och med vara ett av de bolag som går bäst. Men dessa vinster tas från saker som säkerhet och personalvillkor. Ryan air hymlar inte med ett förakt för facket och kollektivavtal, de hymlar inte heller med ett förakt för människor och kanske framförallt för kvinnor (deras kvinnliga personal objektifieras ganska rejält). Men tillbaka till det här med kollektivavtal och facket. Deras personal har alltså några av dem sämsta villkoren på den svenska arbetsmarknaden och visst råkar du vara en av dem som säger solidaritet schmolidaritet så kan det vara lugnt. Du säger att de som jobbar där får skylla sig själv när de tar jobbet (för i ställen som nyköping kan man ju verkligen välja och vraka mellan jobben), men jag skulle uppmuntra att man tänkte längre. Om man tänker ‘men på min arbetsplats har vi ju ok löner och avtal så det där är inget som jag bryr mig om’, tänk längre. Arbetsmarknaden förändras just nu, den är definitivt annorlunda mot när mina föräldrar kom ut på den, jag vill till och med hävda att det hänt en del sen jag hade mitt första jobb. Dessa förändringar sker med vårat tillåtande. Om vi säger ‘priset är allt’ och alltid köper det vi vill ha när vi vill ha det utan en tanke på vem som betalar och hur (människor med arbetsmiljö, naturen med miljöförstöring etc.) så uppmuntrar vi dessa förändringar. Men branscher och företag påverkas av varandra och om företag ser att här kan vi få mer vinst, betala mindre i löner och förmåner och några få protesterar men de flesta fortsätter konsumera våra produkter bara priset är rätt, så kommer fler och fler få dessa villkor.

Det är självklart oerhört bekvämt med ett samhälle där man kan få det man vill ha när man vill ha det, omedelbar behovstillfredsställelse är lätt att vänja sig vid. Tröja 69 kr taget, flygresa för 500 kr som hittat etc. Men kanske kan det vara värt att bryta denna konsumtionsspiral, köpa saker som håller, köpa begagnat, spara pengar innan man köper något. Jag har numera ett sätt att tänka där utgångspunkten är att samma typ av sak har alltid ett motsvarande grundpris, det som är skillnaden är vem som betalar. Är det den som syr plagget, är det miljön, är det du? Och visst när man tänker som jag, tänker på konsekvenserna av sitt handlande (i två betydelser) hela tiden så visst komplicerar det lite grann när man vill ha något, men jag köper sällan något som jag inte använder sen, kvaliteten gör att det håller. Sen så blir det att jag står för mina värderingar fullt ut, jag kan ju inte å ena sidan prata om allas lika rättigheter, om engagemang i miljön, om vikten av ett samhälle som inkluderar och å andra sidan låta mina pengar stödja sådant som framhäver helt motsatta ideal som säger att så länge vi tjänar pengar på att folk köper produkten så är vad som helst ok.

/Åsa

Jag är bra på att skjuta upp saker, tyvärr är det ett beteende som straffar sig ibland. I mars när jag har min vårsemester ska David och jag till Paris. Jag var på honom om att vi borde boka så snart som möjligt för att annars blir biljetterna dyrare, så vi satte oss och kollade resor och bestämde oss för tid och datum som passade såväl schemamässigt som pengamässigt (jag har voucher på 300 euro, resten ska betalas kontant). Men eftersom David behövde kolla att han får ledigt och man behöver göra telefonbokning vid betalning med voucher så bokade vi inte genast och självklart har jag hela tiden glömt bort det och tänkt att jag gör det imorgon vilket har gjort att det gick över en vecka och självklart blir det typ 600 kr till per person, så onödigt. Synden straffar sig själv.

/Åsa

– Posted using BlogPress from my iPhone