Yta vs. Inre Liv!

Häromdagen när vi yogade på gymmet kom jag och tänka på en sak. Jag har ju funderat på att skaffa linser, inte för att ha jämt, dels är jag för bekväm och dels så gillar jag mina glasögon men det finns situationer där det skulle vara praktiskt/bekvämt/trevligt att kunna se utan glasögonen. Min far kunde inte se några argument för att ibland välja linser, utan enligt honom så kunde enbart bero på att man skämdes över att vara glasögonbärare ungefär. Men när jag försökte se vad yogainstuktören gjorde när jag stod med kroppen i allsköns positioner så kan jag säga att det hade varit helt klart mer praktiskt och bekvämare med glasögon. Och när jag ska på fest och för en gångs skull sminkat mig skulle det ibland vara trevligt med linser. Men jag tror jag kom på vad det handlar om, vissa människor, särskilt män i min fars ålder, känner som att det finns någon slags motsättning mellan att bry sig om sitt yttre och att ha ett intellekt och ett inre känsloliv. Men den behöver inte finnas där finns riktigt smarta människor som är väldigt måna om sitt yttre och stolpskott som aldrig lägger ner någon möda och tvärtom.
Själv är jag väl i något slags mellansegment, jag färgar ögonfransar och ögonbryn, plockar brynen, vill ha kläder som sitter bra och så, men lägger ner väldigt lite tid till vardags och jag är smart. Men jag har i alla fall svårt att se var motsättningen ligger i att vilja ha en snygg rumpa och att kunna läsa och ta till sig en bok med en djupare mening.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Advertisements

Människor som små studieobjekt!

Människor och mänskligt beteende är saker som är väldigt intressant att studera ibland i nästan alla sammanhang. Häromdagen när jag satt och väntade på att föreläsningen skulle börja så började jag fundera på det där med att folk nästan ofelbart sätter sig med en stol emellan i föreläsningssalen, även fast man kan ana att det mest troligt kommer bli ganska fullt och komma en del folk lite sent. Jag gjorde exakt så själv, men det kan få mig att undra jag brukar ju inte ha något problem med att prata med främmande människor, gör det på jobbet hela tiden men kan även börja prata med någon i tunnelbanan eller på gymmet om det skulle vara så. Så vad är det som gör att svensken (för jag tror inte situationen är riktigt lika i en grekisk föreläsningssal om jag säger så) tycker att det är så läskigt att sätta sig bredvid någon när vi hamnar i dessa situationer? Självklart är det någon enstaka som avviker från detta mönster som killen snett nedanför mig som sträckte fram handen och hälsade på de som satt vid sidan av honom och pratade lite, behövs lite orädda 19-20 åringar ibland, självklart kommer han få lite avvisanden när han gör så där men han har även så mycket större chanser att binda kontakter och ha en riktigt trevlig kurs än de som inte vågar. Under kursen kommer vi förhoppningsvis få en del övning i det där med att bli mer orädda i sociala situationer, som en fin liten bieffekt av allt annat.

På jobbet blir det även en del människostudier (stackars tågresenärer som blir studieobjekt för en stackars nyfiken och kunskapstörstande tågvärd) vi har alla mellan de som ber om ursäkt för minsta lilla och de som tror att resten av världen har all tid i världen för just dem. De som tycker att lite tågförsening innebär mer fika- och filosofitid (även när det närmar sig två timmar) och de som blir hysteriska efter fem minuter. Men det visar ju verkligen på det där med att man väljer sina reaktioner, klart att man har olika förutsättningar någon har bråttom att hinna med ett möte och en annan ska bara strosa på stan, men det skiljer även i inställningen vissa förstår att saker händer kontaktledningar går sönder, spår är hala på vintern (handlar inte om att järnvägssverige är överraskade varje gång det blir vinter men vi har ingen teknik som smälter bort alla snö) och annat dyker upp, andra tror att världen är ute efter dem i såna situationer och går till attack.

Kan säga mycket mer om mänskligt beteende men nu ska jag dricka upp kaffet, äta upp lilla chokladbiten och sen göra mig ordning för att åka till stan.

/Åsa