"Du är personal och jag är kund så nu får du fan i mig lösa det här" tror jag det kallades…

Läste förresten en artikel i dn om sj:s förseningar och om att sjukskrivningarna bland tågpersonalen har ökat.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/pressat-sj-forsenat-som-aldrig-forr-1.1044592

En presschef på sj säger att vi har personal på flera orter som är korttidsjukskrivna för att återhämta sig och att många går omkring med ont i magen. Vet att flera kollegor blivit sjukskrivna med utbrändhetssymptom, men även att stämningen på jobbet blir allt mer dyster, folk är mer lättirriterade och att tröttheten är extrem bland kollegorna. Många har även valt att sluta och av de som är kvar så pratas det allt mer om vad man skulle jobba med eller plugga istället.

Nu har jag faktiskt varit i tid några dagar, men innan dess kunde jag inte minnas när jag senast var i tid och jag vet att jag inte är ensam. Med ett år med ett riktigt mardrömsschema bakom oss, så är folk redan från början nära bristningsgränsen och än så länge syns inte mycket till ljus i tunneln (och ser man det kanske man bör springa det kan vara ett tåg).
Nyligen när jag jobbade så började jag jobbdagen med att dundra in i huvudet i taket på minibussen som vi tar till norra bantorget (på ett sätt som gjorde att jag har haft i princip konstant nack- och huvudvärk sen dess och var sjukskriven några dagar efteråt) sen åkte vi till Göteborg och anlände med 40 minuters försening. Därefter lite rast (hade just denna dag en elva timmars tur så fick fortfarande ha rast) och sen skulle vi tillbaka till stockholm, men just denna dag hade ett tåg spårat ur precis utanför Göteborgs central vilket innebar att större delen av spåren inte gick att använda, men drygt en timme efter ordinarie avgångstid så rullar vi ut från centralen i Göteborg och kommer kanske två hundra meter till dess att det tar stopp för att en växel vid ett av de här få användbara spåren gått sönder. När föraren pratar med diverse instanser inom sj och Banverket så rullar vi tillbaka till plattform och personal och resenärer vandrar över till ett tåg på ett av spåren intill. Så lämnar vi till slut äntligen Göteborg på riktigt fast denna gång med en vagn för lite. Kaos ombord, utskällningar, trötthet, en kropp som bara värker och ytterliggare en försening och då ska man samtidigt göra sitt vanliga jobb med att servera en massa första klass resenärer mat, ta biljetter samt vara behjälplig i resten av tåget. En tur som skulle slutat 22.12, slutade med att taxin släppte av mig hemma halv två på natten. Uppe i varv, men ändå trött, en sån där trötthet som kan få en att gråta. Jag vet med mig att jag inte är ensam om såna här upplevelser och såna känslor, så ont i magen är det väl det minsta man kan säga att vi känner ibland när vi ska till jobbet ibland.

/Åsa
– Posted using BlogPress from my iPhone

Advertisements

Fåfänga och trötthet…

Tittade igenom alla bilder jag har inlagda på iphonen och konstaterade att Malin kanske hade lite rätt angående att jag har väääldigt mycket foton på mig själv. Men upptäckte en lustig sak och det är att så fort jag börjar titta på foton där jag är ganska ung så börjar jag nynna på: “jag var ung en gång för länge sen, en skeppare med charm…”. Har även börjat märka lite rynkor som syns när jag är trött eller stressad och börjar fundera på om jag drabbats av någonslags åldersnoja. På sätt och viss kan jag tycka att det är rätt skönt att bli äldre, man slappnar av på ett annat sätt, vet mer om vad man vill och vad man tycker och så. Men samtidigt så vill jag inte att detta ska omfatta även min kropp, känner liksom att kan vi lämna den utanför det här?
Hade förresten Thåström med i min vagn idag, han är cool över 50 men med en stil som vore han runt 20, fick en låt från ANC-galan på hjärnan när jag såg honom.

På ett helt annat ämne så upptäckte jag precis hur trött jag är. När jag var i omklädningsrummet för att byta till vanliga kläder så satte jag mig på golvet när jag skulle packa över saker från jobbväskan till privata och jag höll på att bli kvar där. Men nu är jag på väg hem och ska vila mig och fixa lite innan jag möter upp David. Har bestämt mig för att lyssna mer på min kropp och bestämde därför att vi inte skulle ses direkt efter jobbet utan att jag skulle hem och ta det lugnt först. Annars blir det typ att jag åker hemifrån fredag morgon för seminarie, sen snabb lunch, sen jobb ner till Malmö, hem träffas vara sociala till dess att jag sticker för att jobba till Arvika och sen hemma igen på måndag förmiddag. Och är det så alltför mycket blir det svårt att orka till slut då man ska hinna med en massa annat också.

/ Åsa

– Posted using BlogPress from my iPhone

Livets svåra frågor eller?

Hmm, om man inte diskuterat alla hjärtans dag, men har ett förhållande, förväntas man fira det då? Jag tror aldrig att jag firat det med någon och trots att jag haft flera förhållanden tycker jag att det är lätt att känna sig som en noob ibland. Då jag inte bryr mig så mycket så kan vi hoppa över att fira, men blir ju lite fail om den ena fixat med något men inte den andra.
Fina saker gör vi med och för varandra ändå och när jag vill ha blommor eller choklad så brukar jag lösa det med att gå till en butik som säljer sådant och inhandla det. Även om jag självklart tycker att det kan vara trevligt att få det av någon annan också dock så är det inte det som är viktigast i ett förhållande för min del.

/Åsa

– Posted using BlogPress from my iPhone