Åsan och ångesten

Min hjärna har sätt att göra livet och dess ingredienser så oerhört mer komplicerade än de behöver vara. Ångest och oro drabbar ju som sagt alla, men vi kan ju ta den ångesten och förstora upp den några gånger så har vi hur jag har det ibland. Det är undergångstankar och små små saker kan bli oöverstigliga hinder. Igår och idag kom det igen, så nu idag har jag skrivit ner en handlingsplan till mig själv att använda när tankarna far iväg för mycket med mig. Mitt hjärta har en tendens att rusa iväg pga adrenalinpåslag av saker som för många skulle vara en orsak till nervositet men inte mer, det är en lövhög jämfört med hammarbybacken ungefär.

Så nu har jag ett nytt mantra när jag står inför en chansning som även är en stor risk och vi kan ju konstatera att väldigt mycket värt att ha i livet innebär också risker. Att misslyckas, att bli sårad etc.

“Mitt liv var bra och jag trivdes bra med det innan denna möjlighet kom upp och om det inte skulle funka så finns allt det som gjorde det bra och trevligt kvar och är någon erfarenhet rikare”

För grejen för mig är att jag ofta inte ger saker en chans för att jag inte klarar av att ta risken att lyckas/misslyckas, jag får för mycket ångest då mina tankar rusar iväg och ritar upp scenarior så jag kommer mig inte ens för att öppna böckerna, worddokumentet, att öppna upp mig innan det är försent. Självklart vet jag om att detta är ganska improduktivt och destruktivt, men det är ett mönster som för mig kan vara svårt att bryta.

Mina steg är alltså att använda mig av mantrat, fråga mig själv vad är det värsta som kan hända, vad blir konsekvenserna om detta händer och hur troligt är det att detta kommer hända? Andas och räkna till tio. Meditera varje dag för att dra ner min stressnivå. Använda mig att nogranna, tidsatta att göra-listor. Och att höra Emmans eller systerysters röst i huvudet om tankarna drar iväg med mig.

Mitt tidigare mantra har varit att citera Pär Lagerqvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Några av mina tidigare texter om ångest

Om det där med mående

Om det nakna hjärtat

/Åsa

Lite andra sysselsättningar och tankar!

Idag har jag kalkat ur och rengjort mitt strykjärn, ser inte helt perfekt ut, men mycket fräschare. Jag har inget sånt där modernt strykjärn med teflonbeläggning och massa andra finesser, nä mitt strykjärn är det som mina föräldrar hade innan de köpte sitt nya när vi fortfarande bodde i Gnesta, så det “nya” måste vara minst sju år så hur gammalt detta är vågar jag inte gissa på. Men nu borde det gå lättare att få saker släta med den i alla fall, vilket var en stor del av poängen med det hela.

Nu dricker jag kaffe och försöker bli peppad på att jobba och att åka till malmö, vilket går sådär. Men försöker ha i åtanke att idag och imorgon är sista dagarna jobb innan jag får en veckas semester och att mars jobbmässigt ser rätt bra ut. Att jag faktiskt denna gång börjat förbereda mig för nästa fredags muntliga framställning redan nu, att jag på lördag kommer inhandla en ordentlig förvaringslösning och på så sätt få bättre förutsättningar för ordning hemma. Att jag på fredag ska på bio och se Alice i underlandet med David. Att jag har bra vänner, en fin familj och en bra pojkvän och att svackor är just svackor för att det kommer en topp sen. Att jag börjat träna igen, plugga och att det faktiskt finns ett ljus i tunneln som inte är ett tåg 😉

Nu ska jag dricka upp kaffet, leta matlåda i frysen och sedan försöka att snabbt bli slänga ner de saker jag behöver ikväll och imorgon och få mig själv att tro att det ska bli kul att träna.

//Åsa